Den inre resan

Det var mycket han inte längre förstod, allt hade blivit så komplicerat att han inte längre orkade bära sina egna tankar.
Regnet piskade hans axlar och nacke, men det gjorde honom ingenting. Det var hans enda tillfälle att överhuvudtaget känna någonting alls. Allt eftersom tiden hade gått, blev hans inre känslor avstängda. Kanske för att han själv stängt dem ute efter alla hemska upplevelser han varit med om.
Som liten hade han varit livrädd för att gå ut ensam i mörkret, men nu hade han vant sig.
Det var som mörkret hade blivit hans vän på vägen, genom livets resa till det paradis, eller helvete, som väntade på honom.

Mörkret tillät inte längre mannen att kunna se sina egna fötter. Men inte heller det störde honom längre.
Länge hade han kunnat kontrollera sitt tänkande, men inte nu längre. Varför kunde inte någon längre acceptera honom som han var? Han hade en gång i tiden haft en underbar fru och två barn, men när han inte längre kunde kontrollera sitt drickande, gick allt åt helvete.
Terapi, och ännu mera terapi, men inget tycktes hjälpa honom i den sits han hade satt sig i. Hans fru lämnade honom, tog med sig barnen och gifte sig med en ny man.
Medan han gick i sin ensamhet, utan vänner eller någon annan som höll honom sällskap, lät han tankarna tänkas och lämnade sig själv öppen.
Han minns fortfarande den tid då han fortfarande var liten, den tiden då alla problem var som bortblåsta.
Han kunde fortfarande minnas sina föräldrar, ett par förälskade människor som alltid fanns där, precis när man behövde dem.
Hans barnuppfostran hade varit en av de bättre med två äkta föräldrar, som riktigt brydde sig om honom. Han minns flera tillfällen då hans mor suttit uppe, långt in på natten, bara för att ta hand om sin pojke, när han hade varit ute och slagit sig lös.
Ändå var det som det inte hade räckt till. Hans inre hade börjat spela honom spratt och hade blockerat hans inre. Tankar for omkring och krockade hela tiden med varandra och inget ville lägga sig till ro.
Han kunde ligga uppe flera nätter i rad, vaken utan en blund. Han fick aldrig någon ro, det var precis som tankarna förbjöd honom att sova.

Ibland kunde han börja jämföra sin inre resa som en vandring, långt nere i de gigantiska och oändliga kloakerna. En gång i tiden hade han lyckats hålla sig på jorden, över tunnlarna, men allt eftersom tankar överföll honom, hamnade han längre och längre ner.
Nu gick han där, bland all skit och kunde inte längre komma upp. De få tillfällen han försökt att nå upp igen, hade det alltid varit någon som försökte dra ner honom igen.
Det var som hans tankar hade fått en egen själ inuti honom själv.
Det återstod nu bara två val. Antagligen kunde han fortsätta vandringen tills han möttes av slutet. Eller avsluta den inre resan i förtid.

Visst hade han haft drömmar, men den tiden var förbi. Han såg sig själv bara som ett stort misslyckande, men han klandrade inte sig själv för det.
Han ville verkligen kunna förstå varför allting hade blivit som det hade blivit. Var det hans fel att han tillät sina tankar att bli tänkta eller låg det bara helt enkelt i hans gener?
Han stod inte ut längre, han var tvungen. Tvungen att få reda på livets mening.
Meningen med att resa i det inre.
















”I tidernas begynnelse föddes den första människan. Kanske var detta en början på en underbar skapelse eller kanske ett hot mot den blåa jord vi alla lever på.
Varje dag ser man det, våld. Inte bara ett slagsmål mellan två individer utan även det psykiska våldet som yttrar sig mellan två eller flera länder.
Vad ska man tolerera, att befolkning i ett annat land ska tillåtas invandra i vårt land bara för ett fruktansvärt krig pågår mellan två andra länder? Ska man kanske stänga gränserna och säga:
- Det är inte vårt problem, vi skiter i alla andra.
Ska man tillåta att människor ska få vara fria, eller ska man inte längre få bestämma sig för vem man vill gifta sig med.
Människan har levt i flera miljoner år och kommer nog med säkerhet att fortsätta med det. Män, och kvinnor, har rest långt, förflyttat sig långa sträckor.
Vi har upptäckt kärleken, hatet och gemenskapen, men vi kommer aldrig ifrån det att vi egentligen är skapelser som ska hålla oss för oss själva. Vart man än vänder sin syn ser man de två ursprungliga begreppen, precis överallt.
Vinna eller försvinna.
Bara att komma på något som att sparka efter en boll eller komma på en sport där styrka är viktigast. Vem har inte sett någon känd boxningslegend vara så utslagen att människan knappt kan tala?
Men kanske finns det även en tid där vi människor kan leva i frid, inga krig, inget hat, bara spirande kärlek människorna emellan.
Man talar mycket om fördomar, de gör så världen krymper men ingen vill förlora sin ideologi.
Det kommer att ta tid innan människan lär sig tolerera andra människor, kanske lika lång tid som vi varit här på jorden?

Vill man verkligen fortfarande vara en arbetsmyra under en skapare som kanske inte finns? Jesus har funnits, det vet vi. Men finns det verkligen ett högre väsen som Gud?
Nog har Jesus sagt allt som de fyra evangelisterna skrev ner efter hans död, men inte finns de då några bevis för att denna högre makt finns överhuvudtaget.
Det är inte mycket vi vet om vår resa, från att vi föds tills vi lämnar in och kanske begravs i en vit kista. Kanske tar livet slut om tio år eller kanske till och med imorgon?
Vad är då mening med livet? Kanske är det bara en slump att mänskligheten finns, att vi blev så pass intelligenta som vi blev. Eller så kanske vi inte är så smarta som vi tror? Kanske är en myra betydligt mer intelligent än vad vi är.
Kanske är det bara vår dumhet som tror att vi är den intelligentaste varelsen på jorden. Vem vet?

En dag sitter man där, flera år har gått och man börjar undra vad som egentligen hände. Man är för lat för att göra sin resa intressant och mera lärt.
Man utvecklade aldrig sina drömmar, man vågade aldrig chansa.
Vore det bättre att vi fick reda på vilken dag vi då ska dö? Så man verkligen hinner göra det man drömmer om. Eller är vi bara helt enkelt för lata för att ta oss för något som är jobbigt?”
Låt oss därför börja förstå att den långa resan har ett slut, och en början. Men det är inte målet som är viktigaste. Det är resan. Resans väg.”

Brevet blev uppläst som testamente för den omkomnas familj med barn.
Man antog att brevet blev skrivet strax före självmordet inträffade.

Skriven av: Jimmy Lundgren