Den lilla pojken

En kall och regnig höstnatt i början av oktober. Himlen är mörkt grå och hela världen ligger liksom i skugga. Gatlamporna speglas i vattenpölarna, de är det enda ljus som finns eftersom klockan närmar sig två och de flesta ligger och sover. En pojke springer barfota på den regnvåta vägen. Hans kläder är bara smutsiga trasor och han har inte fått duscha på över en vecka. Pojken snubblar och faller framåt. Hans knän skrapas blodiga mot asfalten. Det svartnar för ögonen av smärtan, men han reser sig snabbt och springer vidare trots att han egentligen inte orkar. Det duggregnar och han är kall och blöt in på bara kroppen. Pojken springer utan att egentligen veta vart han är på väg och kommer till slut fram till kyrkogården. I vanliga fall skulle han vara livrädd och inte sätta sin fot där, speciellt inte mitt i natten. Men han hinner inte vara rädd nu. Han måste gömma sig. Kyrkogården är stor och öde, det brinner gravljus lite här och var på de främre gravarna men resten av den är försänkt i mörker. De vassa stenarna på grusgången skär in i pojkens fötter och smärtan gör att han vill skrika, men det får han inte. Då skulle De lätt kunna hitta honom. Han svänger av från grusgången och går på det våta gräset istället. Det svalkar hans såriga fötter och dämpar smärtan. Pojken går mellan gravstenarna och lyssnar efter Dem. Han sjunker ner i sittande ställning bakom en gravsten som är så gammal att det har börjat växa mossa på den. Det var tre dagar sen han fick mat och huvudet snurrar. Blodet har runnit från de uppskrapade knäna ner över benen. Pojken tar av sig sin svarta, slitna och smutsiga huvtröja och lägger den över gravstenen. Sen river han av två tygremsor från sin t-shirt för att binda runt knäna så det slutar blöda. Kylan gör hans fingrar stela och det är svårt att knyta men det går till slut ändå. Sen lutar han sig mot gravstenen, blundar och önskar sig därifrån.

Det regnar ganska kraftigt nu och pojkens svarta hår slickas mot hans smutsiga ansikte. Han gråter tyst och tårarna blandas med regndropparna. Pojken fryser så han skakar tänder och törs inte röra sig. Plötsligt hör han röster. De vet var han är nu. Han reser sig upp och vänder sig om för att ta tröjan och försöka smyga iväg innan De hinner se honom. Men samtidigt som han tar tröjan råkar han slå ner porslinsduvan som står på gravstenen. Den faller ner och krossas mot en gravlykta. Pojken står som fastfrusen och tittar på bitarna av duvan. Han blir helt kall inuti när han hör Dem närma sig. Han vill springa men kroppen orkar inte. Så istället sätter han sig ner bakom gravstenen igen, håller för öronen, blundar hårt och hoppas att De trots allt inte såg honom.

Sekunderna blir till minuter och ingenting händer. Hoppet tänds i den lilla pojken. Kan det vara så att De inte såg honom och gav upp letandet? Han tar bort händerna från öronen och öppnar ögonen. Då tar någon tag i hans armar och tvingar upp honom på fötter. 'Du ska inte vara rädd, lilla bög-äckel. Vi ska bara slå ihjäl dig.' Pojken försöker ta sig loss ur det hårda greppet men när den första sparken träffar honom i magen ger han upp. Han blir knuffad så han landar på mage i det kalla våta gräset. Pojken försöker krypa iväg men en spark i sidan gör att han sjunker ihop på marken...

© Johanna H

Skriven av: Johanna H