Den fruktsamma kvinnan

(1). Det var strax efter midnatt, och jag tror faktiskt att självaste Axel Andersson var trött.
”Om vi skulle försöka få en eld”, sa lappgubben och lät sina pepparkornsögon långsamt spana av Sarvestjåkkås vidsträckta och ödsliga långsluttning. Den vita natten var råkall och det var helt vindstilla.
Där, bland myriader rullstensblock, fanns för ett vanligt öga inte mer växtlighet än på Sergels torg i Kungliga huvudstaden. Men Axel Andersson såg bättre, och på ett ögonblick brann där en munter kråkrisbrasa. På en käpp över elden hängde han den sotigaste kaffepanna jag sett. Och allt medan doften av nykokt kaffe sakta spreds ner efter Sarvesjukke tog jag försiktigt av mig kängorna för att titta till mina sargade fötter.
På vänsterfoten hade en stor öm blåsa spruckit och strumpan hade torkat fast mot den avskavda huden. Med ett ryck drog jag av strumpan utan att visa den smärta som bultade ända upp i knävecket.
”Så ska man ta livet, inga eländigheter! Sitt nu inte som en hopslagen fällkniv och låtsas vara oöm”, skrattade Axel, la in en snus och räckte mig ett stycke torkad fisk och lite renost.
”Jag tror bestämt att jag ska berätta historien om älven”, sa han plötsligt och släppte sig så att det ekade över hela Sarvestjåkkå.
”Fjället är älvens stolta moder ser du. Mäktig och fullgången ligger hon bekvämt på rygg med magen putande i vädret. Sedan föder hon älven sakta ner i Sarvesjaurehs silverblanka yta.”
Med munnen full av renost tittade jag förvånat på Axel som med en gång såg mycket allvarlig ut.
”Jo du! Nyfödd och räddhågsen ligger Älven först stilla och lyssnar till fjällripans skratt. Men den samlar snart mod, och plötsligt kastar den sig i väg hoppande och lekande i forsar och fall utefter fjällets sida. På så vis, efter många ystra krumsprång och en del hårda törnar, börjar den lära sig att leva. För älven gäller det att hitta den rätta vägen ner mot havet. Men den rätta vägen är inte alltid den enklaste.”


(2). Trots att solen hade gömt sig under horisonten dröjde sig sommarnattens rosenskimmer kvar på fjällsluttningen. En stor och mäktig kungsörn cirklade ljudlöst över björkskogen och längre ner i dalen svävade den råkalla dimman tätt över Sarvesjaurehs spegel.
Axel Andersson sträckte sig efter kaffepannan och fyllde på sin mugg med rykande hett kaffe.
”Vet du vad kvinnlighet är?” frågade han tvärt med blicken stadigt fäst på den stora fågeln.
”Jo det gör jag väl”, sa jag och tittade på kaffesumpen i min tomma mugg.
Axel spottade ut snuset och torkade bort en snusrand ur mungipan.
”Älven är en kvinna”, sa han. ”En mycket vacker och förförisk kvinna som stundom kan vara rent farlig för livet”.
Jag nickade ivrigt och gubben fortsatte:
”På sin färd nerför fjället är hon en nyfiket yster flickunge som ständigt söker nya utmaningar. Smal om midjan och skummande av förtjusning brusar hon ner genom vide- och björksnår, hela vägen ner till den knotiga granskogen. Först vid fjällets fot stannar hon till för att vila. Med sitt ljusgröna och intensivt genomskinliga vatten breder hon ut sig, lättrörd och känslig för minsta vinddrag. Hon är hågad och prunkande i en färgprakt vars hemlighet ligger i ungdomens oändliga skiftningar.”
Axel Andersson tystnade, tittade in i den falnande elden och log. Månne drömde han sig tillbaka till sin egen ungdom.
Länge satt han tyst och glodde. Till slut reste han sig, skakade på huvudet och började gå nerför fjället.
Efter halvannan timme återkom lappgubben med en ny laddning bränsle, och snart sprakade kråkrisbrasan lika muntert som sist. Han satte sig ner på huk, tittade åter in i elden och sa:
”På platsen där myggen i täta skaror genomför sin luftiga dans blir älven sedan åter smal om midjan och ökar hastigheten. Bara för att helt plötsligt förvandlas från återväckt ysterhet till trögflytande sel. Så växlar hennes liv till det att hon åter i en sjö breder ut sig till vila. Där, kring Storvindelns stränder, insprängda bland lavbehängd granskog, står dungar av björk vitstammiga och speglar sig i hennes ögon – här och där en silverrand dragen över spegelbilden. Nu har flickan blivit kvinna”.


(3). Natten var mycket kall och fuktig. Dimman som tidigare hållit sig över sjön nere i dalen tätnade och gjorde desperata försök att klättra uppför fjället. Trots att vi hela tiden höll igång brasan kröp kylan in under kläderna. Några nyfikna fjällabbar landade på ett klipputsprång i närheten och Axel Andersson hällde upp nykokt kaffe.
Gubben snöt sig i näven och reste sig mödosamt upp, stel och knakig efter att ha suttit illa en lång stund. Han öppnade ryggsäcken, tog fram ett stycke torkat renkött, sen sa han:
”Vilket förfärligt straff det måste vara för en hungrig och törstande ande, som inte har en kropp, att se en stekt ungripa och inte ha någon mun att avsmaka den med, eller att se en jåkk och inte ha några händer att sticka ner i den för att dricka.”
Med sin kniv skar han renköttet i två bitar och räckte den ena till mig.
”Alla måste vi ju ha näring – nja, när jag tänker efter, kanske inte anden i alla fall. Men renköttet stillar din och min hunger på samma sätt som bäcken stillar älvens hunger. Vattnet från jåkkarna här uppe och bäckarna nere i skogslandet ger näring åt älven.”
Renköttet och kaffet gjorde gott i magen, och när jag tagit på mig min mössa kände jag mig genast lite mindre frusen. Axel blåste på sitt kaffe och fortsatte:
”Var vi än vandrar rinner det vatten under våra fötter. Från regn och snö kommer detta vatten som oupphörligt sipprar fram ur sprickor och skrevor. Små, små rännilar som förenas och slår följe. Slutligen hörs där ett brus i skogen – något lyser och glittrar mellan nyfikna stammar. Det är bäcken som dansar. En ådra som suger i sig från marken, växer sig större och vältrar sig utför sluttningen ner mot älven. I farten förvandlas den till ett silvervitt skum som tindrar liksom renaste snö, och med sitt musikaliskt klingande sorl framkallar den ur fantasin den bladbekrönte näcken.”


(4). Natten hade ännu inte släppt taget och dimman nere i dalen tycktes bara bli tätare och tätare. De båda fjällabbarna började nu bli hemtama och flyttade sig allt närmare oss – elden till trots. Kanske var det bara inbillning, men jag tyckte att fåglarna riktade sin uppmärksamhet på samma föremål som jag själv; de lätta, svagt purpurfärgade fjädermolnen på den östra himlen.
”Det är nyttigt för människan att då och då upptäcka sin egen litenhet. Fjället är ett jättelikt sanatorium fyllt av storhet som äger läkande egenskaper – inte när det gäller att bota ett av dina ynkliga skavsår eller ett brutet nyckelben. Men väl när det gäller att bota själens sjukdomar som till exempel storhetsvansinne”, sa Axel, knackade på snusdoslocket och kramade en jättelik prilla som han med milt våld styrde in under överläppen.
”Älven är nu mycket mäktig och stor. Efter det att hon vilat sig omgiven av resliga bergväggar slingrar hon sig sävligt vidare. Randad av saftig grönska och i skarpa krökar mellan småforsar och sel gräver hon sig långsamt genom det ståtliga skogslandskapet. Krok efter krok mellan tvärbranta brinkar och nipor. Hon strömmar under en landsvägsbro och svarvar runt i den vik där förr om åren laxnoten drogs.”
Jag hade nu svårt att hålla mig vaken. Ögonlocken kändes tunga som bly och det sista jag hörde innan jag somnade var gubbens lugna och trygga stämma.
”Kring gröna uddar och mellan tallbevuxna höjder slingrar hon sig fram som ett silverband. Smalare där, bredare här. Hon strömmar förbi stenkistor och ledarmar som vittnar om en svunnen tid då tusentals timmerstockar brottades med strömmen. Här och var dyker det upp låglänta strandslåttermarker och långsträckta avor. Nu är kvinnan mogen och översvämmar fruktsamt alla flacka raningar kring selen. Bygderna diar från hennes livgivande kropp.”


(5). Helt tydligt måste jag ha sovit ett bra tag, för när jag slog upp ögonen hade det börjat dagas. Bara några meter ifrån mig satt labbarna som om de vore tama höns. Axel Andersson satt för sig själv på en sten och spanade ut över den vidsträckta dalen som nu började återfå sina färger.
”Jasså, du har vaknat nu”, sa han och fyrade av ett filmstjärneleende mitt i det brunbrända russinansiktet.
Jag gnuggade bort sömnen ur ögonen och satte mig så hastigt upp att våra kamrater fjällabbarna flaxade iväg. Långsamt började det att brinna i nordost och strömolnen blev tvärt förgyllda i underkant. Plötsligt steg solen, praktfull och majestätisk, upp ur sin rosenfärgade bädd och gav med en eldig blick nytt liv åt det öde fjället.
Axel rotade fram en kikare ur ryggsäcken samtidigt som labbarna återvände och nyfiket intog sina tidigare platser. Själv packade jag upp fjällfrukosten ur ryggsäcken.
”Ja du, det finns vackra landskap på jorden, vackra landskap på tavlor och vackra landskap i drömmar. Men det viktigaste vackra landskapet borde finnas inuti människans hjärta”, sa Axel och spanade länge av horisonten med kikaren innan han fortsatte:
”Efter låga odlade stränder blir älven hastigt åter smal och strid i bukter hit och dit, tätt inklämd mellan tornande och skogiga höjder. Plötsligt växer höjderna ihop och älven verkar tvärstanna mot den gröna väggen. Här verkar det vara stopp – det finns ingen utväg. Men så kastar hon sig åt sidan i ett nytt pass, runt en udde – tillfälligt är hon åter fri, skummande av lycka. Virvlande och stänkande kastar hon sig ut i Vormforsen med ett vilt dån. Likt brunstiga vattenhästar med höga vita manar, galopperar vågorna frustande över sten efter sten. Hon kokar frustar och brusar. Full av kraft mellan steniga stränder sveper hon genom en skog som står mörk ända ner till vattnet. Så fortsätter det, fors på fors. Därefter tynar kraften – hon börjar åldras och saktar mer och mer. Den sista biten mot slutet är hon trött och slö. Nu har kvinnan snart gjort sitt, nu är kvinnan gammal.”


(6). Vår fjällfrukost bestod av torkat renkött, renost, vetekakor och kaffe – mycket kaffe. Vi åt länge under tystnad, ivrigt påhejade av fjällabbarna som nu praktiskt taget satt i våra knän och villigt lät sig matas med de brödbitar som blivit över.
Efter maten packade vi våra ryggsäckar och gjorde oss klara för avfärd ner mot Vindelkrokens sameviste.
”En full mage är i sanning en härlig sak – allt annat är överflödigt”, skrockade Axel Andersson förnöjt sedan han slickat sig om fingrarna.
”Maten ger näring åt människan på samma sätt som älven ger näring åt bygderna. Älvens odlade dalgång skär liksom en livsnerv rakt genom de ändlösa skogarna.”
Plötsligt for där en smärtsam ilning över hans ansikte, han krympte och blev tvärt krökt av ålder.
”Men inte har det alltid varit så lätt för människorna. Fråga älven – hon har sett det mesta”, sa han med darr på rösten.
Han reste sig ryckigt och sträckte sina armar upp mot himlen och ropade så att det ekade över hela dalen:
”Hon såg dig, du fattige krake som stod där bredvid din hustru med hatten hårt tryckt mot ansiktet. Du grät inte hörbart, men din kropp skakade emellanåt. Du hade förlorat den lille, bara två år gammal. Hon förstod dig så väl. I ditt hårda slit för att skaffa bröd till hustru och flera barn hade du inte många solstrålar att glädjas över. Men när dagens slit nått sitt slut och du tungsint vände mot hemmet, då var det han – den lille – som kom springande mot dig för att ge dig lite av sin sprakande livsglädje.”
Axel Andersson tystnade, lät armarna slappt falla och stod nu helt stilla med tårar strömmande nerför de väderbitna kinderna. Tårarna droppade från gubbens haka ner i ljungen, på samma sätt som regnet och snön. Tårar av det vatten som ingår i det eviga kretsloppet.

Skriven av: Erik Jonsson