Den förlorade sonen

Nick återvänder till sin hemby där han en gång föddes. Inte för att söka sina rötter utan för att försöka lösa ett hemskt barnamord som ska ha begåtts där för länge sedan. Men ingen vill hjälpa honom.

Nick tittade upp mot kullen på det gamla kråkslottet likt alla som besökte den lilla byn Örkos. Kråkslottet gick inte att undvika med blicken då det utmärkte sig alltför väl. Byns invånare skydde dock kråkslottet med både blickar och ord. Ingen ville prata om kråkslottet och vad som försiggått eller kanske ännu i denna dag fortgick där. Själv visste han inte mycket om vare sig hembyn eller ens sig själv, bara att han nu var fyrtioåtta år gammal fastän han såg betydligt yngre ut – nästan barnslig. Men han visste att han hade fått lämna byn som barn och tagits in på institution för att han var annorlunda. Trots sin efterblivenhet var han intresserad, ja, nästan besatt av deckare och roade sig ofta med att söka lösa kriminalfall, autentiska som uppdiktade. Nick kunde ända inte skilja dem åt. Det var mordet i byn för nästan 40 år sedan som drog honom åter hit. Mordet som aldrig blev uppklarat och där man inte ens hittade någon kropp. Nick visste inte mycket om fallet, mer än vad en TV-dokumentär berättat om byn och dess hemlighet.

Han visste bara att en äldre präst och hans maka i byn blev misstänkta för att ha dödat sin nyfödda baby och att detta skulle ha skett på kråkslottet där de fortfarande bodde. Prästparet syntes aldrig och i endast ett fönster lyste det på kvällen, fönstret i det rum där mordet skulle ha skett. Något bevis fanns inte, men prästen och hans hustru ville inte möta blickarna från byns invånare där skvallret hade fortgått i fyra decennier. Nick kom in på byns enda fik där alla samlades och där främlingar uppmärksammades. Blickarna och tisslandet var han van vid. Han slog sig ned vid ett av fönsterborden som vette mot gatan för att undvika blickarna och så de kunde skvallra av sig. Efter några koppar kaffe och muffins vågade han fråga servitrisen om hans egentliga ärende, om kråkslottet och om byns hemlighet:
– Är det där TV-programmet som dragit hit dig? frågade servitrisen. Vi har visserligen fått fler gäster här, så jag ska väl inte klaga. Men det är inget att gräva i.
– Men barnet, stammade Nick. Är det dödat…
– Nej, log servitrisen men övergick snabbt till en allvarlig och viskande ton. De säger att barnet inte alls är död utan hålls fången på kråkslottet av prästen och hans fru. Ingen har någonsin varit där inne men barnet ska vara inlåst i tornet i det rum där det lyser på natten. Nicks saktfärdighet gjorde att servitrisen var på väg att just lämna hans bord då han fick samman en mening om varför polisen inte tagit sig in i kråkslottet för att befria barnet.
– Polisen, sa hon nedlåtande. Den bocken har aldrig löst något fall och detta tror jag inte han vill lösa. Han är väl inte världens smartaste heller. Men inga ord efter mig, tillade hon.
Nick sörplade snabbt i sig resten av kaffet sedan servitrisen lämnat bordet. Han tittade som hastigast på de stirrande gästerna innan han gick ut. För Nick fanns bara en tanke - att ta sig upp till kråkslottet.
– Du går inte dit upp! förmanade den gamla pensionatsföreståndarinnan. Efter händelsen vill de undvika alla misstänksamma blickar från byn. De vill bara leva ifred, om de ens är vid liv, tillade hon tyst men så han ändå kunde uppfatta det.
Nick bodde tillfälligt i det gamla pensionatet som fick fungera som bas för hans privata utredning om det tragiska barnamordet. Vilka han än frågade, så var alla i byn förtegna, så hemlighetsfulla att han kom att misstänka alla, utom den lille pojken som älskade att hänga efter främlingen vart han än gick. Varför teg varenda en, var alla inblandade i en konspiration? Sådana hade han sett på WTV. Polisman Höök ville inte att han frågade sig omkring och själv vägrade han att säga något.
– Vem är det på bilden? frågade Nick och pekade på ett gulnat foto på väggen inne på stationen där han brukade komma och lägga fram teorier om fallet för den irriterade polisen.
– Öhh, det är jag, fast tiden har gått.
Pensionatsföreståndarinnan sa att sanningen nog aldrig kommer fram om vad som hände det lilla gossebarnet. Men Nick hade bestämt sig för att finna sanningen. Sanningen kan ibland dock vara hemskare än den trygga ovissheten. Nick visste att han var annorlunda, han hade hela sitt liv blivit kallad idiot trots att han på sin höjd kunde betecknas som efterbliven. Att han begåvats med en sinnrik inre logik baserad på sin långsamma tankeförmåga förstod ingen som en tillgång, inte ens han själv. I sin iver besökte Nick den nuvarande prästen för att höra sig för om den mördade babyn.
– Det där är bara rykten. Det finns inget i kyrkoböckerna om ett barn född då, sa den unge prästen och la fram en tjock bok framför Nick.
Nick kollade om och om igen men hittade heller inget.
– Finns jag med? frågade Nick och förklarade att han var född i byn.
– Ja, det ska du vara då, svarade prästen och slog kvickt upp hans namn.
Länge tittade Nick, om och om igen men blev inte klok på årtalen. Men står det i en bok så måste det ju vara rätt, tänkte han.
– Lämna dem ifred, varnade en på fiket i byn. Har de mördat barnet så kanske de kommer att mörda igen. Speciellt den som snokar i det.
– Varför döda sitt lilla barn? tänkte Nick högt på fiket.
– Det kanske var något fel på det? mumlade någon till svar.
– Dödar man barn då? undrade han.
– Nej, vanligtvis inte, men prästen och hans fru är inte vanliga.
– Det kanske inte var meningen att barnet skulle födas? inflikade en ung flicka. Det kanske inte var prästens?.. Nej, nu ska vi inte spekulera, slätade hon över.
Nick skulle precis gå hem till pensionatet när en gammal gubbe tog honom avsides:
– Du ska inte lyssna på alla rykten om det där kråkslottet. Ingen har sett prästen eller hans fru på många år. Och det är inte så konstigt. Det är barnet som dödat prästparet och lever nu därinne ensam. Han är gammal nu; så lämna honom ifred. Lämna oss ifred!
– Vill du hänga med på äventyr i natt? frågade Nick pojken som gillade att hänga efter den annorlunda främlingen som här funnit sin like i begåvning.
– Vart då? frågade pojken entusiastiskt.
– Vi ska ta oss in i kråkslottet och befria barnet. Jag ha kollat och jag kommer inte in genom fönstret i källaren. Så jag behöver din hjälp.
– Men tänk om de kommer på mig? ängslades pojken.
– Vågar du inte? konstaterade Nick. Nej, då får barnet aldrig komma ut då.
– Jo, för fan, tuffade pojken till sig trots att han var livrädd. Klart jag vågar.
Även Nick var rädd för vad som fanns därinne och för vad de kanske skulle finna. Efter att Nick otåligt väntat i natten vid pojkens fönster där han skulle smita ut utan föräldrarnas vetskap, gick de två kompanjonerna fåordigt och sammanbitet upp till kråkslottet. Fullmånens magiska sken i den stilla natten fullbordade mystiken. Det blåste svagt i träden på kullen där kråkslottet majestätiskt tornade upp sig. Som vanligt lyste det i fönstret där barnet skulle finnas. Barnet, som nu alltså borde vara i fyrtioårsåldern, uppfattades ändock som ett barn av de två deckarna som antog att tiden stått stilla sedan händelsen inträffade. Och inne i kråkslottet hade tiden alldeles riktigt stannat för sådär fyra sekler sedan. Nu återstod det värsta, att ta sig in i kråkslottet för att se vad som fanns därinne. De kollade alla fönstren till källaren men hittade inget som stod på glänt. Dock låg en ranglig stege på marken intill husgrunden som de reste upp mot tornet. Nick klättrade upp mot tornet där det upplysta fönstret utgjorde målet. Pojkens uppgift var att både hålla uppsikt och hålla stegen. Då Nick för ett ögonblick tittade ner hissnade han. Efter svajiga och osäkra steg kom han så upp och kikade försiktigt in. En typisk barnkammare som tycktes stått orörd sedan länge. Ett bord, en spegel och en liten välbäddad barnsäng kunde han se. Var det där det lilla barnet skulle ha legat om det levat? tänkte han. På bordet skymtade han två stycken fotografier; ett som föreställde en liten baby och ett på en ung stilig man i uniform. Var babyn den uniformerade mannen som vuxen? Pojken väste att han hört något och Nick fick bråttom ner. Raskt klättrade han nerför stegen och när han passerade ett av de mörka fönstren under såg han ett blekt ansikte stirra ut. Med ett brak föll han till marken. Båda sprang allt vad benen bar iväg från slottet under tiden som Nick flåsande undrade: vem var det som tittade ut genom fönstret?

Följande morgon bultade det hårt på Nicks dörr på pensionatet. Han öppnade dörren häpet.
– Jag måste anhålla dig för olaga intrång på kråkslottet! förklarade polisen byråkratiskt.
Stammande försökte Nick…
– Ja, ja, det är inte lönt att neka, fortsatte polis Höök. Vittnen har iakttagit er närvaro!
Nick började gråta och polisen vill inte skrämma honom mer.
– Ja, ja, log polisen. Vi drar ett streck över det här. Prästen ville inte ha något bråk heller.
– Prä…prästen? stammade Nick. Är inte prästen död?
– Död? Vad skulle han ha dött av? Möjligtvis av en hjärtattack när ni skrämde honom inatt. Det var prästen som ringde och anmälde intrånget.
– Jag ska gå upp och be om ursäkt…
– I helvete! röt polisen. Du går inte upp där mer, hör du det? Nu gör du som jag säger. Annars blir det finkan. Gå inte upp dit mer. Hör du det?!
Nick fick inte ihop det. Varför ville polisen till varje pris förhindra honom att besöka prästen och be om förlåtelse? Varför blev polisen så upprörd? Varför ljuger alla?
Trots polisens hot gick Nick upp till kråkslottet för att be om ursäkt och kanske fråga. Han knackade på den stora järnbeslagna ekdörren utan förhoppningar men efter flera envisa bankningar öppnades dörren på glänt. En grånad man frågade vad han ville.
– Jag vill be om ursäkt för att vi var här igår natt, stammade Nick.
– Du är förlåten, svarade den gamle prästen medan prästfrun tittade över hans axel.
– Kan jag få prata med prästen om Bibeln och Gud, frågade Nick.
– Ja… fast jag är inte pastor längre, men kom in. Nå, vad vill du ha svar på?
– Du ska icke dräpa, säger Nick. Får man aldrig dräpa?
Förskräckt tittar prästen och frun på honom och på varandra i ett fruset ögonblick.
– Nej… aldrig, svarade prästen. Vem har dräpt?
– Ingen, stammade Nick och fortsatte. Du ska icke begå äktenskapsbrott, är det oförlåtligt?
Prästen fick inte fram ett ord och prästfrun blev högröd i det annars bleka ansiktet.
– Jag tror du ska gå nu, min son, snyftade prästfrun medan prästen försvann in ett annat rum med raska steg mumlandes Syr 23: 23 ur Bibeln och något om en satan i uniform.
Hemma funderade han och slog upp bibelstället. Han hade velat fråga mer: om poliser får ljuga, om allt i böcker är sant, om liknelsen med den förlorade sonen, innan han föll i sömn? På morgonen gick Nick ner till polisstationen en sista tur, han hade hela bilden klar – hela bilden. Nattens sömn och drömmar hade satt ihop pusslet så det passade. Han förstod nu, att det icke påträffade ”mordoffret” var ingen mindre - än han själv.
– Jag har löst fallet och blivit åtta år yngre, sa han till polismannen med stolthet i rösten.
– Jaha, det var ju bra, svarade polisen förstrött. Men jag har ju sagt att inte rota i det där.
– Jag skulle bara ta farväl, sa han till polisen och märkte själv att stamningen upphört.
– Jaså, ska du fara iväg?
– Ja, jag ska tillbaka till stan igen, där ingen känner någon.
– OK. Då får jag önska lycka till. Förresten, vad var det för lösning på fallet då?
– Vi skulle ju inte rota i det.
– Nej, just det, sa polisen då Nick var på väg ut genom dörren.
– Just det, inget att rota i… pappa.

Författare:

Publicerat

Dela: