Den nya rödluvan

Flickan gick varje dag genom skogen med mat till sin mormor som bodde ensam i en liten fin stuga i en glänta. Mormor tyckte nog att hon kunde gå till affären själv, men det tyckte inte flickan. Hon skulle ju ändå till skolan varje dag och så hem till huset som låg i utkanten av den stora skogen. Eftersom hon hade så rött hår, kallades hon ibland för rödluvan.

I skogen fanns också en elak man som brukade jaga och döda de vilda djuren. Han kallades för jägaren. Han tyckte också mycket om små och stora flickor och när han såg att flickan brukade gå ensam på de mörka skogsstigarna, blev han glad. Han tänkte att henne skulle han nog kunna fånga och ta med sig hem till sin jaktkoja där han gömde sig. Det var en hemsk plats med resterna av hans oskyldiga små offer strödda både inne i kojan och strax utanför.

I skogen bodde också vilda djur. En gång fanns där många, men nu, när jägaren hade dödat så många av dem var de inte så många längre. Flera av dem hade också flytt till en annan skog, för att rädda sig undan jägaren.

Där bodde fortfarande en varg. Hon var en ensam varghona som var den enda överlevande sedan jägaren dödat hennes mamma och pappa och alla syskonen. Hon hatade jägaren mer än något annat. En dag skulle hon hämnas.

Så märkte hon hur jägaren smög på flickan och vargen tänkte att han hade nog ont i sinnet i det här fallet också. Hon bestämde sig för att vaka över flickan.

Jägaren märkte snart att mormor bodde i den lilla stugan och tänkte att om han tog hennes barnbarn kanske käringen ringde till polisen. Det ville han inte. Han hade haft problem med dem redan tidigare, på grund av sitt intresse för unga flickor. Nu vet jag, tänkte han. Jag låser in gumman i källaren och så när jag har fått tag i ungen får jag vara ifred med henne så länge jag vill. När folk upptäcker att hon är borta säger jag att det är nog vargen som tagit henne. Och gumman har säkert råkat låsa in sig själv. Ja, så gör jag. Han var väldigt nöjd med sig själv.

Så smög han sig in i stugan medan mormor var ute och tömde slaskhinken. Det var lätt för honom att knuffa ner henne i källartrappan och låsa om henne. När det var gjort, skyndade han ut igen för att fånga flickan.

Under tiden låg vargen i en buske och spanade och vädrade.

När flickan kom fram till gläntan ropade hon som vanligt på sin mormor, men den här gången fick hon inget svar. Hon blev lite orolig, men hon visste ju att mormor inte hörde så bra, så hon var nog inne i stugan i alla fall.

Då dök jägaren fram och tog tag i flickan. Hon blev först rädd, men så kom hon ihåg vad hon lärt sig på självförsvarskursen som alla flickor i sexan hade fått gå på. Hon sparkade jägaren både här och där, och han svor och skrek och blev rasande på henne. Så rasande att han nästan glömde vad han egentligen ville göra med henne. Han klämde åt om halsen på flickan så hon inte kunde andas.

Vargen insåg att hon inte kunde vänta längre. Hon flög fram ur buskaget och kastade sig över jägaren. Hans händer var upptagna med att strypa den lilla flickan så han kunde inte försvara sig. Vargen slet upp strupen på honom och så fick hon äntligen sin hämnd.

”Där fick du för min familj”, morrade hon. Försiktigt släpade hon med sig flickan fram till det lilla människohuset och började slicka henne i ansiktet. Vargens andedräkt luktade inte så gott så flickan vaknade till och gjorde en grimas. Men så såg hon att det var en ung söt varg som stirrade ner på henne och så log hon glatt.

”Hej, vargen. Vad trevligt att träffa dig.”

När hon försökte prata gjorde det ont i halsen. Då mindes hon vad som hänt.

”Åh, visst, den äckliga gamla gubben. Räddade du mig från honom? Tack.”

Nu när flickan hade vaknat drog sig vargen tillbaka till ett säkert avstånd. Flickan var ju också en människa. Fast hon inte var lika stor eller luktade av död som jägaren. Kanske hon också kunde vara farlig.

Flickan satte sig upp. Hon mådde ändå ganska bra. Så mindes hon mormor. Tänk om gubben hade dödat henne? Hon gick in i stugan som stod öppen och ropade så högt hon kunde med sin ömma hals.

”Mormor, var är du?”

Ett bankande nerifrån källaren svarade henne. Flickan skyndade sig ner för att släppa ut mormor.

Så kom hon ihåg vargen. När någon varg hade skadat en lantbrukares får brukade det ordnas jakt på den stackars vargen. (Stackars får också.) Hon blev tvungen göra något.

”Får jag låna en spade?”

”Visst får du det”, sa mormor.

Så flickan grävde en djup grop i marken och med hjälp av några gamla skidstavar puttade hon ner jägaren i gropen. Så hjälptes hon och mormor åt med att kasta tillbaka jorden över kroppen. Nu kunde jägaren aldrig mer skada någon.

Vargen bodde kvar i skogen och under vintern kom det en ensam ung vargpojke. Så småningom fick de fem fina ungar.

Flickan och mormor bodde också kvar i skogen och ibland lade de ut mat till vargarna. Men de berättade aldrig för någon vad som hänt den dagen.

SLUT

Författare:

Publicerat

Dela: