Den Lilla Gröna Tomten

”Jo okej om ni bara sätter er lugnt tillbaka ska jag berätta precis hur allt gick till” Sa jag och lutade mig med ett förhoppningsvis rogivet leende tillbaka i den lilla pinnstolen man satt fram åt mig att slå mig ner på.
Stämningen i rummet kändes tryckt och hotfull och jag bestämde mig därför för att lägga till lite fjäsk i samtalet, för att liksom lätta upp stämningen lite. ”Kära ni, ni är så fina så idag på min ära!” tillade jag således och böjde med ett leende värdigt Buddha själv mitt huvud neråt i en slags sittande bockning.
Kanske skulle dessa bistra ansikten framför mig med sina gravallvarliga uppsyner och stora slokmustasher brista upp i ett aldrig så litet leende. Kanske skulle dom förstå, kanske skulle jag få gå tillbaka ut igen för att fortsätta min resa med den lilla gröna tomten ändå? Jag frågade de båda männen med slokmistasher ”Kära ni, jag måste tillbaka ut till den lilla gröna tomten, kan jag inte få gå ut igen? Han väntar ju på mig
En utav slokmustasherna, den utav dem med den stora svart cowboyhatten med det gyllene metallemblem ovanför som sade ”I AM the law” gav mig en misstänksam blick, vände sig om mot sin kollega höjde på ögonbrynen och lyfte upp sin feta högerhand och började göra en cirkulär rörelse mot sin tinning med sitt tjocka grova pekfinger. En gest som på något sätt lyckades förmedla känslan utav total idioti upphöjt till 1000. Och ännu hade han inte hört början av min berättelse. Detta skulle bli svårt.
”Jo förtår ni det hela började igår morse runt 5-tiden på morgonen när jag vaknade för att bege mig till jobbet.” Jag la till en liten konstlad paus för att vinna ett psykologiskt övertagande på slokmustasherna. Någon som pausar i sitt tal för att sitta och se fundersam ut i ett par sekunder bara måste vara smart, och därför ingen galning ja det var bombsäkert, det måste funka.
”Ja, jag går upp tidigt för jag arbetar på konditori” Fortsatte jag” vi gör kringlor och bakelser och sånt”. Jag tittade upp mot slokmustasherna, hade pausen fungerat? Eller hade jag som jag själv misstänkte lyckats lägga in pausen på helt fel ställe vid helt fel tillfälle? Det där med pauser är så svårt. Än går det bra, än går det dåligt, nu såg det ut att ha gått varken eller.
Den utav slokmustasherna som inte hade hatt på sig. En stor kille med nacke tjock och rynking som ett traktordäck och ett ansikte som såg ungefär likadant ut fast med mer apelsinskals liknande textur pressade samman sina små runda grisögon så att han såg ut att till hälften blunda och att till hälften vara mongoloid. Avsikten var förmodligen att försöka vara hotfull och skrämma mig till lydnad.
men hans mongoloida halvblundande traktorblick kombinerat med den andre slokmustashens helt tomma blick där han satt och stirrade på mig gav en rent komisk effekt, och det var inte utan att jag faktiskt fnittrade till lite. Slokmustasherna brydde sig inte. Slokmustashen med I AM the law hatten sa med sin mörka raspiga testosteronstinna röst ”Fortsätt”. Och fortsatte stirra tomt på mig.
Och jag fortsatte min berättelse.

Jag vaknade som sagt vid 5-tiden på morgonen för att ta och göra mig i ordning och promenera till jobbet. Utan en tanke i världen på annat än bakelser, olika sorters gräddmixar och mjöl. Men När jag låg där i sängen yrvaken och jävlig och bankades på väckarklockan för att få den att för guds skull hålla käft, märkte jag plötsligt av en tyngd långt ut på täcket vid sängkanten som tryckte ner täcket litegranna så att täcket liksom spändes ut över kroppen. Det var fortfarande mörkt i rummet så jag kunde inte se mer en en liten silhuett där ute på kanten, en väldigt liten silhuett med en väldigt liten toppig hatt. ”Hmm…” Tänkte jag ”Vad kan detta vara? Inte är det väl min kisekatt? Den begravde jag väl för flera år sedan? Och förresten gick den väl aldrig runt med toppiga hattar på huvudet?”
Jag fumlade efter lampknappen till min modetrendiga sänglampa av polerad koppar. Lyckades lägga handen först i en blöt snusprilla från gårdagskvällen och sedan välta ner några viktiga papper från skatteverket som jag utav någon anledning alltid har liggande vid sängbordet trots att jag välter ner dem och spiller kaffe och brödsmulor på dem var och varannan dag. Ja! Frukost i sängen, För det är jag värd!
Tillslut hittade jag dock lampknappen, den hade tryckts in mellan väggen och bordsbenet och efter ett par sekunders lirkande lyckades jag dra fram den och knäppa på min modetrendiga kopparlampa.
Jag kastade en blick ner över täcket, och såg ingenting. Jag började avfärda det hela som en hallucination skapad av för lite sömn och för mycket alkohol.

Vid orden för mycket alkohol spärrade båda slokmustasherna upp ögonen och den ena av dem gav till någon slags liten diskret hostning. Jag förstod att detta i deras ögon eller öron bådade mycket illa för mig själv, men hur skulle dom kunna förstå? Kanske på något sätt skulle jag kunna få dom att förstå att jag menade väl, att jag inte ville någon någonting illa alls. Utan snarare tvärtom, jag var ju med Den Lilla Gröna Tomten nu! Och därför tyckte att stunden krävde utav mig, att dämpa situationen lite genom att tillägga. ”Jodå ser ni! Jag är alkoholist. Men det är ju ingenting som påverkar mig i mitt arbete, ja förutom den där gången då jag full som ett ägg råkade hälla vanlig mjölk i kaksmeten för kakorna till föreningen för laktosintoleranta. Hohoho! Gissa om det blev spring på toaletten den kvällen! Men det är ju som man brukar säga kära herr slokmustasher, slutet roligt, allting gott.”
Jag stoppade mig själv, Hade jag verkligen sagt det där högt? Hade jag röjt min position? Jag visste vad de var för några nu och de visste att jag visste, nu var nådens dagar förbi, jag hade uttalat det magiska ordet ”slokmustasher” och genom att göra det hade jag visat dom min position i det hela. Ajabaja! Dumma mig!
Jag lutade mig tillbaka glatt medveten om att nu var livet slut, nu skulle dom slita mig i stycken!
Men ingenting hände. Slokmustashen med det feta traktorsdäcks-rynkiga huvudet – låt oss kalla honom Dr. Traktor hädanefter. Kollade på sin klocka, kollade upp mot mig och skakade på huvudet med en min av frustration, en min som tycktes säga ”ojsan hoppsan, här kommer jag får stanna kvar lääääänge LÄÄÄÄNGE lääänge till!”. Den andre slokmustashen, låt oss kalla honom för Hattmannen vände irriterat på några papper och kladdade ilsket i några rutor i ett formulär. Hela episoden med mitt uttalande om slokmustasher tycktes ha gått dom helt förbi. Men än var jag inte ute i det säkra. Det kunde vara en fälla, efter en cirka halv minuts tystnad lade jag till med ett nervöst ”Hehehe”.
”Fortsätt berättelsen” Fräste Hattmannen irriterat fram till mig ”Vissa här har faktiskt jobb att sköta och familjer att åka hem till.” Nånting i Hattmannens röst sade till mig att det var bäst att göra som han sa om jag ville komma härifrån levande ikväll. Så jag fortsatte min berättelse.

När jag som bäst satt där i sängen och kollade ut över det rödvitrandiga täcket och försökte intala mig att det hela var en alkoholhallucination precis som den gången då jag på fyllan trott att fru Abrahmsson en trappa ners hund var en rabies smittad råtta, och jagat den med en stulen brandyxa genom hela hyreshuset. Ja den stackaren blev ju helt skärrad efter upplevelsen och behövde avlivas. Ja alltså både Fru Abrahmsson och hunden. Hunden på någon veterinärklinik inne i stan och fru Abrahamsson på en självmordsklinik i Schweiz.

Jag funderade ett par sekunder på fortsätta sväva ut med berättelsen lite mer för att skapa mer spänning, men Dr. Traktor hade börjat trumma med fingrarna över bordsytan och såg så spänd ut att lite mer spänning troligvtis skulle ge honom en hjärtinfarkt av kollosal magnitud kanske skulle hela han ha exploderat om jag fortsatte, och tagit oss alla med honom? Så jag bestämde mig för att återgå till den lilla gröna tomten igen.

Så jag ligger alltså där i min säng och avfärdar allt som har med underliga silhuetter mitt i natten som inbillingar och halvdrömmar och då hoppar det helt plötsligt upp en liten grön tomte upp på sängkanten och tjoar förnärmat ”Sluta upp med att kasta ner mig från sängen!”. Jag stirrade på tomten och tomten stirrade tillbaka. Den lilla tomten var runt 35 centimeter lång, klädd i en mörkgrön kostym och prydd med ett rött litet skägg och en grön liten hatt med ett litet svart band runtom. Tomten log mot mig och visade upp två rader perfekta skinande vita tänder. Han såg precis ut som de där leprekööönerna från Skottland eller irland eller vart dom nu kommer ifrån, och som man ju alltid hör talas om i alla berättelser om guldkrukor och regnbågars slutstationer. Jag blickade snabbt runt omkring mig i rummet för att se om jag kunde lokalisera någon kruka med guld, eller kanske ett slut på en regnbåge.
Men där fanns intet. Bara min gamla surnande tvätt, reklam broshyrer från obskyra företag som jag ändå aldrig handlar på och trave efter trave med papptallrikar, plastbestick och snabbmatsförpackningar som jag sparat som skydd om någon skulle försöka sig på ett inbrott. Åt höger sida i min lilla etta kunde jag se köket genom sitt tomma dörrhål. Jag var aldrig där ute längre, köket var en död zoon. Gick jag ut där kunde dom se mig, och få reda på allt om vem jag är och vad jag gör, jag hade inte varit därinne på år. Ja inte sedan jag råkade dränka min lilla katt i handfatet. Men det var bara en olycka, inte mitt fel! Jag skulle ju bara tvätta henne invändigt och det gick lite överstyr.

Slokisarna kollade chockat mot mig. Och jag började undra, varför berättade jag det här för dom? Ingen annan hade ju fått reda på det innan. Hade dom redan etablerat någon slags hjärnkontroll på mig? Varför isåfall satt dom och frågade ut mig om dumheter som födelseort personnummer och vad jag gjorde igårkväll, dom som redan visste allting. Kanske för att vinna tid, kanske för att… De faktiskt inte visste något. Hur som helst såg jag att det var bäst att fortsätta berättelsen innan Dr. Traktor började trumma runt med mig istället för med sina fingrar.

Jag såg ingen guldkruka i rummet, så varför var det då en liten tomte, en sån där förbaskad leprekööön härinne för? Jag fäste min blick tillbaka mot den lilla tomten, tomten bara log ett litet gylle leende mot mig. Ett gudomligt gyllene litet leende, ett leende som skapar regnbågar sommar och sol! ett leende värt att dö för! Och mitt hjärta smälte omedelbart inför den lilla gröna tomten.
Jag skrålade glatt mot den lilla tomten ”Nämen dra på trissor! Du var minsann en rejält lustig liten filur! Och vad kan du tänkas heta då?”. Tomten log ännu bredare mot mig och stirrade upp med sina stora runda ögon mot mina. Tomtens glansiga blåa rådjursögon tycktes uttala medlidande, glädje, sorg, lycka, välstånd ja alla goda och sorgliga känslor på en gång, och jag kände hur glädjetårar började tränga fram ur mina egna ögon och jag ville bara kramas, och älska i all evighet. Men tomten avbröt mina tankar med en liten mörk fast ändå pipig (förmodligen på grund av hans lilla storlek) röst ”Mitt namn är Finnegan, men du ska kalla mig för Den Lilla Gröna Tomten” Ur tomtens röst tycktes det bubbla utav liv och magi och jag undrade hur någon som honom, en liten grön tomte kunde bli så mycket. Och någon som jag en 36-årig mänsklig konditor med högskolebetyg kunde bli så lite. Men hoppet och lyckan i tomtens ögon kastade undan alla sådana självförstörande tankar tills vidare.
Jag gjorde mig redo till att fråga Den Lilla Gröna Tomten vad han hade här att göra, men hann inte för Den Lilla Gröna Tomten började tala åter igen. ”Ja, du kanske undrar varför jag är här utan det minsta tillstymmelse till krukor med guld eller regnbågar…” Tomten tittade upp mot mina ögon när han talade och med ens fylldes jag utav en stor sorg ty i tomtens ögon skönjades tårar, och varje tår i tomtens ögon var som en ocean och jag visste inom mig att om bara en enda utav de där tårarna lyckades leta sig ut ur ögonen på tomten för att falla ner i mitt rum, så skulle hela landet gå under i drunkningsdöden, kalla det noaks syndafallet 2k8 om ni så vill.
Men tomten började aldrig gråta, istället log han mot mig igen, och torkade bort sina små tårar med sin lilla gröna kavajarm.”Ja förlåt min blödighet, jag börjar alltid gråta i tid och otid! Men när jag tänkte på det som skett så är det oundvikligt…Tomten avbröt sig lite, och torkade ännu fler oceantårar ur ögonen. Innan han fortsatte med hopp i rösten ” Men nu är du här. och tillsammans skall vi nog kunna rädda världen inte sant!?
”Förlåt mig Lilla Gröna Tomte men…” Började jag ”DEN lilla gröna tomteN” Avbröt Den Lilla Gröna Tomten mig rappt och för en halv sekund eller så¨ tycktes jag kunna höra en hårdhet i rösten ett slags hat vasst som ett rakblad som tycktes strimla upp mig, filea mig och packa ner mig i närmsta frysdisk för att sedan bli uppplockad och uppkäkade av närmsta kult med mordsinta satanistiska kannibaler. Men känslan var över innan den ens hade hunnit börja.Och Jag bestämde mig ändå för att det kanske skulle vara bäst att hädanefter referare till tomten som DEN lilla gröna tomten. Annars visste man ju aldrig hur det hela skulle kunna sluta.
”förlåt mig Den Lilla gröna Tomten…”Sade jag, och lade extra vikt på att betona ordet ”den” ”Men exakt vad är det som har hänt? Och vadå rädda världen? Jag är bara konditor. Och du är ju, om du ursäktar attt jag säger det. Bara en liten grön tomte!” Tomten tittade på mig märkbart road och brast ut i ett vrålskratt. Jag försökte skratta med men jag insåg inte det roliga, och förresten slutade jag skratta för flera år sedan.
Ja det måste varit i samma vevand som när jag började slå ner hemlösa pundare för att råna dem på deras sista småslantar för att kunna köpa cigg på väg till jobbet. En fem sex år sen eller så.

Återigen fäste slokisarna sina blickar ordentligt på mig, återigen stramades stämningen i rummet åt. Var kommunikationen helt död härinne? Hade vi devolverat oss ner tillbaka till apstadiet? Förstod dom inte ett ord utav vad jag berättade? Förstod dom inte hur viktigt det hela var?
Hattmannen skrev något i sitt protokoll innan han vände sig om mot Dr.Traktor och mimade något som såg ut som ”Den här grabben är ju helt galen”. Dr.Traktor nickade långsamt och mimades sedan tillbaka något som såg ut som”Pundarklubbarn runt åren 2002-204” och sedan kollade de båda två på mig igen och sedan på varandra igen och sedan på mig ännu en gång innan Hattmannen gjorde en slags konstlad hostning och gestikulerade mot mig att jag skulle fortsätta min berättelse.

Den lilla gröna tomten gned sig i skägget. Tippade lite på sin hatt, gnagde på sina finernaglar och såg riktigt fundersam ut innan han slutligen svarade. ”Alla dom magiska mojängerna i landet någonstanns har löpt amok förstår du, för någon har stulit Drottning Prunellas trollstav! Och nu är allt åt fanders! Jultomtens släde är borta, ersatt med en rutten gammal brädkälke! Och det är bara 134 dagar kvar till jul! Och Påskharens har blivit så uppskrämd att han numera bara värper guldägg! Snacka om finanskris om han skulle börja värpa gulldägg åt alla barn världen över på påskafton, inte sant? Tandläkarkåren hade blivit så rik av alla lagningar de skulle ha fått göra att de hade kunnat köpa upp hela börsen! Ja allting har blivit slängt huller om buller i mitt hemland, landet någonstans! Och bara du kan hjälpa oss nu!” Jag tittade misstänksamt mot Den Lilla Gröna Tomten ovetandes om vad jag egentligen skulle tro. Jag menar här kom det en liten grön tomte utan vare sig guldkruka eller regnbåge hem till mig klockan 5 på morgonen och ville att jag skulle rädda jultomtens släde eller nåt sånt, och ja för att vara ärlig lät det inte klokt alls.

Slokisarna log mot mig och nickade. Äntligen! Äntligen hade kommunikationen i rummet återställts
äntligen förstod dom mig! Jag var nära på att resa mig upp och ge dem stående ovationer och sedan ge Dr.Traktor och Hattmannen varsitt ordentligt handskak men hejdade mig då jag insåg att kommunikationen kanske fortfarande var bräcklig och att vid snabba rörelser kanske den där stora revolvern som hängde ner för Dr.Traktors byxben komma till användo? Vem vet? Inte jag i alla fall. Så jag hejdade mig och började tala åter igen.


”Ok då” Sa jag och och kliade mig över tinningen ” Hur kommer vi dit då? Till landet någonstans?” Och plötsligt slog det mig hur hade Den Gröna Lilla Tomten komit in hit? Och jag bestämde mig för att fråga honom.
”App app app! En fråga i taget. Vi börjar med fråga numero två!” utbrast tomten lyckligt och visade upp alla sina perfekta blänkvita tänder. ”Jag kom förstås hit efter att ha hoppat i min magiska tunna!
Den hänger utanför ditt fönster ska du veta, jag tog migförresten friheten att bryta upp ditt fönsterlås för att komma in. Men det är ju lätt at laga igen!”.
Jag nickade medhållande mot Den Lilla Gröna Tomten och reste mig upp ur sängen, vandrade i mina sunkiga gamla boxershots bort mot fönstret, det enda fönstret jag hade i min lilla etta. Väl framme puttade jag en 1.5 meters trave med gamla pizzakartonger åt sidanöppnade fönstrer och tittade neråt.
Nedanför fönstret hängde mycket riktigt en tunna och svävade cirka 8 meter över marken, det såg ut som en helt vanlig tunna av trä och med metallband runt om, och jag tänkte att man måste verkligen vara galen för att hoppa ner i en så pass galen tunna och tro att den skulle flyga. Jag berättade för tomten att jag var lite rädd för att flyga och speciellt då i magiska tunnor men tomten han flinade och sade till mig att någon tunnfärd skulle det ändå inte bli! Jag var på tok för stor för att båda två skulle få plats i tunnan. Men om vi skyndade oss ut på gatan skulle han visa mig äkta magi genom att helt sonika trolla bort mig till landet någonstans.
”Måste vi det? Jag är nämligen lite rädd för att trollas bort” Sade jag skeptiskt till svar. Men Den Lilla Gröna Tomten bara skrattade lyckligt och tog tag runt min hand med sin egen lilla hand och sade ”Lita på mig! Bara lita på mig så ska du se att allting går bra tillslut!” Jag tvekade ännu ett par sekunder medans jag gick igenom alltihop mitt huvud. Vad skulle hända? Vart skulle jag hamna? Och skulle jag ha det roligt där? Samtidigt som jag kände en rädsla för det okända som borttrollandet innebar och äventyret som förmodligen stod framför mig. Så kände jag samtidigt att vad hade jag att förlora? Jag Var 36 år på ständig flykt från en ond värld, arbetandes som konditor och spenderade all min vakna tid på att antingen göra gräddbakelser, eller att sitta och övervaka gatorna runt huset för att hålla möjliga hot borta.
Jag såg inget annat val än att föja med Den Lilla Gröna Tomten. Ty för att komma bort från den verkligheten jag levde i nu var jag tvungen att låta mig ledas in i en ny verklighet. Den Lilla Gröna Tomtens Verklighet.
Jag lyfte upp Den Lilla Gröna Tomten och placerade honom på min axel, lämnade min lägenhet och gick ut till världen därutanför.
Världen därutanför var full av liv, en tunn dimma drog genom staden skapandes små dimmslöjor som svävade runt likt spöken över gatorna, trasades sönder utav passerande bilar och formades om igen och igen och igen. klockan hade slagit 6 vid det här laget och folk var i rörelse överallt. De vandrade rund på trottoaren och körde runt i sina bilar på gatorna instängda i de små kuporna som utgjorde deras egna små världar världar, på väg till sina arbeten eller ifrån dem.
Varje människa var en potentiell galning, vem som helst kunde närsomhelst ha ihjäl vem som helst och detta var anledningen till att jag fått gömma mig sålänge. För att skydda mig själv från galningarna därutanför. Men jag kände nu att det hela inte gjorde mig någon skillnad längre, jag var med tomten nu, och han hade lovat mig att sålänge jag litade på honom skulle allt gå bra. Livet var underbart och jag viskade min djupaste tacksägelse till Den Lilla Gröna Tomten som satt placerad på min axel.
Den lilla gröna tomten klappade mig så försiktigt så på min stubbiga kind och sade med en roingivande röst ”Allting kommer ordna sig i slutändan, bara du litar på mig.” Sedan kysste han mig passionerat på kinden, svängde runt på min axel, och började vivfta i luften med sina små flinka fingrar i luften ett par gånger rabblandes upp nån rappakalja till ramsa som lät nåt i stil med ”Blorfbelgu! Klockan sju! Kruckelimax, med ett paraflax! Lompentella… Gurgggggggeeeeellll!!!.”
Och ingenting
förändrades, och serdan förändrades allting. Bilarna som passerade på gatan förvandlades till små slädar, kärror och vagnar med tomtar, troll och andra trevliga och mindre trevliga sagodjur. De stora bostadshusen blev till murar av sten, med små och stora dörrar och fönster i. Den asfalterade vägen blev till en lerig gammal kullerstensväg och de trista gamla gatlamporna förvandlades till gigantiska spikraka violetta växtstjälkar med självlysande gula och blåa blommor i toppen som kastade ett behagligt ljus på de som passerade där nedanför.
”Wow!” sa jag med äkta förvåning. ”Det där var verkligen något helt unikt min lilla vän! Nästan lika unikt som mönstret som blir i ansiktet efter att man kastat saltsyra i ansiktet på griniga tonårstjejer med PMS problem! Och tror mig, kära du! Det är något jag testat på många gånger!”

Slokisarna kladdade i sina papper, av det lilla jag kunde läsa utav Hattmannens uppochnervända skrivstil så hade han tagit notis om det där med saltsyran utav någon outgrundlig anledning. Vad hade han egentligen med saken att göra? Jag övervägde att fråga men såg ingen poäng i det.

Den lilla gröna tomten skrattade förnöjt mot mig och sade ”Ja det tror jag det! Och dom förtjänade det allihopa, varenda en utav dom! Hur har dom mage att sitta och skratta och prassla med papper i biosalonger? Hur har dom mage att tjata hål i huvet på varandra och alla runt omkring med sina pipiga irriterande små röster på bussar och tåg? Ja dom förtjänade det allihopa förstås!”
”Jag är glad att du känner som jag” Sade jag med allvarlig röst till Den Lilla Gröna Tomten, som stod på min axel och kliade sig i skägget på ett sätt som fick han att se ut som den största mysgubben någonsin. ”För du vet, i min värld måste man nämligen smyga med sånt där. Hur befängt det än må låta! Tomten skakade bedrövat på huvudet på huvudet som svar och sade ”Din värld är lite smålustig tycker jag! Jag log ett solskensleende mot den lilla gröna tomten och sade med lugn och sansad röst.
” Men nu till saken, vart bor den där prunella? Och vart kan vi hitta hennes pinne eller stav eller vad det nu var hon hade tappat bort? Tomten skrattade till på grund av mitt ordval och fnissade fram. ”Ja du är visst en vistig liten rackare du! Man får se opp med dig va?” Tomten fnissade färdigt och återgick sedan till ämnet ”Jag antar att Bäverfjanten den mäktige och enfladige har stulit trollstaven, och flugit iväg med tomtens kälke! Han brukar ställe till med hyss här i landet någonstanns! Jag vet ungefär var han befinner sig, men nu behöver jag din hjälp för att hitta släden, eftersom den bara besöker snälla persoer. Och eftersom du är den snällaste personen i hela universum så kommer den garanterat stanna för dig när vi ser den!” Jag kunde inte hjälpa det, men jag stod faktiskt och riktigt småmyste där inför tomtens smicker. Hans klara blå rådjursögon hypnotiserade mig till ett komplett lugn. De var så vackra, jag önskar att jag hade sådana ögon. Tänk de saker jag skulle kunnat göra! Äktenskapsbrott, bedrägerier, personrån på gamla pensionärer! Världen skulle ligga framför mina fötter!

Båda slokmustasherna fnyste till. Det såg ut som att de skrattade inombords inför tanken, förmodligen hade de börjat inse min storhet. Eller kanske inte, för plötsligt kollade de båda mustasherna på varandra, Hattmannen slog av den lilla inspelningsapparaten och innan jag visste ordet av det var traktormannens handflata över mitt ansikte i en rungande lavett. Ingen utav dem sa någonting. De bara satte sig tillbaka i sina stolar igen, slog på radion och sade ”Fortsätt”
Jag kände mig djupt kränkt och förödmjukad, tänk om den lilla gröna tomten hade hade sett det där! Då hade det flugit avslitna armar genom rummet och färgat alla väggar till en behaglig röd brunfärg.
Men nu var han ju inte här, och jag förstod att det var bäst att lyda order. Mitt kind hade redan börjat svullna upp utav smällen, och en av kindtänderna kändes faktiskt lite lös när jag ruckade på den med tungan. Jag ville inte ha några fler smällar som den jag nyss fått, så jag fortsatte min berättelse där jag slutade.

Jag hade fullkomligt tappat andan utav smickret och Den Lilla Gröna Tomtens ögon, men till sist lyckades jag pusta fram”Oh! Den Lilla Gröna Tomten jag rodnar ju!” och tillade ”Självklart skall jag hjälpa dig! Jag litar på dig Den lilla Gröna Tomtan! Ingen annan än dig! Säg mig bara vad jag ska göra!” Den Lilla Gröna Tomten gav mig en flirtig blick och blinkade mot mig. Jag undrade, Kan det vara så att den lilla gröna tomten är lite sådär halvbög?
Tomten slutade tvärt med flirtigheterna och sade med ljuv röst. ”Vi ska bara ut på gatorna lilla du, och leta upp den däringa släden och trollstaven! Bäverfjanten lämnar aldrig staden efter sina hyss ska du veta!”
Jag snurrade otåligt runt omkring och kollade efter vilken väg som kunde vara bäst att ta när man letar efter tomntens släde. Men de såg likadana ut allihopa. Breda leriga kullerstensgator som slingrade sig mellan murarna och de rum (som jag förmodade var bostäder och butiker) som murarna innehöll.
Tomten hoppade nervöst upp och ner på min axel och utbrast glatt ”Bara välj en väg” det ska nog bli bra på sitt eget lilla sätt! Lita på mig!”
Jag tänkte att Den Lilla Gröna Tomten aldrig skulle kunna få för sig att lura mig på villovägar, sa han att det var ok att bara välja en väg så där slumpmässigt så var det så. Så därför svängde jag av åt höger mot en korsning där självlysande apor signalerade trafiken till att stanna och köra genom att blinka i olika färger.
”Men tjenixex lilla apekatt! Hur är läget med dig då?” Skrattade jag mot den första lilla självlysande blinkande apan. Men den svarade ingenting. Apan bara lutade sig uttråkat tillbaka mot en lyktstolpeväxt och började äta på en oskalad banan. Den Lilla Gröna Tomten förklarade att aporna inte var tillåtna att prata i tjänst därför att de alltid skedde så mycket trafikolyckor när man störde aporna.
”Ojsan hoppsan! Jag kan tänka mig att det blir lika fina smällar i korsningar som de gångerna jag isat upp gatorna i min stad ordentligt med hundratals liter av vatten på vinternätterna. ”Tomten skrattade, och jag fortsatte att berätta ”Förra året dog 7 personer och 20 skadades, det var ett lyckat år!”

”Ush och fy!” tänkte jag, ”Varför sa jag sådär! Slokisarna kanske slår på mig igen! Dom tycker inte om snälla människor!” Men slokisarna gjorde ingenting för tillfället så jag passade på att fortsätta berättelsen så fort som möjligt innan dom blev otåliga igen.

Jag fortsatte min vandring nerför gatan, tittade in i små skyltfönster som satte inuti den stora breda muren. Alla butiker sålde i stort sätt samma saker. Grönt klegg med råttsås, röda toppluvor, och trollklubbor.
En liten bit längre ner på gatan kunde jag plötsligt höra en massa rabalder,Folk skrek och kärror slirade och tutade med små primitiva tutor, och jag undrade ; Kan detta vara den bäverfjant som Den Lilla Gröna Tomten tjatat om? Jag började springa ner för gatan för att se vad det var som ställt till med allt rabalder.
Väl framme kunde jag sen en kollosal dragarlö släde full med presenter, som blockerade vägen. Uppe i fören på denna märkliga tingest satt det en stor bäverfjant och slickade sig runt mungiporna. ”Jaså det är dig som släden stannat för!” Sa den råttliknande lilla Bäverfjanten med nasal översittarröst, slickade sig runt munnen igen, gned sina små slingriga tjyvafingrar och tillade ”Jag tyckte väl det var något mystiskt över det hela när släden började köra iväg av sig själv och stanna mitt i gatan. Men nu är det slut med det!” Den ondskefulla Bäverfjanten började vifta hektiskt med en pinne han höll i handen och började rabbla en ramsa. ”April april simsalabim, jag kan trolla dig vart jag vill!”
Jag slängde mig undan precis i tid för att trollstavens magiska trollstråle skulle missa mig och istället träffade den ett förbipassaerande rikspucko varefter rickspuckot blev förvandlad till en rykande hög bränd köttfärs. Så där var ju i alla fall ingen skada skedd.
Den Lilla Gröna Tomten slängde sig tappert av från min axel och landade i Bäverfjantens ansikte varpå han genaste började klösa Bäverfjanten i ögonen.
Själv slängde jag mig upp på slädens bakdel för att kunna hoppa på Bäverfjanten bakifrån, men så fort jag hoppat på släden började den skena genom gatan.De Kärror och troll som hade tur och lyckades hoppade undan från vägen smällde in i murarna och andra parkerade kärror. De som hade oturen att hamna framför släden blev krossade och mosade .
Tomten började skrika ”Aj aj aj! Vi måste börja slänga ut presenter så att släden lugnar ner sig igen! Börja kasta, börja kasta, börja kasta!!!”
Bäverfjanten hade slutat göra motstånd nu och satt nu ögonlös i ett hörn av vagnen och försökte gråta, vilket inte är så lätt när man precis fått tårkanalerna utslitna. Så jag vände mig om mot presenterna , lyfte upp två stycken i snörerna och slängde dem ut mot förbipasserande tomtar och troll som började skrika på ett sätt som jag förmodar är ett lyckligt sätt att skrika på i troll och tomtevärlden.
Släden började mycket riktigt sakta in lite granna när jag kastade ut paketen. Problemet var bara att paketen började ta slut, Bäverfjanten hade förmodligen stulit en massa utav dom själv för att kunna leka med alla barnens leksaker! Jag hojtade till Den Lilla Gröna Tomten Hej du Den Lilla Gröna Tomten, paketen börjar ta slut och vi skenar fortfarande. Vad ska vi göra?”
Tomten kliade sig i sitt breda röda skägg och hojtade tillbaka ”Jo serru, vi kör skutan ner i floden och dränker den där! Så ska du snart se att den lugnar ner sig.” Jag tittade chockat mot tomten och utbrast andlöst ”Ner i floden?! Men då kanske vi dör! Och paketen som är kvar då? Dom blir ju förtörda, för att inte tala om slä…” Tomten avbröt mig genom att lägga sin lilla hand på min stora. Tittade upp på mig med sina snälla hundögon och skakade långsamt på huvudet. ”Lita på mig. Vi ska klara det, litar du på mig?”
Jag tittade på tomten i en stund som kändes som en evighet innan jag lade min andra hand över hans lilla hand och sade med ärlighet och tapperhet i rösten ”Jag litar på dig Den Lilla Gröna Tomten.”
Och det gjorde jag verkligen, alla farhågor om den död och pina som skulle kunna uppstå genom att köra ner i floden med släden slogs undan, och jag började rusa på släden genom att smälla till den på utsidorna med handflatorna.
Den Lilla Gröna Tomten höll i de stora lädertömmarna med sin små ludna tomtehänder och började styra släden mot ett grönt staket cirka 300 meter längre fram,och den flod som låg bakom staketet.
Den Lilla Gröna Tomten skrattade ett lustigt skratt och utbrast ”Hahaha! Nu för höge farao så gör vi det!” Tiden kändes som spagetti, elastisk och böjbar, de där sista sekunderna innan vi flög ut i vattnet.
Jag såg hur tomten blinkade till flörtigt mot mig på sitt halvbögiga vis. Jag såg hur paketen flög runt i släden och slogs sönder mot de stubbiga plankorna som utgjorde insidans väggar däri.. Bäverfjanten satt där i sitt hörn utan ögon och ylade av ångest och överallt runtomkring stod det tomtar och troll och skrek på ett sätt som jag fortfarande antog var ett lyckligt sätt i tomte och troll världen.
Ett gigantiskt plask ersattes utav en tystnad, jag kände världen försvinna ifrån mig. Och plötsligt så vaknade jag i byggnaden med slokmustasherna.

Slokmustasherna tittade mot mig. Hattmannen skakade förbryllat på huvudet och sade ”tomteslädar och presenter? Vad med skolbussen du körde ner i stora floden, och de små barnen du slängde ut i din vansinnesfärd? Är du fullkomligt vrickad?”
Jag hörde orden men hade svårt att ta till mig dem, vad var det den där fjanten pratade om? Vilket störd bögig cp-idiot han måste vara, om nu bara Den Lilla Gröna Tomten hade varit där just då, då hade han slitit ögonen ur honom. Men nu var inte tomten där.

Jag blev felaktigt dömd till psykiatrisk vård. Men det gjorde ingenting i början. För Den Lilla Gröna Tomten kom och hälsade på mig ibland och tog med mig ut på nya äventyr (Han berättade förresten att ordningen blivit helt återställd i landet någonstanns på grund utav mina gärningar).
Men sedan började personalen på sjukhemmet ge mig lustiga små vita piller, och då slutade Den Lilla Gröna Tomten komma.

Författare:

Publicerat

Dela: