DEN HEMSKA KVÄLLEN

DEN HEMSKA KVÄLLEN

16 år sedan, det är länge sen det hände. Allt går så snabbt. Förstår inte varför. Tiden går alltid fortare än tänkandet.

Jag är Sanna och var bara 15 år när det hände. Det är länge sedan, men jag kommer ihåg varenda detalj om vad som hände. Det är inte en sak man bara glömmer sådär. Jag bär det alltid med mig.
På den tiden fanns det ingen hjälp att få. Mamma trodde mig inte. Pappa han trodde mig. För att mamma hade bestämt sig för att hata mig.

En kväll för 16 år sedan. Gick jag längst gatan i Råghaga där jag bodde. Det var en liten stad på tusen invånare där det aldrig hände något. Det kunde inte jag veta. Gick ensam som jag alltid gjorde på tisdagskvällarna. Man trodde inte det skulle hända i den lilla staden. Som man trodde var så lugn och fridfull.

Jag hade varit och simmat i simhallen. Jag var på väg hem. Jag gick längst gatorna i den öde staden.
Det var inte så många som var ute vid den tiden. Jag visste inte vad klockan var, kunde gissa att den var runt 21-tiden. Mamma tyckte det var försent för små flickor att vara ute. Pappa tyckte det var bra att jag gick hem själv. Då sparade han bensin till bilen.

Mörkret hade slukats av husen. Skuggorna var stora. Jag hörde någon skratta bakom mig. Jag brydde inte mig om att vända och titta vem som var där. Det ångrar jag idag att jag inte gjorde. Man kan inte alltid förutse vad som ska hända. Skrattet kom närmare och närmare. Jag började gå fortare och fortare. Nästan som jag sprang. Jag var rädd.
Plötsligt hörde jag steg bakom mig. De kom närmare och närmare.
Dum som jag var vände jag mig om.

Mannen kom ifatt mig. Han var mörkt klädd.
Mannen tog tag i mig. Jag försökte vrida mig loss. Det gick inte. Det hårdnande greppet runt min handled gjorde ont. Jag försökte skrika. Mannen satte handen för min mun. Det kväde mitt skrik.
Jag hann tänka mycket under många minuter. Varför just nu ? Kunde det inte var någon annan som drabbades. Inte jag, en oskyldig flicka på bara 15 år.

Mannen kom bara närmare och närmare mig. Han började dra mig i kläderna. Jag sa till honom att han skulle sluta. Han lyssnade inte utan bara fortsatte.
Började dra mig i kläderna. På bara några sekunder hade han fått av mig jackan och tröjan. Började smeka mig sakta sakta. Jag tyckte inte det var skönt med hans kalla äckliga händer mot min kropp.
–Sluta, skrek jag.

Plötsligt hörde jag ett hundskall. Jag började skrika och springa. Han kom inte i fatt mig.
Kvinnan som var ute och gick med hunden kom springande. Hon hade hört mig skrika.
–Vad är det som har hänt ? frågade hon mig.
–Jag har blivit våldtagen, svarade jag skakande.
Hon tittade undrande på mig.
–Gjorde han dig illa frågade hon.
–Nej, sa jag. Men jag är rädd. Om inte du hade kommit så vet jag inte vad som hade kunnat hända.
–Tur var det att inget allvarligt hade hänt, sa hon.

Jag och kvinnan började gå mot hennes hus. Jag skulle ringa till mina föräldrar. För att de skulle komma och hämta mig. Jag ville inte berätta vad som hänt. Jag var tvungen. Det kändes skönt att hon kommit. Hon ville att jag skulle berätta vad som hänt.
Men det kunde jag inte. Jag skulle aldrig kunna lita på någon okänd igen.
Den ända jag litade på var min pappa.

Pappa kom och hämtade mig. Han pratade med kvinnan och tackade henne för hjälpen.

När jag och pappa hade satt sig i bilen började jag skaka och gråta. Det var en chock sa pappa.
Jag berättade snyftande vad som hade hänt. Pappa blev ursinnig.
Han ville att jag skulle anmäla honom. Det ville inte jag för att det fanns inga vittne som hade sett vad som hade hänt och att han hade inte gått längre än att ta av mig jackan och tröjan.
–Det hjälper inte. Du ska anmäla honom, sa pappa argt.
–Det finns inga bevis. Jag vet inte hans namn och hur han såg ut för att det var mörkt.
–Men du vet vad som hände och jag tror dig, men jag vill att du ska anmäla våldtäkten, sa pappa.
–Nej, skrek jag. Jag vägrar och du kan inte tvinga mig till det.

När jag hade kommit hem hade pappa gått med på att inte anmäla det.
Han berättade det för mamma. Hon trodde inte på något som jag s a var sant. Hon sa det bara för jag ville ha uppmärksamhet.
Hon hatade mig det hade hon alltid gjort.

När jag vaknade på morgonen hade chocken gått ur kroppen. Solen sken och fåglarna kvittrade.
Allt var som vanligt, men jag skulle aldrig glömma den otäcka kvällen.
Pappa gjorde aldrig någon anmälan mot våldtäktsmannen.

Idag 16 år senare ångrar jag att man inte anmälde honom. Det var inte bara på mig han gjorde det på. Man luskade aldrig ut vem det var. Det kommer man nog aldrig få veta.

Jag litar aldrig på okända människor.
Jag är tacksam för den kvinnan som kom och räddade mig för 16 år sedan.

Jag går aldrig utan sällskap någonstans. Min hund är min skatt.
Honom går jag nästan aldrig utan.

Jag har fått terapi och det har hjälpt.
Min pappa gick bort i cancer för några år sedan. Min mamma har jag ingen kontakt med idag.

Att gå vidare med livet idag är svårt. Jag vill att många fler våldtäkter ska anmälas.

Man kan förhindra detta genom att aldrig gå ensam på kvällen och natten.
Ha alltid sällskap med någon. Den lärdomen har jag tagit med mig genom åren.

16 år har gått, men kommer alltid att sitta i minnet.

Författare:

Publicerat

Dela: