Den gamla MC-Bruttan

Den gamla MC Bruttan

Dagen var varm, månaden juni och solen sken utanför redaktionens fönster. Någon fyllde år och bjöd på tårta och små kakor. Plötsligt stegar en kille in genom dörren. Han är klädd i skinn från topp till tå, alltså en MC förare. Redaktionssekreterare Roger tog emot och den främmande killen och de satte sig ner vid disken
Jag heter Marlon och vill gärna att ni skriver litegrand om vår Costum Bike Show som vi kommer att ha i Societets Parken på lördag. Har ni någon som kan hojar?
Ja du Marlon det är väl lite tunt förutom en äldre dam som heter Inger. Hon kör själv MC vad jag har förstått.
Nej för fan Roger vi skall inte ha några gamla damer. Här handlar det om hojar av klass och det skall skrivas ordentligt.
Ja du Marlon det är allt vi kan bjuda på inför helgen.
Marlon dröjde kvar en stund på redaktionen och såg ut som ett åskmoln i facet. Han var fruktansvärt missnöjd med lokaltidningen. Klubben hade satsat mycket på det här och publiciteten var en viktig grej. Till slut lämnade han redaktionen och det luktade gott av olja och bensin efter honom.

Vem var nu denna gamla dam Inger? Jo det var och är fortfarande jag. Min man och jag började köra MC som unga men gav upp när familj och barn kom och ställde till det. När allt till slut hade lugnat ner sig tog vi upp MC körandet igen. Hojarna var då både dyrare och större så vi nöjde oss i början med en Kawa som vi båda åkte på. Lite senare fick jag en egen liten maskin, något slitet och begagnat nummer som inte var mycket värd men den dög bra att öva på. Jag gjorde kortare turer hemmavid och fick åter upp intresset som vilat i så många år.
Ja Inger det blir väl du som får göra knäcket på lördag, sade Roger och återvände till sitt rum.
Jag minns att jag blev alldeles kall om fötterna. Jag förstod ju att killarna i den klubben inte körde några moppar precis. Hur skulle jag klara detta? Min kunskap om hojar var ju starkt begränsad och killen som just lämnat redaktion ville jag inte gärna möta igen. Nåja, jag kunde ju föralldel både tanka och byta tändstift på min lilla MC men därutöver var min kännedom om hojar inte att skryta med. Nu blev det till att läsa på ordentligt inför uppgiften.

Lördagen kom och jag kände mig som en geléklump. Hur skulle jag göra entré på platsen utan att blir utskrattad? Jag var ju dock en äldre dam nära sextio men som arbetande journalist hade jag inte mycket att välja på. Tag tjuren vid hornen brukade morfar säga så kan han inte stånga dig.
Jag hoppade i skinnet, satte mig i bilen med block och kamerautrustning. Det tog evigheter innan jag kom fram till staden ty vägen var full av dundrande hojar av olika slag och alla på var väg till MC-showen. Det är i ett sådant ögonblick man skall ha ett stort självförtroende och djärvt kasta sig utför stupet. Tyvärr tillhör jag nog inte de största hjältarna.

På slaget elva var jag på plats. Marlon tog emot och var klädd i en enorm svart kowboy hatt.
Välkommen Inger, var har du parkerat hojen?
Deeeen, den står borta på tidningen fick jag till slut fram och försökte mig på ett litet leende.
Okey, jag skall presentera dig för killarna så får du snacka lite med dem. Vad kör du för hoj?
Nu blev det jobbigt och jag svettades under skinnjackan. Nu gällde det att minnas vad jag läst under de senaste dagarna. Plötsligt kom det som en blixt från klar himmel.
Jag kör en Jappe. Jag har en Virago 750:a custom. Det är en rätt lagom hoj för mig som inte är så stark. Man måste ju orka resa den ifall att det skulle behövas.
Nu hade jag verkligen satt mig i en svår situation. Tänk om Marlon bad att få kolla in den. Man brukar ju säga att nödlögnen är den enda tillåtna lögnen.

Nåja, några vidare detaljer är väl inte nödvändiga här. Jobbet funkade bra och jag blev nådigt accepterad av killarna i klubben. Nu var det tid för nästa stora kalldusch. Någon vecka senare fick jag veta att de ville att jag skulle göra ett stort reportage borta på klubben och Roger på tidningen gav sitt okey. Ve och fasa nu blev det kris hemma i stugan. Min man Olle och jag diskuterade ut och in om hur vi skulle lösa det här. Jag hade ju en image att försvara. Som journalist på en landsorts tidning har man ju en viss status. Nog hade jag väl tagit mig vatten över huvudet nu. Hur skulle jag klara ut det här, det fanns inte mycket att välja på. Jag måste ju skaffa mig en Virago 750:a Costum.
Det blev en snabb koll i bankreserven och ett besök i en MC butik som sålde Virago. Det måste ju vara en 750:a som jag sagt till Marlon att jag hade. Turen var med oss och allt funkade bra. Vi fann en silver färgad hoj för ett bra pris. Nu gällde det bara att bekanta sig med den nya maskinen. Custom var lite annorlunda att grensla än den gamla skorven som stod i skjulet på tomten. Det blev till att träna ordentligt och inte slacka i kurvorna. Min Olle gjorde ett bra jobb. Visst körde jag men var ändå lite rädd för att dra upp maskinen i hundra knutar på raksträckorna.

En vacker morgon beslöt jag att ta mig en riktig långfärd ensam på hojen. Jag ämnade mig ända bort till Arninge Centrum och tänkte ta motorvägen in från Norrtälje. Där fanns härliga raksträckor och jag kände mig som jag ägde hela världen. Nu var jag nog redo att åka ner till grabbarna i MC-klubben och göra det där reportaget som Marlon ville ha. När jag ställde upp hojen på parkeringen utanför Stormarknaden kom flera intresserade killar fram för att snacka lite MC. De var intresserade och dessutom väldigt impade över att en s.k. äldre tjej kunde köra en så pass stor hoj. Visst solade jag mig i glansen under några ögonblick och kände mig så där speciell som man kan göra ibland när saker och ting funkar bra.
Nästa etapp blev att köra kustvägen hem till Norrtälje och jag kunde vara hemma lagom att få middagen färdig till klockan fem. Rätt säker på mig själv satte jag kurs mot Åkersberga, svängde in på OK macken för att tanka. Vid en annan pump stod en kille och pysslade med en skinande HD. Det var en yngre grabb på så där 30-35 år. Han verkade ganska vilsen och inte på något sätt van vid hojen. Naturligtvis blev jag lite nyfiken och stegade över.
Hej kamrat jag heter Inger! Har du köpt en ny hoj? Den är väldigt tuff.
Javisst, jag har just varit borta i Österskär och hämtat den. Jag skall köra den hem till Enköping. Jag är förvånad över att en äldre tjej själv kör, de brukar annars åka bakpå. Du är verkligen en tuffing.
Det där med äldre tjej sved lite i själen men okey. Jag fick veta att killen som hette Kent hade kommit över lite pengar hux flux och nu ville han förverkliga en livslång dröm genom att äga en Harley Davidson MC. Vi flyttade på hojarna och ställde upp dem utmed P-platsen och ägnade oss åt hojsnack en lång stund. Det var en rar kille och jag rådde honom att skaffa de rätta prylarna som hörde till en Harley åkare. Det han nu hade på sig skulle locka till skratt ifall han ämnade sig till Café Brofäste någon onsdagskväll. Brofästet är ett fik utanför Drottningholm där MC entusiasterna samlas och umgås varje onsdagskväll om sommaren.
Har du något emot att jag bjuder dig på en fika Inger?
Egentligen skulle jag ju hem och ordna med middagen men killen var okey och jag ville nog hjälpa honom lite om jag kunde. Vi lämnade macken och drog till Vaxholm där det finns ett bra fik intill kajen. Jag körde först och när jag kollade i backspegeln upptäckte jag hur osäker Kent var på hojen. Tänk att det verkligen fanns någon som körde sämre än jag, det kunde inte vara sant.
Kent bjöd på fikat och vi hade faktiskt ganska trevligt tillsammans. Plötsligt sade han:
Fan vad du kan handskas schyst med din hoj. Du måste ha kört länge.
Hur skulle jag nu möta den här situationen? Här gällde det att hålla stilen. Inte kunde jag väl erkänna för Kent att jag faktiskt var ute och övningskörde inför den stora dagen då jag skulle träffa killarna i MC-klubbeben för att göra reportaget. Nåja, jag klarade av det hela och behöll facet.
Det hade varit en bra dag för mig och humöret låg på topp. Jag följde Kent bort till avtagsvägen vid Danderyd och önskade honom lycka till på väg mot Enköping. Trots den täta trafiken på kustvägen kom jag hem till stugan i Roslagen där Olle väntade i hammocken. Han såg inte glad ut.
Inger, var fan har du varit? Jag blev ju skiträdd. Tänk på att det är en stor hoj och jag vill inte att du kör ut ensam mera. Du är ju ingen tonåring precis. Det kan ju hända massor ute på vägarna.

Någon vecka senare grenslade jag min Virago och drog upp till Norrtälje. När jag ställde upp hojen intill grinden kom Marlon och killarna emot mig och hälsade mig välkommen. Jag var en MC förare i deras ögon trots att jag körde en Jappe 750;a. Reportaget blev lyckat och alla var nöjda inte minst Roger på tidningen. Han som först hade rekommenderat mig för uppdraget.
Ja, någon Harley blev det inte för mig men jag for land och rike runt på min Jappe tillsammans med Olle och vi är fortfarande medlemmar av Senior klubben SMCS. Förra året sålde vi hojarna. Man måste nog sluta när allt är som bäst. Det finns så mycket annat att syssla med som är betydligt mindre livsfarliga än att köra MC vid åttio. Trots att det gått många år minns jag ännu Kent från Enköping och undrar om han någonsin blev en riktig Harley Dräng.
Inger Malm
www.malms.info

Skriven av: Inger Malm