Den Mobbades Dagbok

Jag hade blivit mobbad länge, så länge jag kunde komma ihåg, eller egentligen, ända sedan jag började skolan.
I lekskolan hade jag en mycket god vän, vi hade väldigt roligt men vi två var tyvärr de enda flickorna i vår ålder.
När vi sedan började ettan, i olika skolor, blev saken betydligt svårare. Jag hamnade i en klass med få elever, ännu färre vänner. Sista året gick däremot mycket bättre, hade vänner både från den egna och andra klasser, trivdes bra.
Sen kom högstadiet, sjuan, det jag nu tänkte berätta om…

Under sommaren hade jag samlat på mig förhoppningar, även om svaga sådana, om att allt skulle gå bra, allt skulle bli bättre. Jag hade haft så roligt under sommaren, ingenting att bekymra mig för, hade till och med blivit riktigt brun! Började se fram emot första skoldagen.
När dagen sedan kom, dagen med stort D, var jag ungefär lika nervös som förväntansfull, fifty-fifty. Det var en strålande varm sommardag, perfekt för en ny chans. Men så fort jag kom in i klassen var inte dagen alls så perfekt mer. Nästan alla var gamla bekanta, men där fanns inga av mina vänner.
Tiden gick, jag blev rätt god vän med en av mina klasskamrater, det kunde ha varit bättre, men också så mycket värre. Det var då, efter jullovet det började åka nerför igen. Jag blev utesluten, mobbad. Visst hade jag hela tiden sådana där ”halvvänner” men ensam och utanför kände jag mig i alla fall… Jag visste hela tiden vem som var skuld för allt det här, Sophie, en flicka jag kände från lågstadiet. Mamma och pappa ville att vi skulle ta kontakt med skolan, hennes föräldrar, göra något, handla. Men jag vågade inte. Kanske borde jag ha gjort det, men skulle jag riskera det lilla jag hade, skulle jag det…? Visste inte, ville inte veta.
Ett tag tänkte jag byta skola men jag trivdes där jag var, hur fånigt det än låter. Allt var ju bra, utom att jag inte hade vänner, hur man nu sen tar det. Igen skulle jag ha kunnat förlora litet till ingenting, men kanske ”allting” var värt det. En chans? Dessutom hade jag blivit kär i Filip, en kille som var ett år äldre än jag. Inte bara sådär förälskad, tyvärr utan riktigt kär...
Eftersom Sophie blåste upp allt jag gjorde, tyckte, tänkte till något så oerhört stort hela tiden ville jag inte tala om det för någon. Det i sin tur ledde till att det ideligen gick rykten om vem jag tyckte om. Så ihop räknat skulle jag väl ha varit kär i alla pojkar i klassen, möjligtvis hela årskursen… Sisådär femtio stycken. Men nej, pojkarna i min klass tyckte uppenbarligen ännu sämre om mig än jag om dem, vilket var ganska starkt…
Så småningom började jag strunta i vad folk egentligen tänkte, så länge de inte visade något, jag skapade en skyddsmur som höll mig stående. Tänkte på hur avundsjuka de var, hur löjliga, hur ironiskt allting var.
Men tillslut lyckades det bryta igenom, bit för bit tills det blev för mycket. Igen försökte mina föräldrar få mig att ge dem lov till att ringa Sofies föräldrar, men fortfarande var jag för feg.
Men det tog inte lång tid innan det bröt totalt. Jag bad mina mamma ringa…

Mamma tyckte i alla fall att jag skulle gå till skolan ännu en dag till innan hon ringde. Jag gick med på det eftersom jag fortfarande misstänkte att det skulle bli värre.
Nästa dag var provdag och jag hade prov i engelska. Vi har ofta prov med någon annan klass men den här gången hade jag glömt att kolla med vem. Övervakaren öppnad dörren och kommenderade sjuorna att sätta sig på varannan plats. Sedan släppte han in åttorna. Jag fäste inte särskilt stor uppmärksamhet mot vem som skulle sitta bredvid mig utan böjde mig istället ner för att ta pennan från väskan. När jag reste mig upp märkte jag att den som satt bredvid mig var… Filip. När övervakaren räckte oss varsitt provpapper log Filip litet.
”Lycka till!” viskade han.

Skriven av: Christina