Den lilla vattendroppen

Den lilla droppen vaknar, alldeles omtumlad, efter det flera tusen meter långa fallet från molnets trygghet.
Hon ser sig oroligt omkring, vet inte var hon befinner sig.
Till slut inser den lilla droppen att det måste vara den plats som hennes vänner hade pratat så mycket om och längtat til.
Hon hade inte deltagit så flitigt i de samtalen eftersom hon var rädd för att lämna tryggheten i molnet.
De andra hade retat henne ibland och kallat henne 'den rädda'.
Många av hennes vänner hade gett sig iväg för länge sedan. Hon var nu nästan ensam kvar.
Ibland brukade hon titta ner från sitt fönster i molnet, då fick hon se hur hennes vänner lekte tafatt i små vattenfall, de såg så glada och fria ut. Ibland kunde hon höra att de ropade på henne 'den rädda, kom ner!' Men hon vågade aldrig. Hon kände sig trygg och hade det bra, trots ensamheten, trots oron för att molnet en dag skulle upplösas.

Allt detta tänkte hon på där hon hängde och kämpade i trädet. Den lilla droppen mindes inte riktigt hur hon hade hamnat där, men så mycket förstod hon att tryggheten i molnet inte längre fanns kvar.
Nu var hon helt utelämnad och ensammare än någonsin.

Hon känner hur något liksom drar i henne och vill få ner henne från trädet. Men hon kämpar och kämpar för att hålla sig kvar.
Så mycket kraft går åt till att hålla sig kvar vid denna förrädiska och falska trygghet, att hon inte märker vilka möjligheter som finns runt omkring. Hon ser inte vattnet som flyter alldeles under henne, hon hör inte vännerna som ropar.

En dag så orkar inte hennes lilla kropp kämpa längre. Hon tappar taget och för andra gången i sitt liv faller den lilla droppen. Men den här gången ska fallet bli annorlunda.

Hon öppnar ena ögat för att se var hon är på väg. Då får hon se alla sina vänner stå med öppna armar. Var inte rädd, säger de, vi tar emot dig.
Hon landar mjukt och lugnt i deras armar, de omsluter henne.
De ser så glada ut när de välkomnar henne, vi har längtat efter dig säger de.
Den lilla droppen känner sig genast hemma, omsluten av det lugna vattnet kan hon äntligen vara trygg, det känner hon.

Vännerna vill visa henne allt roligt som finns här nere. Kom, säger de, nu ska vi leka i vattenfallen.
Den lilla droppen blir lite rädd, tvekar en stund, men kastar sig till slut ut i de virvlande strömmarna. Ger sig hän, låter dem föra henne längre och längre bort.
Nu är hon trygg och denna gång är den inte förrädisk eller falsk.

Om du står riktigt nära kan du höra hur hon skriker av glädje när vattenfallet förvandlar hennes lilla kropp till en glittrande pärla.

Hennes riktiga jag.
Den hon var ämnad till att vara.

Skriven av: Pia