Den fula signorinan

Det var en gång en ful – till hjärtat och till utseendet – signorina som levde på en semesterort i södra Italien. Under semestersäsongen kryllade orten av damer och herrar, signorer och signorinor från all över jordklotet; under de andra årstiderna var orten fullständigt tom: tom på turister, tom på färsk mjölk i mataffärerna, tom på smycken och kläder i de luxuösa dambutikerna. De som levde på den sicilianska orten året om sysselsatte sig som oftast med att underhålla turisterna. De bodde i små och dunkla lägenheter ovanför sina butiker eller Gelaterior på svarta skuggiga gator. Om årstiderna då orten var tom tillbringade de sin tid framför teven, eller så fiskade de i havet. De var undantagslöst solbrända och hade som oftast mörkt hår. Kvinnorna färgade då och då håret blont, männen svart när de väl började bli gråhåriga och skrynkliga. De åt sina tidiga frukostar som bestod av espresso och sockerrika kex, sena lunchar och ännu mer sena middagar. Deras middagar var ytterst kolhydratrika. De stängde sina butiker och restauranger halv två på dagen och öppnade fem på eftermiddagen. De tog sina siestor sovandes intill luftkonditioneringen och de tog med sig kylt vatten var de än gick. För turisterna från norr är det beundransvärt att ingen än så länge hade stängt in sig i sitt kylskåp – denna berättelse skall dock inte utvecklas till dessa desperata handlingar.

Signorinan levde i liknande förhållanden – hennes föräldrar ägde en liten klädbutik några meter från strandpromenadsvägen. Signorinan hade två äldre lockiga bröder, älskade av sina föräldrar. En av dem levde utomlands och hörde sällan av sig, den andra hade begått självmord genom att hänga sig i badrummet. Själv var signorinan oälskad eftersom hon ansågs vara ful – både till sitt yttre och sitt inre. Hennes skavanker var iögonfallande. Hon var kortväxt, hennes ena öga var cashewformat, hennes andra öga var runt och hennes hy var täckt av små fläckar och fjäll. Hennes ben påminde om ett cykelhjul. Ingen ville ha henne till fru, så den sicilianska signorinan förblev ogift. Hon hjälpte föräldrarna att sälja kläderna i butiken – kläder hennes mor hade sytt. Själv var hon talanglös, kunde inte ens trä in en nål i symaskinen. När signorinans föräldrar hade dragit sina sista andetag båda två visste hon inte vad hon skulle ta sig till. Hon försökte att sy, att sälja det hon hade sytt men ingenting av det hon gjorde blev någonsin sålt. De kläder som signorinan sydde blev till och med fulare än hon själv.

Signorinan började vandra hungrig och kraftlös på den steniga stranden och be om barmhärtighetsgåvor men på grund av sin fulhet fick hon aldrig några mynt i den svarta håliga hatten hon skramlade i. Signorinan hade själv aldrig hjälpt någon – hon var ju ful till hjärtat också. Hon sa fula ord, åt med händerna och drog sig undan mänsklig kontakt – ingen ville ha något med henne att göra.

En dag under turistsäsongen såg signorinan något glittrigt ligga på de gråa strandstenarna intill det varma havet, hon gick fram och såg att det halvt inbäddad i de små stenarna låg en paljettkavaj på stranden, ägaren till det vackra plagget syntes inte till och eftersom hon var ful kunde hon inte låta bli att stjäla den glittriga kavajen. Det var enkelt att ta klänningen och rymma från brottsplatsen. Ägaren befann sig någonstans i det blågröna lysande havsvattnet. Signorinan anade vem det kunde vara, de kavajerna bars oftast av kvinnor som slappnade av på sin semester, kvinnor som åt mycket glass, drack färgglada fruktdrinkar och försökte att undvika sina arbeten. Det var kvinnor som köpte många lågkvalitetssouvenirer som skulle gå sönder efter ett fåtal veckor till sina familjemedlemmar och som ibland bidrog sina män med långa, lockiga och solbrända män. Det var kvinnor som glömde att smörja in sina ansikten med solkräm så att deras kinder blev alldeles röda. För att likt stjärnor lysa på en mörk natthimmel tog dessa kvinnor ibland på sig kläder som var för fina för att bäras bland förtärande saltvatten och kroppssvett. Det var precis sådana kvinnor orten levde på.

Signorinan sålde kavajen – det första klädstycket hon någonsin lyckades sälja själv –, för ett högt pris som köparen var glad för att betala. Sedan blev det enklare – hon sålde många fler kläder stulna på stranden. I butiken började det säljas glittriga kavajer, klackskor och solhattar. Märkeskläder och enkla material. Det var bara att gå ner till stranden och ta för sig – orten kryllade av damer och herrar som lämnade sina kläder på stranden för att gå och bada eller spela volleyboll i havet. De anade inte.

Klädbutiken blev än en gång populär. Från och med glitterkavajen kunde signorinan försörja sig mycket väl, hennes butik blev en av de dyraste och vackraste och mest luxuösa på den lilla orten. Ibland fick hon till och med besökare då det inte var badsäsong. Hon åt sin tidiga frukost, sin sena lunch, tog en siesta och åt en ännu mer sen middag innan det var läggdags intill luftkonditioneringen. Hon stängde butiken halv två och öppnade igen klockan fem. Om kvällarna tittade hon på tv-serier ämnade till ensamma kvinnor och hemmafruar. Hon var fortfarande ful men numera också rik. Man må säga att hon levde gott, kanske till och med bättre än vi andra.

Under badsäsongen går turisterna och badar i det blågröna havet fullt av fisk och maneter, under den tiden smyger hon sig fram och stjäler deras fina kläder – glitter, läder och klack; allt detta och annat finns i hennes lilla butik. Ovanför butiken kan man höra hur hon smaskar eller rösterna som kommer från hennes television om man går förbi. Hon hör inte alltför bra och därför kommer det höga ljud från hennes tv. Ibland bråkar hennes grannar med henne om det. Turisterna som förlorat sina kläder går sura och nakna till sina hotell, de anar inte att deras kläder kommer att hänga på färgglada galgar i en liten butik på en smal gata i en liten semesterort. Signorinan är försiktig, hon säljer turisternas kläder när hon vet att turisterna lämnat semesterorten, hon gör det när de redan återgått till sin vardag, till sina tidiga eller sena frukostar, till sina familjer och vanor. De lämnar orten och de får aldrig återse den fula signorinan som ibland dyker upp i deras vy, henne och sina vackra kläder får de aldrig återse igen.

Skriven av: Okänd