Den gåtfulla tavlan ( rysare)

Tårarna rann ner för flickans kinder. Jag stelnade till och försökte urskillja flickans ansikte, men jag såg aldrig hennes ögon.
Flickan påminde mig om någon, någon väldigt nära mig.
Men jag visste inte vem.
Jag kände mig precis som flickan på den här gamla tavlan; ensam och över given.
Vad skulle man egentligen leva för om man inte var snygg, smal eller , eller...Älskad...
Jag slöt mina ögon och åter vände till fantasins värld. I fantasins värld var jag som jag ville. och alla andra var som jag ville och helt änkelt allt var perfekt.
Många gånger tänkte jag mig själv som en vacker, lång och smal 50- tals dam i en vacker kläning och massor av folk runt om kring mig, som var vänliga och älskade mig.
Jag satt till sammans med en vacker kille. och både han och jag var underbara.
Vi satt där och gav varandra kärleksfulla blickar och han smekte min kind och sa:
Allt är bra nu! Vi älskar dig alla! glöm inte det!
Men när det var som ljuvligast i fantasin, vaknade jag och slog upp ögonen.
Nu satt jag här och filosoferade.Men jag visste inte riktigt vad jag tänkte på.
Jag hade inga vänner kvar... inga... en värld utan vänner... Sådanna tanker fick mina tårar att svämma över.
Jag vet inte varför , men det gjorde de.
Jag tänkte bara på mig själv , antagligen och tyckte synd om mig medan andra svalt i andra länder. Jag kMen jag kunde inte tänka mig något värre än att inte vara älskad.
' Vad tycker du om tavlan, ann?', frågade mormor. Jag vaknade ifrån mina tankar och tittade upp.
Tavlan jag fått av henne hade fått mig att tänka så annorlunda...
Jag hade ju fullt med vänner och så, fast jag var ju inte perfekt i utseendet ,
men hur kunde jag då komma på några sådanna tankar?
Tavlan fick mig att känna mig sorgsen.
' Den är underbar!', utbrast jag och kramade mormor.
Tavlan var antik och jag fick den av henne i födelsedags paket.
Hon visste att jag älskade tavlor.
Hon log.
Jag tittade upp på henne och sa:
' När skulle jag sova över hos er då , mormor?'
undrade jag .
' om två veckor tror jag..', sa hon fundersamt.
' när ni har sport lov var det ja!' avslutade hon och började plocka ihop sina saker, för hon och morfar skulle strax åka hem till deras lilla samhälle i Örebros län.
Jag tyckte det var ganska tråkigt hos mormor när inte min lilla syster eller storebror var med, men mormor gjorde under bar mat!
Hon greppade tag om hennes vaska och pussade mig i pannan.
' synd att jag inte hann träffa din pappa, för jag måste åka nu!'
' redan?', frågade mamma undrande. Morfar kom in i köket och svarade åt mormor:
' Vi vill hinna hem innan 8' jag gick fram till morfar och kramade honom.
Han kramade till baka och log.
mormor sade hej då till Mina syskon också och började gå fram till hallen för att ta på sig skora. Morfar gjorde också det.'''#¤%
' Hej då !', sa de och gick ut.
'hej hej!',sa jag och tillade:
'Tack för tavlan och pengarna!', de vände sig om och log , sedan hoppade de in i bilen och körde iväg.
Jag gick direkt in i köket och hämtade tavlan och gick upp på mitt rum.
När jag kom upp satte jag mig vid skriv bordet och synade tavlan från kant, till kant.
Flickan satt på den där bänken i parken, utanför ett stort och ståtligt hus , med vackra ljus lyktor och grät med händerna över ansiktet.
Jag tittade ännu närmare och stelnade till.
Jag tyckte jag hörde något, något konstigt rop. rop på hjälp. ett tjattrande som stretade in i mitt öra.
Jag lade örat emot tavelduken och lyssnade intensivt.
Ja, det var där ifrån det kom. Jag ville inte tjattrandet . 'Hjälp, Hjälp!'
Jag fick panik och reste mig upp . och tittade ner på tavlan och märkte en ändring med tavlan, som jag inte hade sett nyss.
Små, små vita ögon stirrade ut från buskarna på bilden. de betraktade Flickan, som olyckligt grät.
Jag hörde skriken på hjälp och de hastiga snyftningarna ända in i mitt huvud.
Jag tittade desperat omkring och försökte tända ljuset, men lampan funkade inte.
Jag andades allt fortare och kunde inte fatta att ljuset hade gått och tryckte på knappen flera gånger, men det hände ändå ingeting.
jag kände hur tankarna flög omkring i mitt huvud och , jag blev förvirrad.
Jag tittade åter ner på tavlan och ryste.
Vart hade flickan tagit vägen?
' Här är jag!', hörde jag ett väsande bakom mig. jag vände mig om och spärrade upp ögonen. Flickan stod med utsträckt hand emot mig, jag backade bakåt.
' Hjälp mig! Rädda mig!'
Jag tittade in i hennes ögon och såg att hennes ansikte var förvridet.
Jag hörde hur hon skickade tankar in i mitt huvud.
' Kom till mig! jag är så ensam!'
Jag skakade på huvudet.
Det här kan INte vara sant! Jag tittade mig hastigt om kring och greppade tag i en sax.
Jag kände hur tårarna trängde sig ut ur mina ögon och jag mumlade:
' Jag är ledsen, jag kan inte!'
Jag högg saxen igenom duken och såg att flickan började skrika.
Hon började gråta och drogs in i tavlan.
' Nej! lämna mig inte!', skrek hon och drog tag i min ärm.
Jag stelnade till och blev livrädd.Jag hög åter en gång i tavlan och hon försvann.
Jag andades ut och kikad på tavlan.
Den var trasig, helt trasig. Fast en konstig sak hade hänt...
tavelduken hade inte en ända droppa färg på sig.
Jag satte mig ner för att ta igen mig.
' Det här måste ha varit en dröm!' utropade jag för mig själv.
' Nej, hörde jag en välbekant röst bakom mig och jag stelnade till,' det är ingen dröm...'
Jag kände en kall kåre längst rygg raden och tittade ner på tavlan.
Nu föreställde den en ond flicka med ett förvridet ansikte som var format i ett hotfullt leende...

Författare:

Publicerat

Dela: