Den gamla herrgården

Det är få som lägger märket till den gamla herrgården nu för tiden,
vilken ligger utmed Seingaardskogens västra skogsbryn. Den igenväxta
gången uppför den ogrästäckta trädgården syns knappt för den som rider
förbi. Husväggarn har, om än bara smått, börjat förvittra, medan de
för länge sedan övergivna rabatterna övertagits av nässlor och
vildvuxen timotej som står sig högt upp mot den nu karga husgrunden.
En och annan förbipasserande brukar ge den gamla byggnaden en titt,
mest av beundran för dess storlek, men inte fler än så. För konstigt
är det nog ej, då huset ligger så ensligt till och är försänkt i ett
sådant dunkel.
Den ålderdomliga brunnen som en gång var godsets centra, där man
tvättade sig var morgon samt fyllde på för morgonkökets behov har
rasat in, där nu murstenarna betäckts av klöver och mossa. Ty så få
mins vad som en gång legat här. Men de äldre i trakten går visserligen
inte oberörda förbi, utan att minnas historien, för den är viktigt att
minnas. Och de finns än tecken för dem som tittade riktigt nog, av att
ett förflutet orätt än plågar människan. De som passerar sent om
aftonen, kan ibland se ett upplyst fönster på övervåningen och innerst
inne alltid fundera, varför, medan de rider vidare, nedkylda av den
fallande snön som anlänt tidigt just iår. Precis som den vintern
byns äldre så väl mins, när de passerar gården, Rosensund.

Det hade varit en vinter som denna, där en halv alns djup snö redan
hade lagt sig på vägen framåt septembers slut, det där året, 1760.
Häxbålens tid var då vid enda. Men mörkret for än över landet; en av
intolerans och förföljelse av många som tänkte, trodde och levde
annorlunda. Men nog ser väl de som kan erinra ett Rosensund, framför
sig inbäddat i ett mjukt snötäcke.
De breda åkermarkerna uppe på Mandhedsslätten var täckta i vitt, då när ingen skillnad gjorde sig tydlig mellan åker och mo, när allt var beklätt i det samma. Men uppe
vid herrgården lyste det, dock i alla fönster där gardiner vackert
hängde bland den övriga fönsterdekorationerna. Även gården var upplyst
med facklor och ljus kring otaligt kringbebyggda bruna hus. I långa
räckor växte äppelträden vid de snöiga alléerna som om sommaren
tillhandahöll stiliga blomsterstråk längs staket i ansenlig stil. Men
då var det vinter och ett vagt månljus skimrade mot skarsnön som låg
allt med trädgårdsgångarna.

Likväl var det denna vinter en grav skulle grävas uppå kullen bortom
träddungen på Hedby kyrkogård. En grav såsom gården, vilken skulle bli
vagt omtalad men emellertid välkänd ett tag framöver. Något många ting
vilka symboliserar maktmissbruk och människans ondska blir. Såsom med
mycket annat men framförallt den vinterdagen då huvudet föll för
bödelns yxa försöker nog vi människor glömma allt som skrämmer oss,
något som den första generationen sällan gör, men därmed också
möjligheten att rätta till felen, något som vi alla gör, fel som
alldeles för ofta återkommer.


Men fira gjorde man i alla fall denna vinterafton vi talar om, nu när
den unga Baronen just hade gift sig. Det hade nog kommit som en chock
för de allra flesta när Baronen, Alexander Shelensköild, äktat en ung,
bakgrundslös, tjänsteflicka ifrån ett ödsligt värdshus vilket han hade
besökt på en av sina landskapsresor. Men allt prat hade slutligen
tystats när alla fick se dem invid varandra i den välfyllda kyrkan.
Och under aftonens bröllopsfest kunde väl gamla damer ej hindras från
att gråta när de såg bröllopsparet, de två som älskade varandra av
bara kärlek, en kärlek som fanns till för att delas och sprida glädje,
inte att nyttjas mot någon eller världen krig dem.

Framåt tolvslaget hade de sista gästerna tackat Alexander och den unga
fru Sehlensköild. Nu skulle de äntligen få vara ensamma med sin kärlek. Men hur den aftonen kunde övergå, så hastigt, till morgon förstod ingen enda människa i hushållet. Det var som om gryningen föddes ur midnattstimmarna, som om tiden däremellan slukats upp av ett öde som ingen än kunde se. Själv hade jag nätt och jämnt
sovit när jag vaknade för att utanför fönstret se Baronen ute i
trädgården.

Jag klädde på mig och gick ut, där en enkel snöhög låg uppskottad
längs marken vid bakdörren, varifrån man kund se bakgården. Utmed denna
låg Seignardskogen bortom den gamla stenmuren, vilken snötäcket hade
gärdat in i sitt omfång, som en stor vall bort ifrån vildmarken samt
de stigar som där läts fara fram.

”God morgon herre”, inlade jag glatt när han hade set mig. Ty jag
trodde att lyckan var hans denna morgon.
”God morgon Viktor”, svarade Alexander aningen frånvarande. ”Det känns
nästan som ens lycka gör en rädd för framtiden.” Han såg på mig för,
som underförstått var, i väntan på ett tröstande svar. Förvånad var
jag i den stunden. Ty jag kunde väl aldrig tro, så som han de senaste
veckorna visat sin kärlek och fått den besvarad, att han var olycklig, eller åtminstonde tveksam kring sin lycka.
Men jag svarade slutligen, utefter gamla tankar, erfarenheter och
minnen:
”Det har alltid sagts att kärlek är vad som formar vår rädsla, den
bygger och tydliggör all som hotar våra hjärtans nyvunna drömmar.”

”Ack så sant”, svarade Baronen medan han försjunket såg bort mot
bergshorisonten i norr. ”Jag antar väl så, men bara…” Han tog en kort
paus, såg ut längst landsvägen, innan han fortsatt. ”Alla mina drömmar, känslor verkar, i
varenda stund, vaken som i min djupaste söm, existera i ett timglas.
En underlig känsla säger mig, oförstårbar som den är, att min lyckas
tid är över innan den knappt fått blomma ut under vårsolens årstid…”.Därå gick vi, efter en lång stunds tystnad in.
-------
För många har det nog alltid varit svårt att förställa sig någonting
vackrare än landskap vid vintertid. Då när isen låg blank över
Nordansjöarna och vittäckta alptoppar längs utmarksgränsernas bergsryggar
syntes sig ta form. De harmoniska älvarna i norr flöt stillsamt med
tidens stelnande täckte.
Tiden gick, och vintern förde oss med timglasets kraft allt närmare.
Men aldrig skulle jag glömma Alexanders ord den morgonen, inte minst
veckorna innan jul. Det hade blivit Baronens dröm att få sin fru
avporträtterad. Efter mycket övertalning tillät hon det, men med löfte
ifrån sin älskade Alexander. Porträttet skulle aldrig få lämna huset.
Trots att Alexander så gärna ville visa världen vilken glädjesyn han,
var dag i morgonsolen fick skåda, så gav han henne löftet i all kärlek
och uppriktighet.

Porträttet utfördes en söndags eftermiddag i en av gårdens salonger.
Jag minns den väl då jag satt med under hela verkställandet. En sak
slog mig den dagen. Då konstnären, en berömd ifrån huvudstaden,
påpekat att ”detta inte kan ha varit fruns första gång”. Han hyllade
ofta henne för hur stillsamt hon satt samt hur graciöst hon
presenterade sin figur inför hans pensel. Men hon avvisade hela tiden
tanken. Det var just vi dessa stunder som jag fann en underton av
doldhet i hennes person. Jag undrar verkligen, nu efter alla dessa år,
om det inte just var denna mystik som gjorde Alexander disharmonisk
den morgonen då vid stod ute och samtalade i den kyliga morgonluften.

Men tiden gick, deras kärlek växte, och veckan innan jul var jag och
Alexander på jakt någon mil ifrån Hedby. Vi skulle ha återvänt dagen
därpå men Alexander drabbades helt plötsligt av en svår feber och blev
tvungen att isoleras i värdshusets källarvåning. Den aftonen sände jag
en kurir till Rosensund för att informera om läget. Mer av omvärlden
hann jag knappt tänka på då Alexanders låg och svävade mellan fara och
räddning. Det var väl därför jag endast morgonen därpå fick höra talas
om de trupper, ifrån huvudstaden, som hade passerat.
Jag stod ute på värdshusets veranda. Men plötsligt kom en ryttare i all världens fart
längs landsvägen. Det var kuriren som jag dagen innan hade sänt. Den
förskräckelse jag drabbades av var överhandtagande. Aldrig någonsin
igen skulle sådan fasa ta tag i min själ som då.
Kuriren talade om förvirring i Hedby. Han ordade om hur trupper hade
stått uppställda vid Rosensund medan den unge fru Shelensköild fördes
ut för att fängslas.
Baronen var, enligt sin livläkare, inte i någon som hälst form att ge
sig iväg. Hans förtvivlan och rädsla var nu bunden till endast honom
och det torftiga källarrummet. Han ville ge sig av, men han hade nog
varit död efter halva vägens ansträngningar. Det blev också oss
tillkänna att den unge fru Shelensköild, eller rättare sagt fröken
Morgeau, som hon tidigare tydligen hade hetat, varit efterlyst för
mord. Domen vilken tydligen hade fallit för över fyra år sedan var
därmed på väg att verkställas på Hedby torg.

Framemot kvällning kom jag skyndsamt ridandes upp längs Hedbys
bygator. En kylig vind hade följ mig i ryggen ända sedan milstolpen
vid Tinälvsbron. Likväl hade jag försökt hinna fram i tid. Men min
enda tröst blev de få ord arresteringsmajoren sade till mig mitt bland
druckna soldater i byns värdshus. Denne garanterade glatt mitt i sin
fylla att ”den unga möderskan hade fått en smärtlös död…”. Därpå
överlämnade han mig ett brev…

Den natten jag återvänt bad Baronen i timmar om att få dö. Hans sorg
blev fasansfull. Nog hade väll gud för stunden skänkt honom den
största lyckan om döden hade fått komma. Men sagan hade en kvarglömd
del, så Alexander fick då leva.

Ty en dag skulle även komma då den gamla världen gick i spillror. Och
alla hemligheter som än gång varit maktens blev en del av allas liv.
Hedby fick lära sig många år därefter, det baronen under sitt liv, det
ha hade fått i behåll, sökte och funnit svar på; Svar om en värld och ett mörkret som for över den. Ett mörker en av intolerans och förföljelse av många som tänkte, trodde och levde annorlunda. Ty dottern till en Hugenottisk köpman var en av fler som flytt ifrån en massaker på en by vilken utan dom hade beskyllts för mordet på en adelsman. Däremot blev de undkomna dömda för mordet på tre soldater vilka dött när de, bland
flera, genomförde massakern. Jag lärde mig många år därefter av en god
vän, ifrån huvudstaden, att det var en ung konstnär som hade känt igen
ett porträtt utanför polishuset, på en ung dam. Och det var så
händelserna den vintern av 1760 kom till skott.

Hennes brev till Alexander, som arresteringsmajoren, efter sina ord i
värdshuset överlämnat till mig sade dessa ord.
”…vårt möte blev min frihet, ty utan den hade jag levat i hopplöshet.
Nu får jag dö med din kärlek som verklighet…”

Så tillslut fick hon vila i ro, skild ifrån världens och all dess orättvisor. Ty det var denna vinter en grav skulle grävas uppå kullen bortom träddungen på Hedby kyrkogård. Och Alexander hade då stått vid hennes sida. Han älskade henne såsom hon honom. Det märktes i allt han gjorde. Tystnade, de långa sorgsna promenaderna
längs slingrade skogstigar, de sena höstkvällarna bortom träddungen
vid Hedby kyrkogård. Aldrig blev han sig lik igen. Och allt detta
väckte verkligen gamla minnen, minnen som skulle kunna ha setts
tillbaks på med glädje i en älskads famn vid en varm brasa en sådan
här vinters natt, men som nu enbart existerade som plågsamma sår i ett
bedrövat sinne vilket än plågade människan i den gamla herrgården
vilken ligger utmed Seingaardskogens västra skogsbryn.

Skriven av: Henrik Sundin