Publicerat
Kategori: Novell

Den ljusnande framtid...

Den ljusnande framtid är vår…

Det var strax efter valet 2002, moderaterna hade rasat och det var väl bara folkpartister och Lars ”Lejonkungen” Lejonborg som kunde vara lite nöjda. Men nu satt de därinne, Timbrogänget, tankesmedjan, fast än så länge hade vi inte märkt så mycket av deras smideri.

Det var första gången vi hade nöjet att ta hand om ett så illustert sällskap som detta.
Deltagarna var en samling eleganta män och kvinnor och doften av exklusiva parfymer låg tung och ett förnämt sorl spred sig över aulan när överklassen hälsade på varandra med kindpussar och välvilja. Annars var allt som vanligt. Vi serverade och såg till att allt fanns på plats. Naturligtvis gjorde vi vårt bästa, precis som vi alltid gör när vi får ett uppdrag.

Vi, det är jag Anna Johansson och min syster Lena Svensson och vi driver en liten cateringfirma, som vi kallar ”Anna-Lenas till Er tjänst”, vi hade haft vår firma i mer än fem år. Det har gått upp ner, men vi har klarat oss, även om lönsamheten inte varit överväldigande. Men vi trivs och våra kunder brukar vara nöjda. Men kvällen var sen och vi längtade faktiskt efter sängen när vi förhoppningsfullt kikade mot matsalen där gästerna satt. De verkade lite trötta och uppgivna och skulle väl snart åka hem.

Men plötsligt reste sig en man upp och knackade i glaset. Hans vänner tittade lite frågande på honom, och det blev tyst.
-Nu ska ni få höra, ropade han, jag har kommit på något!
Ett glatt mummel hördes och några spridda skratt.
Jamen vad bra, goda idéer kan vi aldrig få många av efter detta här jävla valresultatet! Tala ut man, tala ut!

-Vi har det ju egentligen jävligt bra. Vi bor i stora fina hus, med jättefina kök, ja i våras gjorde vi för resten en jättestor renovering av vårat kök, nu har vi allt, precis allt. Det är skitfint, lättarbetat och praktiskt… och snyggt som fan! Ja, så är det väl för oss allesamman här. Vi har allt man kan önska sig. Eller hur? Eller hur, upprepade han när ingen svarade.

Jo men det är okej, det är klart, mumlades det runt borden.

-Tänkte väl det, fortsatte han och svajade lite medan han viftade med servetten.
-Ja, och de flesta av oss har väl sommarvillor, båt och fina bilar. Vår standard är hög! Men vad fan är hög standard, som han sjunger Peps Persson? Men lyssna nu för här kommer min idé! Vem ska sköta våra fina hem, laga maten, ta emot gäster och vårda våra bilar och båtar? Och våra stora, vackra trädgårdar! Jag t.ex., anlitade en jädrans dyr trädgårdsdesigner, för att få det lättskött och bra, men det gror igen i alla fall. Och varken jag eller Monica hinner fara runt som sorkar i rabatterna. Nej man hinner helt enkelt inte, vill väl inte heller om man ska vara ärlig. Vi har ju viktiga betydelsefulla jobb som tar tid och energi. Vi kan inte som arbetarna gå hem klockan fyra och sätta oss framför teven. Nej då har vi våra styrelsemöten och våra nätverk måste hållas uppdaterade. Ja, ni vet själv!

Han såg sig omkring med brett leende, en kraftig rödlätt man. Slipsen hade kommit lite på sned, men kostymen var perfekt och skjortan bländvit. Så trots sin lätta berusning var han riktigt snygg. Hans prydliga fernissa satt där den skulle

-Vi är ju, som man sa förr, samhällets stöttepelare! Och för att orka fortsätta vara det måste vi träffa de rätta människorna och ständigt vara på hugget. Ta ansvar! Och det samma gäller för våra fruar, inte kan vi begära att de ska stanna hemma och sköta det. Den tiden är, tack och lov borta, nu är vi jämlika och kvinnorna är minst lika duktiga som vi. De har lika stor arbetsbörda som vi och de ska naturligtvis arbeta med det de är utbildade för. Hur ska de då hinna sköta hem och barn? Nej ekvationen går inte ihop, mina herrar och damer!
Han satte sig tungt och drack upp sin färgglada drink.

-Precis, men vad ska vi göra då? Vi försöker så gott det går att få hjälp. Men med lite kontakter kan man åtminstone få städhjälp ibland, de utländska tjejerna är inte så petiga som de svenska. Ingen svensk vill jobba som hemhjälp. Trots att vi erbjuder ett lätt och behagligt arbete i fin miljö. Det finns massor av jobb som ingen vill ha! Folk sitter hellre på en massa onödiga utbildningar, kurser och Gud vet allt. Ja, vad var det nu du ville säga!

-Jo, nu ska ni få höra! Jag har en PLAN, ropade han och vi har några år på oss efter det usla valresultatet, som sagt var. Nu ska vi snacka ihop oss riktigt och vi har gott om tid. Men när klockslaget närmar sig för nästa val ska det inte finnas den minsta lilla spricka i vår fästning. Vi ska vara eniga, alla vi borgare. Vi ska bilda en allians! Vi ska stå för det trygga och goda samhället. Sossarna och deras små stödpartier ska inte ha en chans! Gör som i fotboll eller ishockey, rikta in allt motstånd på den bäste spelaren, rikta in allt på att stoppa Göran Persson. För han är farlig, han kan locka grupper från alla håll, men hans egna tycker att han är för stöddig. Där har vi hans akilleshäl. Vi har ju media, genom att ständigt framhålla hur egenmäktig och dryg han är får vi folket med oss. Ni vet ju att vänstersidan inte gillar starka ledare, de vill ha demokrati och evighetslånga diskussioner. Beslut ska inte fattas, de ska fattas, ha, ha, ha!

Ett allmänt skratt bröt ut och det skålades för att mota bort buffel-Persson.
Steg för steg ska vi starta ett systemskifte av sällan skådat slag! Det ska bli slut på vanstyret. Arbetslösheten ska bort. Eller åtminstone minska. Vi ska inte längre försörja en massa hösäckar som inte gör någon nytta. Nej sätt dem i arbetet. Riktigt arbete! Inte studier och annat trams. Och förtidspensionärer, deltidssjukskrivna, de kan säkert jobba ett par timmar om dagen. De behövs i våra hem! Det finns hur många jobb som helst för folk som vill jobba. Inte sant?

-Visst det kanske det finns, men det är nog svårt…

-Svårt, vad är svårt? Vi ska göra upp en plan, sa jag ju. Och sedan ska vi följa den till punkt och pricka. Då blir det inte svårt. Vi ska bygga upp samhället som det en gång var. Det ska bli slut på bladdret om jämlikhet och allas lika värde. Visst är vi alla människor, men alla kan inte vara rika, alla kan inte studera och alla kan inte få toppjobb. Då gäller det stödja och underlätta för dem som kan och vill. Jag vill inte skryta eller framhålla oss själva, men vi tillhör väl ändå eliten. Förtjänar vi inte stöd och hjälp så att vi orkar fortsätta? Det är hårt på toppen, men det fattar inte socialisterna! Men naturligtvis ska vi behandla folk bra. Vara snälla och vänliga. Det är inte tal om att se ner på någon, låginkomsttagare är också människor!
Han skrattade glatt och de flesta instämde, medan man fyllde på glasen. Men många verkade trötta och samtalet ville inte ta sig riktigt, så man reste sig och tackade för en fin kväll, men ingen skulle glömma planen, det lovade man varandra innan man gick hemåt i den milda oktobernatten.

Det gick några veckor men en dag skulle ett nytt möte äga rum. Denna gång på dagtid.
Lunchen skulle förstås inmundigas ovala rummet, men först skulle det hållas föredrag i aulan. Allt var noggrant planerat och förberett. Deltagarna kom, pigga och fräscha. Ett uppsluppet sorl hördes och alla var avspända och glada. Lokalen fylldes åter med dofter av exklusiva parfymer och diskreta skratt hördes. De hälsade vänligt, men lite överlägset på oss, vi var ju trots allt bara tjänstefolk.

Mötet hölls bakom stängda dörrar, men ibland trängde höga skratt ut från det allra heligaste. Vi dukade och ställde i ordning i lugn och ro. Fruktkorgar och vatten fanns på plats i aulan. Till maten skulle serveras vin, men inte starksprit. Och det var tre rätter som gällde. En liten laxentré, sedan oxfilé och till sist en lätt sorbet på frukter. Allt inhämtat från stadens finaste gourmetrestaurang. De litade förstås inte på vår enkla kokkonst. Nåja det spelade ingen roll, vi fick bra betalt för att duka och sköta servicen.

Och medan de åt lunch skulle vi lufta och fräscha till i aulan. På vita tavlan hade de satt upp ett antal punkter och i blädderblocket fanns fler. Det var tydligen inga hemligheter som avhandlats, eller så trodde de inte att vi var läskunniga! Och medan vi torkade bänkar och tömde papperskorgar läste vi under stigande förvåning. De hade verkligen varit grundliga.

Först av allt skulle de bilda en allians, en ointaglig allians där ingen spricka fick synas utåt. Alla problem måste lösas inom alliansen och ingenting fick läcka ut. Jaha ja.
De fyra skulle bli ett, samlas under ett namn. Och ständigt skulle de hävda sin enighet, sitt glada humör och sin förmåga att regera. I motsats till vänsterblocket som inte alls ville regera tillsammans, och inte ens den mest fanatiske sosse trodde väl att sossarna skulle få egen majoritet!

Lite betänksamma såg vi på varandra, men det var väl ingen fara egentligen. Trodde vi. De hade ju aldrig lyckat hålla sams förr. Och vad skulle småpartiernas väljare tycka om att deras partier försvann upp i moderaterna? Nej det var nog ingen fara, tröstade vi oss. Snabbt avslutade vi uppfräschningen av salen, fyllde på frukt, vatten och servetter. Snart skulle de visionära politikerna återvända. Mätta och glada.



Och det blev vår tur att hålla lunch, utan vin och med bara en rätt, värmd i mikron. Men vi var hungriga och åt med god aptit, det var skönt sitta ner, vila lite och räta på ryggen. Sedan skulle matsalen dukas av och porslinet diskas. Det skulle ju bli eftermiddagskaffe och kaka. Medan vi åt diskuterade vi lite sarkastiskt vad vi läst, och vi tyckte att det verkade ovanligt dumt. Men det är klart att vi förstod att de ville vinna nästa val, att regera var naturligtvis alla partiers mål. Men att slå sig ihop på det sättet skulle aldrig gå, trodde vi…

När vi var klara satte vi fram kaffekoppar och luftade rummet, såg också över blommorna på bordet, de här herrarna och damerna var ju noga med stilen. Och de betalade bra för det så varför inte. Nästa paus blev förstås kortare, men vi hann se att de hittat några nya slogans eller vad det nu var. Moderaterna skulle kalla sig Det nya arbetarpartiet, vi skrattade, trodde de att folk var dumma. Ja, det var ju klart, men lika klart var det att de inte skulle lyckas.

Och centerpartiet skulle kämpa för hushållsnära tjänster, under ledning av den glada energiska Maud Olofsson. Hon skulle undsätta stackars utarbetade kvinnor som inte fick ihop något de kallade livspussel. Dessa högavlönade kvinnor, hade tydligen alltid dåligt samvete, de ville så mycket, vara duktiga på jobbet, sköta hemmet perfekt och ha tid för barnen och vara ett stöd för hela familjen. Det gick inte ihop, men de hade inte råd att betala tjänstefolk. Detta skulle Alliansen ändra på. Direkt efter valsegern skulle skattesubventionerade hushållsnära tjänster införas. Arbetslösa, deltidssjukskrivna, förtidspensionärer, komvux-studerande skulle få de nya jobben. Med bidrag som inte gick att leva på och krav att genast flytta till eventuella jobb skulle de tvingas att välja att arbeta i tjänstesektorn. En kort lista med nya jobb fanns på blädderblocket; privatchaufför, kokerska, hembiträde, trädgårdsmästare och husa. Tanken svindlade när vi läste, det var rena 1800-talet! Inte kunde de väl tro… men tydligen, och de hade hittat på ett genialiskt namn på avdraget, Rutavdraget skulle man kalla det. Vi log lite, skulle vi som slet med hårt fysiskt arbete slippa städa, tvätta och mangla när vi kom hem med värkande uttröttad kropp på kvällen. Kanske inte så dumt, med skulle vi verkligen ha råd. Nej det var nog bara en önskedröm för de rika. Inte skulle samhället subventionera tjänsteflickor. Tanken var löjeväckande. Ack vad aningslösa vi var!



Det gick några år utan att vi fick fler cateringuppdrag hos den här politikergruppen, men vi hade fullt upp så vi klagade inte. Som vanligt hade vi mest privata fester, 50-årsdagar och liknade. Vi glömde våra politiker! Men en dag kom en ny förfrågan om vi ville ta hand deras möte i september, det var precis ett år före valet. Och visst ville vi det. Skulle ju bli spännande att få veta hur långt de kommit i sina samhällsomstörtande planer.



Det mesta var sig likt sedan förra gången. Tjusiga, beslutsamma människor fyllde lokalerna med lågmälda skratt och smakfullhet. Och precis som förra gången skulle mötet inledas i aulan.

Det var en solig fin dag, sommaren dröjde sig kvar, liksom tvekande om det verkligen var tid att ge sig av. Några rosor glödde varmt längs den långa gången uppemot huset, men guldgula löv vittnade om att hösten ändå var på väg. Vi dukade långbordet med bländvita dukar och brutna servetter. Tre olika sorters glas och blänkande bestick. Sedan skulle maten levereras från samma gourmetrestaurang som förra gånge. Ja allt var sig likt och vi anade väl inga sensationer.

Men när vi så småningom kom in i aulan blev verkligen överraskade, för på den stora vita tavlan och blädderblock kunde vi läsa punkt för det nya programmet. Och vi häpnade!

Punkt 1. Krossa fackföreningarna, de är roten till mycket ont.
Hur: Ta bort avdragsrätten, höj egenavgifterna, och försämra villkoren. Några hundralappar betyder mycket för dessa människor.
Resultat: Massflykt från facken, sedan står arbetarna ensamma, och blir lätta att styra.

Punkt 2. Ta bort komvux och andra illustra utbildningar. Den som missar skolan genom slarv eller annat, ska inte studera på komvux när det när passar dem. De enda utbildningar som ska stå till buds ska vara arbetsmarknadsutbildning, direkt riktad till de yrken som är en bristvara.
Hur: Ta bort bidragen till komvux och diverse hobbykurser.
Resultat: Folk blir tvungna att utbilda sig till riktiga yrken och ta de jobb som erbjuds, där de erbjuds.
Punkt 3. Avskaffa plusjobben och friår, det kostar bara pengar. Vi behöver inte en massa människor som drar omkring och utför jobb utanför den reguljära arbetsmarknaden.
Hur: Ta bort bidragen till Plusjobb och Friår, avsluta dem så snart som möjligt.
Resultat: De arbetslösa kan användas där de bättre behövs.



Under rubriken Löften hade de skrivit;

Punkt 1. Sänka skatten för alla som arbetar.
Hur: En generell skattesänkningen som inte ska gälla sjuka, arbetslösa och pensionärer.
Resultat: Människor som vill förbättra sin situation och måste söka sig ut på arbetsmarkanden. Alla kan jobba åtminstone ett par timmar om dagen.
Punkt 2. Ta bort fastighetsskatten.
Hur: Ta ut en avgift, lika för alla.
Resultat: Vi får väsentligt sänkt skatt.

Punkt 3. Förbättrad äldrevård, skola och omsorg.
Hur: Privatisera, privatisera, privatisera!
Resultat: Det kommer att finnas olika standard inom alla dessa områden som hittills varit lika. Människor får vad det betalar för och de mindre bemedlade får behålla grundnivån.
För att ytterligare stärka finanserna ska vi så snart som möjligt sälja ut alla statliga bolag och se över försäkringssystemet. Och vi ska höja trafikförsäkringen så att bilisterna själv finansierar sina olyckor. Våra reformer får inte vara ofinansierade!

En stund Senare, medan vi plockade undan kaffekoppar och fat såg vi att det stod ett par kvinnor utanför och rökte. Annars var rökarna i minoritet i det här sällskapet.
- Tänk vad bra när vi får igenom vårt program så vi äntligen kan få lite hjälp hemma!
- Ja visst skulle det vara bra, men jag undrar om det verkligen kommer att funka. Problemet är ju ingen vill arbeta med hushållsnära tjänster. Varken unga eller gamla. Eller har du hört någon säga att hon vill ha ett städjobb!
- Nej, men du hör väl att vi har ett helt nytt program som snart nog pressar folk dit. Det blir ju slut med flumutbildningar och trams. Ungdomar ska inte längre inbilla sig att de kan bli programledare eller artister. Det är ju löjligt att se alla som tror att de är något och inbillar sig att de är för fina för ett riktigt jobb. Alltför länge har folk invaggats i tron att tråkiga jobb kan väljas bort. Vem ska göra sånt tror de? Nej här ska du få höra jag har ett utkast här!
Kvinnas röst var lite nasal och släpig, med klar överklassdialekt. Det prasslade där ute och vi smög oss närmare det öppna fönstret. Löjligt att smyga, men samtidigt så var man nyfiken.
- Här ska du få höra! Så fort vi har vunnit valet gör vi en rivstart, det gamla bidragssamhället ska bort. Sedan ska vi bygga upp Sverige på nytt.
- Jaha det hörs onekligen spännande! Men hur ska det gå till då?
- Jamen det vet du väl? Vi börjar med att skrota facket genom att göra det dyrt och olönsamt att vara med, du vet några hundralappar... Vi sänker A-kassan, ingen ska i fortsättningen kunna leva på A-kassa och bidrag. Du ser, vi pressar dem från två håll, lägre bidrag, och högre avgifter! Det blir en massflykt från facket. Och vi har nått vårt första mål.
- Ja, ja det låter väl bra men jag tillåter mig att tvivla, jag tror inte att vi får så många röster på ett sådant program.
- Vi lägger givetvis inte ut det så, vi lovar jobb och sänkta skatter, det går alltid hem. Sedan stoppar vi alla projekt där arbetslösa sitter och snackar skit. Som vi sagt så många gånger, alla kan inte studera. De kan helt enkelt inte ta till sig kunskap på det sättet. Det gör dem inte till sämre människor. Och det har de själv insett! De vill inte studera, det har vi väl hört många gånger. Arbetarungar vill börja jobba direkt när de slutar skolan, det räcker att de kan läsa och skriva och lite allmän utbildning. Efter grundskolan ska de arbeta. Det finns lärlingsplatser. Det finns jobb. Städa, diska, hjälpa till i restaurangkök och allt sånt. Då kan vi få fler restauranger, lägre pris och bättre service. För lärlingar går naturligtvis inte för full lön. Och passar de inte så får de sluta och söka en annan tjänst. Det är bra för alla, inte minst dem själva. Fattar du?
- Ja, jag börjar väl se en linje.
- Ja! Och vi ska tala om att vi sänker skatterna på arbete, med uppåt en tusenlapp i månaden. Arbetarna kommer att jubla för de behöver varenda krona. Och vi ska tala om att det finns jobb. Att ingen ska behöva leva på bidrag eller sitta i meningslösa åtgärdsprogram, de arbetslösa hatar dessa projekt, de begriper själv att det inte leder någonstans. Och högt och ljudligt och gärna ska vi tala om att vi vill sänka fastighetsskatten, för det finns många arbetare som bor i högt skattade villor. Med dessa löften vinner vi medelklassen, dvs. alla som har jobb och någotsånär ordnade förhållande. Vi ska inte vara rädda att prata om skattesänkningar, men inte på samma enformiga sätt som Bo gjorde när vi förlorade valet. Nej det ska vara finess och stuns i vårt skatteprogram. Vi ska framhålla att lågavlönade som vinner på det. Att vi vinner ännu mer ska vi naturligtvis inte tala om! Hon fnittrade lite.
- Om det är så enkelt, varför har det inte gått innan?
- Oenighet, min käre Watson, oenighet! Men nu är vi överens, alla borgerliga partier är med. Maud tar kvinnornas parti och jobben. Göran sätter sin heder på att lova att de äldre ska få en värdig ålderdom och att familjerna själva ska få välja om de vill vara hemma längre med barnen. Vårdnadsbidrag gillas av många människor, vet du.
- Jo men LO kollektivet vill väl knappast ha det, eller?
- Jo, många LO-arbetare vill vara hemma med sina barn, slippa dra upp dem i ottan och sedan ge sig iväg till hårda trista jobb och vara borta hela dagen, för att sedan hämta sina uttröttade ungar sent på kvällen. Med vårdnadsbidrag kan de kanske vara hemma med barnen några år. De har ju knappast någon karriär att förlora! Hon skrattade hånfullt. De kommer att älska Göran. Vi tonar ner hans eventuella kristenhet, för övrigt är han inte alls troende, så det är ingen lögn!
- Ja, när jag hör dig börjar jag nästan hoppas…
- Visst, vi vinner valet! Och Lars Lejonborg får stå för en stramare integrationspolitik och ordning och reda. Det är vad alla vill höra. Han är visserligen tråkig, men kanske kan hans nästan töntiga stil ge sympati. Och hans parti har ju gjort mycket, du vet! Och som statsminister är Fredrik självskriven. Hans ärliga, bekymrade ögon kan smälta den mest inbitne sosse. Tror jag! Han framstår som trygg och hygglig, hela hans image är trovärdig och rättfram. Utan att blinka kan han lova vad som helst, det gör intryck i teve.

De båda kvinnorna fimpade och gick skrattande in, mötet skulle snart fortsätta. Vi såg på varandra, trodde de att folk var så urbota dumma. Skulle inte Göran Persson sopa golvet med det här gänget som tydligen ville rasera vår välfärd och trygghet, och bygga upp det gamla klassamhället. Nej, det fick inte ske. Men det drog en kall kåre genom rummet och vi plockade snabbt ihop koppar och fat.

Men arbetslösheten sjönk vecka för vecka och på majtalet talade statsministern om detta glädjande faktum. Det blev startskottet för borgarna. Nu har sossarna gett upp kampen mot arbetslösheten stod det på löpsedlarna. Sossarna vill fortsätta att satsa på bidrag, medan alliansen erbjuder riktiga jobb. När valet närmade sig tornade mörka moln tornade upp sig överallt.

I tevedebatterna behövde borgarna aldrig förklara vilka de riktiga jobben var, och ingen ifrågasatte att pensionärer, arbetslösa och sjuka skulle betala högre skatt än de som arbetade. Inte kom det heller några besvärande frågor om den medicinska innovationen att sjuka människor blir friska om man tar bort bidrag och försäkringar, eller hur jobben blir fler med sämre A-kassa! Och den pigga, glada fru Olofsson behövde aldrig förklara varför de redan rika skulle ha subventionerad hemservice, när skattepengarna inte räckte till en bra äldreomsorg. Eller att boende i lyxvillor i atraktaktivaste områdena som skulle få åtskilliga miljoner i skattesänkningar. Och blev det någon gång tal om utförsäljning av statens företag eller privatiseringar, förnekades dessa planer. Det nya arbetarepartiet ville gubevars inte heller berätta att de arbetare de företrädde också var nya! Att deras målgrupp fortfarande var högavlönade direktörer, storföretagare och mångmiljonärer, dessa skulle få jättelika skattesänkningar, subventionerad hemservice, och en egen gräddfil till den allmänna samhällsservicen.

Med ens mindes vi det där första mötet när alliansen sade de hade media i sin hand. De behövde aldrig svara på besvärande frågor, medan vänstersidan ständigt avkrävdes förklaringar om hur de skulle kunna regera ihop, och hur deras jobbprogram såg ut. Frågorna var många, men sällan fick de tid att svara. Tidningarna med Aftonbladet i spetsen, var fulla av angrepp på Göran Persson, och 'Uppdrag granskning' sände sitt illvilliga program om honom några dagar före valet. I media ställdes en splittrad och resignerad vänstersida, mot en ständigt leende Allians med den storskrattande Maud Olofsson alltid närvarande. Budskapet gick hem; med Alliansen vid rodret blir alla lyckliga och välmående.

När borgarna tog över stod konjunkturen på fortfarande på topp, Sverige gick som på räls efter de socialdemokratiska åren. Jobben fortsatte att öka, räntan steg inte så mycket, och Alliansen tog åt sig äran!
Men några dagar efter valet vaknade många arbetare och insåg lite yrvaket att de blivit lurade, grundlurade... Ja, det var en riktig saga detta. Eller hur?

Skriven av: Ingrid Holm

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren