Den hösten

Den hösten

Det var en söndagseftermiddag i parken. Solen skymtade bakom molnen, hindrade de gula och röda löven på träden från att bli bruna. De sista sol-strålarna värmde upp, nådde rosiga kinder och påminde om en varm sommar. Jag hade alltid tyckt att hösten var speciell. Hösten med dess mörker, då det regnar och man kan sitta inne och höra smatter mot taket. Då man vet att julen plötsligt kommer. Plötsligt blir alla kärleksfulla och rusar stressade runt för att hitta något till sina älskade. Det var dock fort-farande höst nu. Jag kom att tänka på alla de som inte har någon om hös-ten, de lär känna sig fruktansvärt ensamma en vacker dag som denna – då par samlas i parken. Kanske kommer de in i den mörka höstperioden, ser allt genom en frostig ruta och bara längtar efter våren istället för att njuta av alla färger.
Varje tidigare höst hade jag känt mig ganska ensam. Mina händer hade varit lite extra frusna och ingen hade funnits där att värma upp dem. Mina kinder hade alltid domnat bort i kylan och aldrig hade det funnits någon som kunde värma dem med smekningar. Med andra ord så visste jag hur det kunde kännas. Trots det hade jag alltid tyckt att hösten var vacker, jag hade alltid uppskattat färgerna och den friska luften. Alltid hade jag med rak rygg vandrat själv längs livets gata och blickat framåt, utan att se tillbaka - utan att stanna för stunden. Man kunde dock likna just den här hösten med ett skyltfönster. Ett skyltfönster på livets gata som fick mig att stanna upp. Något, eller någon, väckte mitt intresse, fick mig att sluta andas, sitta här, en söndagseftermiddag i parken och vänta.
Jag hade aldrig intresserat mig för materiellt krafs. Jag hade alltid sett ned på dem som kuttrande gav varandra små chokladaskar. Kära par. Ni vet de som inte alls har något skick utan som kan stå med tungorna ute i kassakön. De äcklade mig och irriterade mig alltid. Hur som helst så mås-te jag medge, att jag just denna höst hade kommit till en liten insikt i livet. Jag sneglade lite åt höger, såg på det tunna, vita papperspaketet. Det var liljor. Jag hade stått i minst en halvtimme och funderat – vad kunde passa bäst? Expediten hade kommit med hundratals förslag på färgkombina-tioner, extra grässtrån och rosa kort. Till slut blev det en enkel lilja. Det som drev mig till köpet var hennes leende. Eller så kanske det var en tack-samhet i hennes blick? Jag hade insett hur underbart det kunde vara med en liten uppskattning. En uppskattning från någon som står en nära.
De första veckorna av vår tid tillsammans hade varit outhärdliga. Jag hade vankat av och an hemma, väntat på samtal. Jag hade gått rundor längs kvarteren för att jag kanske skulle råka stöta på henne en extra gång. Tills det att jag fått bekräftat att det blev just vi gick jag runt i en dimma. Det tärde på mig något otroligt och jag kunde inte koncentrera mig på någonting i vardagen. Efter den första kyssen hade vi haft våra söndagar. Då blev jag lugnare. Jag fick fortfarande några små stirriga ögonblick då jag inte kunde tänka på någonting annat än henne, men då allt var något säkrare, våra möten planerade, kunde jag känna mig lite lugnare.
”Vi träffas varje söndag. Då hinner man längta efter varandra”. Hade hon sagt. Jag nickade bara lite fånigt och gav henne ett brett leende. Just då hade jag inte tänkt på vad det skulle innebära – en vecka utan att ses. Veckorna var långa men söndagarna underbara. Vi kom varandra närma-re och närmare – jag fick lära mig något nytt om henne varje gång vi sågs.
”Carl!” Hon kom springande. Med höstkappa i ull, en starkt röd halsduk och höga klackar på skorna. Bredvid mig blev hon då endast någ-ra centimeter kortare. Vi tog varandra i hand. Hon fick paketet med liljan men öppnade det inte. Hon ville inte öppna för än hon kunde stoppa den i vas, sade hon. Med en lekfull iver drog hon mig längs grusgången i par-ken. Sedan tog vi en kopp kaffe på ett närliggande café. Då jag nästa gång tittade på klockan hade många timmar passerat. Jag som tyckte att vi träf-fats just.
”Jag köpte färska grönsaker tidigare imorse” Vi strögick längs med kajen. Det kom just en ångbåt förbi och vi skrattade åt dess lustiga namn.
”Jag hade tänkt göra paj på dem”, fortsatte hon. ”Och efterrätt av färska frukter. Har du lust att hjälpa till? Det vore så trevligt att få lite sällskap.”
Hon började sedan berätta om hennes ensamma höstkvällar. Vi skrat-tade ännu en gång tillsammans då jag förklarade tankarna jag haft rörande hösten redan tidigare denna morgon. Vi pratade om doftljus, matlagning och hur mycket mysigare det blir med en filt. Hon retade mig för att jag brydde mig om något så feminint som doftljus. Jag blev inte generad, nej, hon fick mig att bli lugn och det kändes som att jag inte hade något att dölja. Som att hon inte dömde mig för något, utan bara förstod mig.
Det blev en av de bästa dagarna i mitt liv. Det var ofattbart att jag älskade någon så starkt. Senare på kvällen efter att resterna av grönsaks-pajen sedan länge kallnat, gick hon – med ett blygt leende. Då hon slagit igen portdörren efter sig var sömnen omöjlig att nå. Jag låg vaken, var chockad och med lyckliga ögon stirrande jag upp i taket. Fånigt nog bör-jade jag tänka på framtiden. Naturligtvis var hon den kvinna jag såg bred-vid min sida. Jag slumrade till i tankarna och vaknade följande morgon av att gardinen ännu var uppe och solen stod högt. Det var en underbar måndag.
Jag visste, att för så många, betydde inte denna typ av umgänge nå-gonting. Man kan gå på, träffas, låtsas som ingenting, återvända för att sedan gå vidare till nästa – allt utan reflektioner eller eftertanke. Jag anade dock, kanske visste, att den känslan vi hade den söndagsnatten inte kunde vara något annat än kärlek. Jag slöt ögonen igen, telefonen ringde.
Efter endast ett par sekunder av telefonsamtal lyckades hela min illu-sion om framtiden vridas om. För att få ut frustrationen diskade jag fre-netiskt, torkade med en äcklig disktrasa innehållandes tusentals bakterier. Då den vreds föll sura vattendroppar ned, strömmade ned i vasken, vida-re genom avloppet där de slöt sig med all annan skit.
Jag vet inte om jag borde eller skulle våga göra som var anständig man skulle ha gjort – hoppat framför tåget. Kanske skulle det varit smidigare att välja vägen med alkohol och vinterkyla? Eller är den mest bekväma vägen att om natten bryta sig in i sjukhuset för att stjäla piller som fräter sönder mig inifrån? Ty det var det som känslorna sa åt mig att göra. Dödsdömd, jag försökte förtvivlat om och om igen resonera hur de kan ha begått ett sådant misstag.
”Vi hämtar in dig med bilen om en halvtimme.” Han avslutade sam-talet bestämt. En grov röst, en kall röst utan den minsta medkänsla, han talade som en robot, på rutin. Jag fick bilder och fördomar i huvudet. Hur poliser slår hårt med batong på den som försöker fly. Hur de trycker ned oskyldiga på marken, hur de sedan torterar med ett leende.
Naturligtvis vara det bara den första chocken, den första rädslan som gav mig dessa groteska föreställningar om hur jag fastbunden blev brutalt misshandlad. När jag sedan tänkte igenom samtalet några gånger om igen insåg jag att faran kanske inte var så stor. Att jag – som hade rätt, får rätt till slut ändå. Jag kunde därför åka med i bilen, ännu med stolthet i blick-en som den anständiga medborgare jag var. Det kunde jag göra… ja… ja
Rummet var en aning kalt. Väggarna var målade i en mossgrön färg. Det fanns endast ett litet fönster där ljuset knappt kunde krypa in. Dör-ren ut var tjock och gnisslade så fort någon öppnade den, liksom luckan som gav ifrån sig ett ilande ljud var gång någon sköt den åt sidan. Luften här inne var torr. Det kändes som att mörka ringar under rödspruckna ögon var självklarhet.
Jag låg raklång på sängen. I flera minuter hade jag stirrat upp i taket. Tankarna var tusen men ändå kunde jag inte få en enda av dem konkret. Det kliade hela tiden på ryggen och jag gjorde allt för att ignorera det – på precis det där stället där man inte kommer åt. Gång på gång bet jag mig i läppen. Jag började bli sådär röd om läpparna, som av förkylning, och kunde inte sluta fukta dem, trots det att jag visste att det bara blev värre då.
Jag hörde musik spelas från sällskapsrummet. De andra intagna lycka-des tydligen roa sig. Kanske hade inte de blivit svikna av deras liv största kärlek och dessutom anmäld av denne för våldtäkt? Kanske hade de bara haft lite otur att en kniv slant i någon annans rygg på fyllan?
Efter dagar av pappersarbete, ändlöst många frågor och miss-tänksamma rynkade ögonbryn låg jag åter igen på sängen en kall kväll. Jag hade knappt ätit, jag kunde inte få ned en endaste bit. Jag var utmattad, utmärglad och allt för trött för att ens läsa en bok. Jag fuktade frenetiskt läpparna som nu var helt såriga – jag kunde inte sluta tänka tillbaka på söndagsnatten. Vilken blick hade hon givit mitt när hon gick? Hade hon verkligen gått bakom ryggen på mig? Jag tänkte och tänkte och kunde inte se ett elakt leende i minnet. Jag konstaterade att det inte kunde finnas någon ondska i henne. Det kunde inte finnas någon baktanke. Jag var sä-ker på det, min kärlek kunde inte ta fel. Men anmälan var sanning. Hur kunde det gå ihop? Hon kanske var en skicklig skådespelerska? Den tidi-gare så självklara övertygelsen om hennes oskuld vände snabbt om till frustration och ilska.
En knackning. Det gnisslade till och den tunga dörren öppnades. Jag hade fått besök. Genast lyfte mitt hjärta och klibbade fast i halsgropen. Sammanbiten, redo för sanning eller osanning gick jag genom långa kala korridorer. Skulle hon omedvetet ge mig en hint? Ty även de mest avsky-värda svinen och bedragarna kan ge en osäker blick, en sekund då de av-slöjar sanningen. Jag samlade mig själv till mods. Mina händer darrade lätt, kanske det var av kylan.
Hon reste sig upp. Vi stod ungefär fem meter ifrån varandra. Än lyck-ades jag hålla min kalla fasad. Än lyckades jag hålla mina känslor borta, instängda – tills dess att hon började tala:
”Carl…” Hon hade flackande blick och pennan mellan hennes tumme och pekfinger rörde sig fort gungande upp och ned. Då hon började tala kunde jag inte se annat än den utblottade kvinna jag spenderat de senaste månaderna med. Dessa söndagar, dessa strålande söndagar.
”Jag… vi… Jag tvingades. Jag ville inte… men, snälla du, för min skull, erkänn.” Hon viskade de sista orden. Hon hade än en gång sin röda sjal. Den fick hennes ansikte att se blekt och en aning tärt ut. Mina tanke-gångar övergick från vrede till ren sympati för detta oskuldsfulla ansikte. Jag försökte med att nypa mig själv diskret i armen under bordet i hopp om att vakna upp till verkligheten, men mina känslor, verkliga känslor fanns fortfarande kvar. Hon viskade sanningen till mig. Hon viskade hur hon behövde pengarna. Hur hon tvingades utav någon och hur hon äls-kade mig. Hon älskade mig? Först försökte jag vägra tro på detta naiva påstående, idiotiskt, likt ett filmmanus, men orden om att älska fick mitt blod att rusa. Då hennes ögon tårfylldes kunde jag inte annat än tro. Hon sträckte fram sin hand, drog den långsamt längs med min frusna kind samtidigt som hon fällde ett fåtal tårar. Min kärlek kunde inte försvinna. Denna besatthet och detta begär jag kände ville inte släppa.
”Det blir vi. Om du vill så blir det vi när allt det här är över”. Pennan rörde sig allt fortare mellan hennes fingrar och till slut slant den mellan och ned på golvet. Jag slöt ögonen. Kände ännu värmen mot min kind. Visualiserade framtiden i mitt huvud igen och bilderna av henne kunde inte suddas ut. Så plötsligt såg jag en bild av mig själv, sittandes i en tom lägenhet, då parken utanför var som vackrast. Jag andades djupt.
”Ja, det blir vi.”
Det jag sedan skymtade men inte riktigt insåg då när jag blickade ut genom fönstret för att se min älskade åka förstörde mitt liv ytterligare. Det var till synes en handskakning med en främling och jag regerade inte då. Denna handskakning som varade bara lite för länge, den handskaning som skedde mellan två vänsterhänder, den handskakning som inte alls skedde med en nickning, en formell bugning eller kanske en presentation. Varför jag inte insåg då, trots det faktum att det skedde framför mina ögon måste ha varit på grund av att den starka och låga höstsolen blän-dade mig. Solen som lyste in starkt och fyllde hela rummet med löjligt hopp.

Skriven av: Julia Holmström