Den första Resan

Den första resan

Han visste inte när det skulle ske. Ingen visste när det skulle ske. Men alla visste, att när det skedde, så skulle resultatet vida överstiga deras vildaste förväntningar. Resan skulle innebära oerhörda påfrestningar för dem alla. Somliga skulle helt ansvarslöst stimma och leka under resans gång, andra skulle anstränga sig till döds i sin iver att vinna. Dock skulle de flesta ta uppgiften på fullaste allvar och försöka vinna och komma först. Tävlingsmomentet kändes oerhört starkt för många av dem.

När han iakttog sina kamrater, såg han på deras rörelser, att de var lika ivriga att komma iväg som han. Belöningen för att komma först skulle bli monumental, det var han på gränsen till visshet övertygad om. Dessa tankar stimulerade hans målsökarpunkt och han accelererade framåt med tredubblad hastighet. Hans kamrater tycktes stå stilla i den plasmaliknande atmosfär, de befann sig i men själv forsade han fram. Han tänkte allt oftare på sig själv som vinnare och övade på så sätt upp en rakt, framåtriktad banrörelse.

Det hade känts allt starkare nu. På senare tid hade allt fler kamrater sällat sig till samlingen i plasmacentrat. Det började bli varmare men han kände inte av någon svettning. Han måste däremot röra sig allt snabbare och aggressivare för att behålla sin plats i banan. Vid sådana tillfällen lade han märke till sin unika förmåga att snabbt röra sig rakt framåt. Då och då kolliderade han med sina kamrater och rev upp skrapsår på huden. Efter den snabba läkningen fann han att huden hade blivit mycket starkare, läderartad, ja, nästan som ett genomskinligt pansar.

Vid några tillfällen hade han flyttat sig in mot centrum av virveln och då blivit rädd. Hans målsökarpunkt hade genast kommit i obalans men han kunde inte förstå varför. Följaktligen strävade han efter att ligga i yttervarv. Där förflyttade sig plasmat i en berg- och dalbaneliknande rörelse. Hela centrat tycktes röra sig runt i en allt snabbare cirkelrörelse, upp och ner, upp och ner. Sedan avtog rörelsen lika snabbt, som den hade startat.
Detta upprepades allt oftare och han kände den pirrande känslan av spänd förväntan samtidigt som en stark yrsel uppträdde.

Det kom som en explosion men ljudlöst. Han sköts ut ur centrat som en projektil och förlorade nästan medvetandet. Målsökarpunkten registrerade baklängesåkning genom evakueringskanalen men han var knappast medveten om sitt sätt att färdas. Det gick oerhört fort. Ingen av hans kamrater hade skjutits iväg på samma sätt som han. Med den pilformade bakdelen först, gav detta hans kropp mycket litet aerodynamiskt motstånd till skillnad från de andras, vars globliknande form snarare bromsade än ökade deras framfart.

Han började sakta få tillbaka medvetandet. Hastigheten hade avtagit och han hade vänt kroppen så, att den färdades likadant som de andras i armadan, alltså med globänden först. Hela hans väsen vibrerande och han omsatte vibrationerna i hastighetsökning. Han gjorde en polariseringsberäkning och fann att hans position var bland de främsta. Frånsett de som hade styrt rakt in i kanalväggen och krossats, eller av olika anledningar hade dött, var massan intakt.

Inbromsningen var total, ja nästan som en tvärnit. Friktionen gjorde att hans pansarhud upphettades och blev glödhet. Det nya rummet var sagolikt vackert, klätt med rosa, fluffig sockervadd vilket gav honom en stark känsla av mjuk, skön svalka och totalt välbefinnande. Det ömma, ljuva välkomnandet stimulerade genast hans målsökarpunkt.
Istället för att, som de övriga, stanna upp och beundra detta nya, sköt han fart, accelererande och var nu först av alla, klart målinriktad.

Han mindes inte när han bröt igenom målskalet men han visste, att han hade nått fram. Han förstod först senare vad resultatet skulle bli men han visste redan nu, att han, ensam, hade funnit vad Christoffer Columbus (1451-1506) senare skulle söka lösningen på, nämligen ägget.

JIP xx-01-01

Skriven av: Jan I E Persson