Den lilaklädda soldaten

Jag stod på sodan av ett träd kanske 50 meter från fältet. Eller det som varit ett fält. Bomberna, kropparna och blodiga vapen hade tagit över. Om jag var tyst skulle jag få komma hem. Hem till min stuga där man fick vara ensam och lugn. Men varför var jag så feg? Varför ville jag leva? Alla mina vänner låg på marken. Kalla och livlösa. Ska jag inte slåss för deras skull, vad har jag att förlora? Endast ett fåtal soldater i samma lila uniform som jag kämpade mot dem gråklädda männen. Jag är den enda flickan i min arm'e och fick tjata i fyra år tills jag fick utbilda mig till en soldat.

Jag visste att Charlie, min sista levande vän visste att jag levde han hade sett mig men inte avslöjat mig. Han och två andra pojkar kämpade mot fem andra soldater. En bomb hade träffat berget bakom mig och flera blev mosade under dem fallande stenarna. Charlie och dem andra pojkarna hade tagit död på tre av de gråa soldaterna. Sju grå soldater var levande och fyra lila om man räknade med mig. Den ena pojken som kämpade tillsammans med Charlie föll till marken. Fem gråa soldater var levande, tre lila. När jag såg hur en grå soldat blev krossad av ett stenblock sprang jag fram för att hljälpa till.

Fyra timmar senare stod jag och Charlie ensamma på slagfältet han grät. En av de sista lila soldaterna som dött var hans bror. Jag klappade honom på ryggen och fick släpa honom med mig för att undvika stenarna som fortfarande föll omkring oss.

Men så släppte jag Charlie och tittade åt vänster. Jag kunde svurit på att jag sett en gråklädd figur springa från slagfältet.
Sedan, innan jag förstått vad som hände, blev jag hårt knuffad åt sidan.
Jag ramlade omkull men vände mig med en pistol i handen åt det håll anfallaren kommit från.
Istället såg jag hur Charlie blev krossad av en sten och jag var ensam kvar på fältet.
***

Författare:

Publicerat

Dela: