Den lilla flickan och vattnets värld...

Den lilla flickan och vattnets värld…

En liten flicka satt på kanten av bryggan och tittade ner i det klara vattnet. Det rörde sig där nere. Sjögräset vajade fram och tillbaka med strömmen precis som gräset på ängen vajar i vinden. Precis som på land, tänkte flickan och undrade om man kunde andas där nere bara man lärde sig vattnets värld. Fiskarna kunde ju det. Hon hade sett att fiskarna kunde andas även på land när hennes pappa hade satt nät och kom hem med fångsten. De såg ju i alla fall ut att andas. Hon tänkte på lilla sjöjungfrun och hennes värld. Undrade om det var så det var där nere. Den lilla flickan tänkte med skräckblandad glädje på morgondagens simlektion. Första simlektionen nånsin. Hennes pappa hade lovat att det skulle bli kul, men själv var hon inte helt säker. Hon tyckte inte bara att det var spännande med vatten, utan också lite läskigt. Bara de inte behövde dyka, för hon hade ännu inte lärt sig vattnets värld och i bassängen lär det ju heller inte finnas några där nere i vattnets värld som kunde hjälpa henne. Det var ju här fiskarna var. Tänk om de behövde dyka imorgon! Vad skulle hon göra då?? Borde hon försöka lära sig av fiskarna och de andra där nere hur hon skulle klara sig så hon inte drunknade i bassängen? Borde hon redan här och nu hoppa i och försöka lära sig vattnets värld? Här fanns det ju liv där nere i vattnet, liv som hon tyckte borde kunna hjälpa henne. Till skillnad från den sterila bassängen hon skulle möta imorgon. Vem skulle hjälpa henne där? Tänk om hon skulle ta och lära sig redan ikväll, tänk va stolt hennes pappa skulle va om hon inte ens var orolig för simlektionen! Då skulle han säkert bjuda på en riktigt stor portion glass på vägen hem och då skulle han se på henne med de där stolta ögonen som han ibland såg på henne med och så skulle han le. Le, så där som han brukade göra. Hon tyckte så mycket om de tillfällena. Han hade lovat att de skulle bli kul på simskolan, men han verkade inte förstå hennes oro för vattnets värld. Kanske skulle hon redan nu utforska den? Kanske skulle hon redan nu be fiskarna om hjälp att lära sig den världen. Lära sig leva under vattnet. Precis som lilla sjöjungfrun. Hon följde sjögräset med blicken och tänkte att det måste va som på land. Fast lite annorlunda. Hon såg inga fiskar, men hon tänkte att de måste ju va där. Sakta reste hon sig upp och en beslutsamhet spred sig över hennes ansikte. Sakta backade hon in på bryggan för att ta sats. När hon tyckte att hon backat tillräckligt så började hon springa, springa fram mot kanten. Precis som hon nådde kanten funderade hon på hur djupt det kunde va och så slängde hon sig ut, ut i det kalla, mörka vattnet. I samma stund öppnades dörren till huset strax intill och ut kom hennes pappa för att hämta in sin lilla älskade dotter till kvällsmaten. Han hann inte mer än öppna munnen så hörde han plasket och han såg skymten av flickans lilla kropp landa i det kalla vattnet. Förskräckt sprang han genast det snabbaste hans ben bar ner mot vattnet och bryggan. Han stannade till en bråkdels sekund på bryggans kant för att spana efter sin dotter och så hoppade han i. Han fick tag i en redan stelfrusen kropp som tack och lov andades när han slängde upp den på bryggan. Han slängde sig upp på bryggkanten, lyfte upp den blöta flickan i famnen och började sakta gå inåt huset.

Skriven av: Tebisalet