Den levande byn som dog

Fjärilar dansar sin vilda dans över den levande byn bland bergen någonstans i denna vackra värld. Blomsterängar lyser med sin fägring och barnaskrattet ekar bland de vittoppade bergen. Bara ben på en våräng är fulla med hopp och spring, det är i solen svårt att sitta still. Buketter med vackra vårblommor plockas av små kvicka händer och tindrande glada ögon om en kram av dig ber.

-Ooh...vilka vackra blommor du har plockat till mamma, säger Lena glatt till sin son Jonas, fem år till hösten. Hans bruna stora ögon tittar på henne lite blygt och det halvlånga nästan svarta håret blänker i solskenet och vinden rufsar till det och lägger några lockar på hans lilla uppnäsa vilka han försöker blåsa bort men misslyckas och måste ta den lilla handen till hjälp.
-Kom hit så ska du få en BAMSEKRAM av mig, säger Lena med darrande röst och har inte långt till tårar men behärskar sig i sista stund.
Jonas hoppar upp i Lenas famn och ger henne en stor kram med sina knubbiga armar och även en blöt puss mitt på näsan. De båda faller omkull på det solvärmda mjuka gräset och båda kiknar av glatt skratt medan de rullar runt och färgar sina ljusa sommarkläder gröna av gräset men idag spelar det ingen roll det går ju att tvätta bort, tänker Lena och känner sig så lycklig.
Snart samlas alla de mindre barnen från byn kring Lena och Jonas även de börjar att rulla runt i gräset.
-Titta, titta tant Lena vad jag kan, säger lilla Tove på tre år och dotter till Göran och Eva våra närmaste grannar. Hon gör ett försök att göra en kullerbytta som halvt om halvt misslyckas men Tove ger inte upp, hon har gett sig tusan på att lyckas vilket hon också gör efter några försök. Hennes ljusa hår är alldeles vått av svett efter all ansträngning hon utsatt sig för, lilla rultan.
-Visst är jag duktig, säger hon med ett brett leende på läpparna.
-Javisst, du är jätteduktig, säger Lena och lyfter upp Tove och kastar upp henne i luften och fångar henne i sina trygga händer. Tove skrattar så högt att det hörs vida omkring och ekot skrattar tillbaka åt henne.

Jag, Mikael far till Jonas och man till Lena sitter på en stubbe i den svalkande skuggan vid skogsbrynet och iaktar alla dessa underbara barn med min vackra hustru som jag känt sedan barnsben. Hon har en lång fläta som hon lagt över sin vänstra axel i samma mörka hårfärg som Jonas, hennes ögon är lika blå som himlen på kvällen när stjärnorna har tänts på himlavalvet och mångubben sitt stora leende oss ger.
-Pappa...kom, titta vad jag har hittat, ropar Jonas glatt och väcker mig ur tankarna. Han kommer springande mot mig med något i sin knutna näve han öppnar och sträcker ut den för att visa mig men det som funnits i handen är borta.
-Det var en jättefin skalbagge som kunde ändra färg, förklarar Jonas allvarligt och buttert.
-Vi får hitta en ny, säger jag.
-Sist till mamma är en långörad groda, fortsätter jag och börjar sakta springa mot Lena och de andra barnen. Jonas är inte sen att hänga med men han råkar ramla i sin iver redan efter några steg.
-Hur gick det, frågar jag spänt men det enda jag hör är ett kiknande glatt skratt.
-Det är matdags, säger Lena. Hon har dukat upp den medhavda picknickkorgen med massor av smörgåsar med både korv och ost, kyckling, frukt, saft till barnen och lite gott vitt vin till oss båda på den rutiga filten. Alla barnen sätter sig runt Lena och väntar förväntasfullt på något gott att stoppa i munnen. Det är nästan som på julafton med alla dessa tindrande barnaögon.
-Mamma, säger Jonas och fortsätter.
-Har du sett att pappa börjar mer och mer likna en långörad groda och alla skrattar även jag.
-Jag vann våran springtävling fast pappa springer så fort, fortsätter Jonas.
-Pappa börjar ju bli grön om knäna så snart börjar nog öronen att växa, säger Lena med glimten i ögat.
-Titta, är det inte Anna och Marielle som kommer där vid skogsbrynet, säger jag.
Anna är min lillasyster och Marielle är hennes söta dotter. Annas man Viktor dog för ett par år sedan, allt för tidigt i cancer. Det har varit svårt för dem att komma över sorgen men jag tror att de är på rätt väg.
-Hej, säger båda i munnen på varandra när de kommit fram till oss. Båda ser så lyckliga ut. Solen blänker i deras nästan svarta hår. De är varandras avbilder, tänker jag och säger.
-Vad roligt att ni kommer. Har det hänt något speciellt eftersom ni ser så glada ut.
-Vi förstod att ni skulle vara här uppe för det är ju eran tur att se efter alla de små kottarna idag, säger Anna.
-Det är skönt att man kan hjälpas åt och det kan vara skönt att vara lite barnfri ibland, nästa lördag är det våran tur, säger Lena med en finurlig blick.
-Vi ska åka på semester till farmor och farfar, sprudlar Marielle och Anna säger.
-Jaa, vi fick biljetter och pengar av dem idag så vi åker i övermorgon och blir borta minst ett par veckor. Någon av er kanske kan skjutsa oss till tågstationen om ni har tid vill säga.
-Japp, det kan vi nog ordna, säger jag och känner stor gjädje för deras skull. De sätter sig hos oss och låter sig väl smaka av det goda som finns kvar.


Önskan

Du kan se gyllene stjärnor spegla sina tindrande
ögon på havets mörka yta om natten.
Ögonen dig följer över land och vatten.
Hos stjärnorna finns många hemligheter bevarade
och många frågor obesvarade.
Om du dig lär att stjärnorna tyda
är frågorna snart nog besvarade.
Nya stjärnor på himlavalvet dyker upp.
Det en stjärna för oss en var där finns
eller kanske är det människor vi älskat och minns.
Döende stjärnor dig en önskan ger
när de från himlavalvet faller ner.
De ger dig hopp och tro när deras sken
en sista gång på himlen glöder.
Och snart en ny stjärna på himlen föder.
Önska inte saker och ting du ej behöver.
Inte heller rikedomar ofantligt stora,
De du ändå snart nog kan förlora.
Utan önska dig något vi alla behöver:
ÖNSKA OM FRED PÅ VÅR JORD
OCH MAT ÄVEN PÅ DEN FATTIGES BORD

Tiden går och våren har blivit sommar.
Mörka moln har lagt sig över byn för att ge marken det välbehövda regnet och väcka de sovande blommorna åter till liv efter en tids torka. Barnen har tagit på sig sina regnkläder vilka skiftar i alla regnbågens färger. Det blir mycket ståhej kring alla små vattenpölarna som bildats av regnet alla vill vara med både stora och små barn och man tävlar om vem som kan stänka mest.
Jag och Lena sitter i vårat stora kök i det vita tegelhuset och tittar på alla glada barn som lekt i timmar i regnet ute på gården.
Vårat lilla hus är på tre rum och kök, precis lagom för våran lilla familj. Lena har inrett hela huset med mig som smakråd och jag måste säga att vi lyckats mycket bra med den uppgiften. Hon har ett mycket gott öga för färger och former. Köket går i vitt och vinrött. Skåpluckorna är vita och gardinerna är vinrödsrutiga i olika röda nyanser.
På väggarna hänger arvegods efter mina föräldrar. Det är mycket fina kopparföremål i olika format. Bordet även det arvegods är av massiv furu med tillhörande åtta stolar vilketär bra när grannarna kommer på besök för det gör de ofta.
Lena har vävt alla mattorna i köket, vinröda med vita ränder. Att väva har hon lärt sig av sin mor Elsa som bor några hus bort och är änka. Maken, Lenas far omkom i samma trafikolycka som mina föräldrar. De var på väg till en bokmässa i storstaden och krockade då med en lastbil, alla omkom omedelbart vilket kanske var bäst.
Vi pratar ofta om dem och minns alla lyckliga stunder vi fick tillsammans. Elsa brukar även hon vara med. Men vi brukar även fälla några tårar över deras förlust. Det är lättare när man är flera som sörjer för alltid är det någon som kommer ihåg något roligt minne mitt i eländet och vi alla börjar att skratta och glömmer bort det som gör ont även om det blir blott en stund.
-Du Mikael, säger Lena och jag hoppar högt på stolen, har varit så långt borta i mina tankar att jag inte hört vad Lena har sagt.
-Förlåt att jag skrämde dig. Jag sa bara att jag ska in till stan och handla nu när det slutat regna.
-Är det okej för dig? undrar Lena.
-Visst, säger jag lite tankspritt och pussar henne på pannan och rufsar till hennes hår.
-Ha det bra så länge, säger Lena och ger en slängkyss och jag låtsas att den träffar mig rakt i ögat och skriker.
-AJ!
-Dumsnut!, säger Lena med ett skratt och tar bilnycklarna och sin svarta handväska som ligger på hatthyllan i hallen. Hon går ut till våran gamla men välfungerande blå Volvo av herrgårdsvagnstyp med lätta steg.
-Mikael, du jag tar med Jonas så får du rå om dig själv en stund, ropar hon till mig precis när jag öppnat farstudörren och tänkt ropa in Jonas.
-Okej, kör försiktigt. Vi ses snart, ropar jag tillbaka och vinkar. Jonas vinkar tillbaka och de kör iväg.
Jag går in igen och går till vardagsrummet, det blåvita rummet som vi kallar det. Går fram till stereon och sätter på en CD med Ulf Lundell fortsätter sedan fram till den blå slitna och välsuttna hörnsoffan. Puffar till några vita kuddar och lägger mig till rätta och låter musiken strömma in genom öronen till min hjärna.
Plötsligt hoppar jag upp igen och går fram till fönstret, tänker att jag måste släppa in lite frisk luft. Öppnar fönstret och de vita gardinerna fladdrar till av draget. Känner den friska och rena luften i mina näsborrar och tar ett djupt andetag. Tittar på blommorna på fönsterbrädet och ser att de måste vattnas. Går över den blå mattan, även den vävd av Lena och kommer till köket och fyller vattenkannan med friskt vatten och börjar att vattna blommorna i köket.
Blommor är ett av mina stora intressen så det finns gott om dem både inne och ute i alla möjliga kulörer och sorter. De gör hemmet så levande, tycker jag.
Det tar en bra stund att vattna alla dessa blommor men idag behöver jag inte bry mig om blommorna där ute så jag kan ta en promenad ute i skogen istället, tänker jag och går till hallen och tar på mig stövlarna och min gröna cardigan.

Låser inte dörren för här händer det inte sådana saker som rån och inbrott och man kan tryggt lämna dörrarna olåsta.
Ute på gården andas jag åter in den friska luften och känner att det luktar så rent i naturen. Tittar ut över vidderna och alla vackra berg som sticker upp med stolthet runt omkring mig.
-Hej Mikael, säger grannen närmast oss.
-Hej du Göran. Skönt med lite regn. Tänkte ta mig en promenad i skogen, ska du med?
-Nej, inte idag, har lite att pyssla med, du vet boken, svarar Göran ursäktande.
-Hur går det med den, blir den färdig snart?
-Jag måste skriva några kapitel till...men sen är den nog klar, förklarar Göran fundersamt.
-Lycka till då, säger jag och börjar att röra på mig.
-Jag skall väl börja knalla iväg. Vi ses, säger jag.
-Hejdå, säger Göran och går in.
Jag styr mina steg mot skogsstigen det är ungefär en halvkilometer dit. Där i skogen finns många minnen från barndomen, lekar med kompisarna, den lilla sjön med gott om fiskar och härligt badvatten, så rent. Alla grottor vi undersökt och alla kojor vi byggt finns kvar där. Tänk vad tiden går fort det känns som det var igår jag var en liten kotte , tänker jag och sätter mig på en stubbe och funderar och säger högt för mig själv.
-Kan man ha det bättre än så här.


Tiden går och sommaren blir till höst.
De rödgula vilsna löven dansar över den döda byn bland bergen för att finna en plats att somna in i den sista vilan innan den första snön lägger sitt snötäcke över allt det vissna och sargade.
De livlösa kropparna som sedan flera dagar ligger kvar är blodiga och sönderbrända, vissa utan både huvud och armar. Doften av döden har lagt sig som ett lock över byn, förr så vacker och fridfull plats.
Kropparna skulle vi som finns kvar i livet ha begravt och välsignat men just nu finns ingen ork i våra kroppar, så orkeslösa och tomma på mat.

De ”levande döda” vankar vilsna och planlöst omkring. Skolösa fötter sätter sina spår på den gyttjiga och blodstänkta marken. I deras ögon finns allt det fasansfulla beskrivet.
Några styr sina steg mot byns enda soptunna för att finna ett mål mat trots att ”krogen” varit stängd i veckor, redan innan bomberna föll ner i byn.
Små blodiga barnahänder finner något hårigt och livlöst i tunnan: en råtta, den kastas iväg med ett skrik. Flickan springer iväg men snubblar på någons sönderskjutna ben som dolts av gyttjan och faller handlöst ner och ett nytt skrik är på väg att komma ur hennes mun men tystas av en hand som lagts över hennes mun: min hand.
Flickan ser på mig med skräckslagna ögon men ser lättad ut när hon ser att det är jag, hennes morbror. Hon lägger sina små armar kring min hals och viskar med gråten i halsen.
-Mamma sover, tror jag. Jag har försökt...att...väcka henne men...hon vaknar inte.
-Hon har...ett...stort...hål i magen, snyftar flickan fram.
Jag sjunker ner på marken och brister ut i gråt och frågar tyst för mig själv:
-Är det här meningen med livet?
-Är våra liv inte mera värda än dödande kulor från kalla gevär?
Flickan, Marielle som hon heter säger:
-Gråt inte, morbror Mikael. Jag ska visa dig mamma, kom, viskar Marielle. Jag följer med Marielle och hon håller hårt i min hand och drar iväg mig. Tänker att när vi hittat Anna, min lilla syster så måste jag hitta Jonas, min son och min älskade, hustru Lena.
Har precis glömt bort dem...hur har jag kunnat göra det? ...det måste ha varit för att jag varit medvetslös, tänker jag för att stilla mitt dåliga samvete.

Vi passerar en skadad mamma som sitter i en gyttjepöl, skrikande i gråt med sitt döda barn i sin famn. Men vi hinner inte stanna för att trösta henne i sin sorg utan fortsätter och jag tänker att vi måste hjälpa våra egna och ta hand om dem först. Vi går mot den, förr vackra skogen, det inte finns så mycket kvar av den men stigen den nedgångna finns delvis kvar där jag så många gånger gått, med mina kära.
Vi når vårat mål och jag ser min syster Anna ligga där med ett stort hål i magen precis som Marielle hade sagt men jag hade hoppats att det inte var sant.
Hon ligger i en obehaglig ställning i en massgrav bland alla andra som fått sina liv avkortade i det meningslösa kriget. De starkaste i byn har ordnat denna begravning, inte vacker men ändå en begravning. Jag hade ingen aning om detta eftersom jag legat medvetslös i dagar. Jag skulle vilja lyfta upp min syster och ge henne en mera anständig begravning men inser att det är omöjligt. Detta måste göras så vi inte får olika sjukdomar hit till byn, tänker jag och förstår inte hur jag kan vara så lugn i denna sittuation. Hoppas att du , lilla Anna förstår och förlåter mig, tänker jag tårögt.
Jag förklarar för Marielle att hennes mamma har flygit upp till änglarna uppe bland molnen.
-Pappa är också där, säger hon bestämt
-När får jag komma dit upp till mamma och pappa, undrar Marielle.
-Vet inte, svarar jag med tårar i ögonen och kramar henne hårt.
Plötsligt försvinner mitt lugna för när jag ser en liten arm sticka upp bland de döda jag tycker mig känna igen ärmen på tröjan. Det är väl inte...skriker jag och springer så fort jag kan med hjärtat bultande i mitt bröst fram till graven, greppar tag i armen och drar upp en arm utan kropp. Allting svartnar och snurrar och jag faller ner på marken med den avhuggna armen kvar i handen.
Morbror Mikael , dö ...inte du också, du är...det enda...jag har kvar, snyftar Marielle. Jag hör henne genom en tunnel, så långt borta och ser henne genom en slöja av dimma.
-Min son, mitt kött och blod, skriker jag med ångest i min röst som alltid kommer att finnas kvar i mitt inre, i både vaket som sovande tillstånd.

Tiden går men läker inga djupa sår för de åter slits upp i drömmarnas värld.
Om natten jag vaknar av ett skrik från min mun och badande i svett. Jag har återupplevt allt det onda som jag på riktigt med mina egna ögon sett:
Mina kära springer mållöst omkring med skräck i ögonen, så fasansfull.
Händer, fötter och huvuden utspridda över marken, den trasade och blodröda. I en massgrav jag en liten arm ser som till min son tillhört och ögonen på min älskade kvinnas huvud på mig stirrar med vidöppna ögon, så tomma.

Bakom bergen ett krig har avslutats. Gevären har för länge sedan tystnat. Bomberna har sprängt sönder allt som bombas kan och mitt nya hem” består av en kartong, filt och tidningar från livets glada dagar. Inget annat än detta och smärtan den taggiga har lämnats kvar åt mig.
Barnen som allt detta sett och de som kvar i livet finns, de dagens soldater är och de får de kalla gevären bära och att andra skjuta har de fått lära. Rakryggade utan solsken i blick de går över döda kroppar och på de döda spottar.
Såren efter kriget finns etsade i mitt hjärta, min själ och mina ögon. Jag känner blodsmaken i min mun och bitterheten mitt inre sliter i stycken. Jag minns och undrar var mina nära och kära finns, är de blommor eller stjärnor någon annanstans bortom bergen de vita så rena.


Älska det onda

Överlista dina mardrömmar genom
att bädda in dem i siden
och få dem att bli vän med det goda.
Först måste du kanske sätta det onda i bojor.
Men slå dem inte utan ge dem smek.
Hata dem inte utan älska dem med din själ.
Spotta inte på dem utan kyss deras kalla läppar varma.
Du måste hitta mardrömmens själ
för det goda skrämmer det onda
precis som det onda skrämmer det goda.

Författare:

Publicerat

Dela: