Den okända ön

DEN OKÄNDA ÖN
MAX KLINTMAN




“Vi hade i allafall tur med vädret”

Coopyright (c) Max Klintman 2002





”Det var ju bara en sommar”

Den okända ön

Kapitel 1: Den försvunna bilen.
1998:

”-Ni har gjort vad??”, skrek Seb rätt upp i ansiktet på mig.
”-Era träskallar!” Med hans spott farande rätt i ansiktet på mig, puttade jag undan honom. Han höll på att stå på huvudet mitt i rabbatten bakom honom.
”-Jo det kan det, och nu är det så.”, sa jag lugnt tillbaka till honom. Bakom mig stog Stefan lutad mot ett träd. Han sa inget. Iallafall inte just då.

Det var bilen vi hade pratat om den där hemska junimorgonen.
Det hade vart ungefär klockan halv tio som jag, Stefan och Gustav hade hade gått ut mot bilen för att åka ner till stranden. Vi kunde inte ens ana hur dagen skulle sluta. Bilen var borta. Sebs bil var alltså borta. Utan spår. Jag kände hur en klump i halsen började växa. Jag som efter mycket övertalning hade fått Seb att låna ut den till oss.

Det första jag gjorde var att ringa det kära gamla numret till polisen. Jag berättade för dom vad som hade hänt och dom lovade att kolla upp det så fort som möjligt. Det man visste då var naturligtvis att så fort som möjligt för polisen var att ta en eller två tupplurar och sedan käka sig en riktigt fetinsmorjd bulle, och sedan till slut vila lite grann. Efter det så skulle dom kanske börja jobba lite. Men då hade dom så mycket att göra så vår lilla bil fick snällt stå och vänta i kön i ca ett halvår.

Vi övervägde snabbt situationen och beslöt oss för att offra våra liv och gå och berätta det för Seb. Den här gamla volvon var hans käraste ägodel och även om det bara var en gammal 240 så fasade vi för vad som kunde komma. Gustav föreslog att han skulle gå och höra runt lite med folk om dom hade sett nånting. Den jäveln. Sant att det var en bra idé, felet var bara att jag inte kom på den före honom.

Jag såg Gustav gå med långsamma men bestämda steg mot helt andra hållet än vad jag och Stefan skulle tvingas gå.

Stefan, som var en sådan kille som alltid kunde skämta om allt började på sitt vanliga vis improvisera fram ett och annat bra skämt. Det som var lite synd var att han även improviserade fram dåliga skämt. Jag försökte åtminstone le åt allt, men det var inte riktigt rätt tillfälle för det. Jag tänkte på vad Seb sa när jag fick låna bilen.
”-Om det händer något med min älskling så är vi fanimej eviga ovänner.”, hade han sagt med hög och skrämmande ton.
”-Om det händer något med skrothögen ska du fanimej vara glad, för då köper antagligen din farsa en ny åt dig.”, mumlade jag. Han fnös, men jag tror ändå inte att han hörde det.

”-Det var väl skroten som hittade bilen och trodde den var på rymmen”, skrattade Stefan fram. Och den konstateringen kunde jag inte låta bli att skratta åt, för det var faktiskt vad den var; på rymmen från skroten.

Vi började närma oss Sebs hus och jag försökte dra ett torrt skämt jag också:
”-Det kanske var skrotguden som tyckte det var dags för bilen nu.”
”-Snarare skrotdjävulen sa Stefan och vi skrattade båda två.”

Plötsligt kände jag en hand om min arm och det blev tvärstopp.
”-Och vart är du på väg, din gamle ulv!”
Jag visste naturligtvis vem det var och vände mig om och fick se Sebs glada flin.
”-På väg för att käka upp dig, mormor.”, fräste jag tillbaka. Han fällde ett av sina härliga gapskratt rätt över mig. Den attackerade mig så plötsligt att jag hoppade baklänges rätt på Stefan, men han stack fram en näve i ryggen så att jag inte skulle krossa honom.
”-Vad skulle du krydda mig med?”, frågade Seb allvarligt.
”-Så mycket som bara möjligt, för du smakar säkert bara ren skit.”, sa jag lika allvarligt.
Sen brast vi alla tre ut i ett gapskratt och nån sömnig gammal kärring slängde en skitig morgontoffla fem meter ifrån oss.
”-Och du då?”, frågade Seb Stefan.
”-Jag är rödluvan som har kommit för att käka upp ulven”, fick han fram
Det var ungefär det sämsta skämtet jag har hört från Stefan. Och då har jag inte hört så lite då.
”-Nä, allvarligt, vad ville ni då?”
”-Ehm.”, var det enda jag fick fram och Seb tittade misstänksammt på mig. Jag fattade inte var den kom ifrån, men nästan direkt sa Seb:
”-Det har väl för fan inte hänt något med bilen??”
”-Ehm.”, fick jag fram, och i ögonvrån kunde jag se Stefan dra sig tillbaka mot ett träd och göra sig hemastadd, lutad mot den hårda barken.
”-Va fan, Paul??” sa Seb till mig ännu högre.
”-Jo, eh, det är så att, eh. Den är borta...” var det enda svar jag kunde få fram.
Och det var så det började. Nu hängde smockan i luften (riktigt så var det inte, för Seb åkte bara smockan fram i rikiga extremfall, och det hände inte ofta, på 6 år hade jag bara sett Seb dra fram smockan ungefär två gånger).
Nu steg Stefan fram och försökte lugna Seb:
”-Ta det lugnt grabben, vi lovar att hitta bilen till varje pris.”
”-Lovar ni?” nu lät Sebs röst mycket lugnare, ett tag trodde jag t o m att han skulle börja gråta.
”-Jag har massor av viktiga grejer i den bilen.”
Jag såg fundersamt på honom:
”-Vad är det för några grejer?”
”-Säger jag inte, Paul. Kanke att jag säger det sen nån gång, men inte nu.”
”-Sen?”, nu var det Stefan som pratade igen.
”-Ni ska få veta det när vi hittar bilen.”
Vi fick aldrig veta det.

Under tiden hade Gustav åkt runt och talat med Hetens alla invånare, även om det inte var många vid den här årstiden innan sommargästena kommit. Kanske var det tvåhundra stycken på sin höjd. På sommaren kunde det gå upp emot tusen eller kanske t o m tvåtusen på högsommaren. Han hade naturligtvis inte pratat med alla, men han hade pratat med många, aldeles för många, tyckte Gustav. Men utan resultat. Alla sa samma sak, nämligen att dom inte hade sett någonting alls.

Seb var nog den kortaste av oss, jag tror att det tyngde honom en del. Mest efterssom i stort sett hela hans familj var ungefär kortast i byn, speciellt hans farsa. Gustav var längst, därefter kom Stefan. Seb skiljde sig också på andra sätt från oss andra vad det gäller utseendet. Han var den enda av oss fyra som hade brunt hår, liksom Stefan hade jag blont år, han var också den som var mist solbrännd, så var det nästan alltid. Jag tror att han innerst inne faktiskt var rädd för solen. Han smetade sig ofta full med solkräm i faktor tvåtusen ungefär. Varken jag, Stefan eller Gustav hade nånsin använt nån form av solkräm.

Medan jag, Seb och Stefan hade haft vår lilla samtalsstund, som slutade lyckligt trots allt, så hade klockan hunnit krypa fram emot tolv, och solen stod högt på himlen. Det var ofta fint väder i Hatens, speciellt såhär års Men nu var det lunchtid alltså. Så hett som det var nu (gissar att det var uppemot 28 grader) så skulle jag inte tacka nej till en lunchpaus. Jag framförde den här önskan till dom andra som tyckte att det var en utmärkt idé, Stefan drog upp telefonen och ringde Gustav och vi bestämde att vi skulle träffas i 'solparken'. Solparken hette inte solparken utan var bara vårt intrerna namn på parken eftersom vi bara gick dit när det var sol ute. Jag tror aldrig vi har varit där när det vart regn. Möjligtvis moln då.

När vi kom fram till solparken, kollade vi hur mycket pengar vi hade medan vi väntade på Gustav. Jag hade 50 kronor exakt, Seb hade 42 kronor och Stefan hade 28 kronor. Eftersom jag hade mest pengar bestämde vi att jag skulle stanna kvar i parken och hålla kvar platsen, ifall det skulle komma nåt helt jävla dagis och sno platserna som det hade gjort för bara någon vecka sedan. Vi hade fan blivit lurade av ett dagis då. Dom hade sagt att dom bara skulle stanna en kvart, så vi ställde oss och väntade. När vi väntat en halvtimme frågade vi dom vänligt än en gång när dom inte skulle ta och gå, och dom svarade en kvart igen. Vi stog snällt och väntade en kvart, men då sa dom ännu en gång en kvart. Vi blev självklart förbannade och var nära att gå bärsärkargång på ungarna. Men det hjälpte att vi började se hotfulla ut så flyttade dom på sig och vi fick tillbaka vår favoritplats intill stenarna i gropen där man såg ut över hamnen. Men den här gången skulle vi inte göra samma misstag när vi fixar käk som vi gjorde den gången, utan jag bredde ut allt vi hade och vaktade vårt revir. Dom andra smet iväg för att handla nåt som gick att pressa ner i munnen.

Jag såg ut över parken. Satte man sig på fel håll fick man en härlig utsikt över några förfallna skitiga gamla sommarstugor, men satte man sig bara på rätt håll kunde man se ut över det klarblåa havet och hamnen strax nedanför backen, eftersom parken låg på en höjd. Gräset jag satt på var klargrönt och solen stekte mig som en stor jävla biff som skulle serveras på nån släktträff mitt i vintern. Jag kunde se hur ett gäng måsar cirkulerade över traktens pensionärsklubb som var på en spännande utflykt, men som hade somnat i den heta luften. Såg hur dom en efter en sket och sket och sket igen (måsarna alltså, inte pensionärerna). Detta tyckte jag såg rätt kul ut så jag började småskratta för mig själv. Men när jag var mitt uppe i min egna lilla skrattattack avbröts jag av Gustavs röst:
”-Va fan sitter du och skrattar åt, din lille råtta.”
Utan att se upp på honom svara jag:
”-Ditt fula tryne, naturligtvis.”
”-Hrmff, var är dom andra?”
”-Handlar käk.”
”-Var?”
”-I affären, därborta.”, jag pekade in mot stan där jag antog att det låg en affär.
”-Aaah, ok.”
Nu tittade jag upp på honom;
”-Hur gick det? Hittade du traktens bov?”
”-Nä, inte en jävel som såg misstänkt ut.”
”-Bull.”
”-Ja.”

Dom andra två slog sig ner bredvid oss. Dom hade två stora påsar med sig. Ur den ena drog Seb (han var den av oss som brukade vara snabbast på att dra upp käket, han hade blivit proppad med mat sen han var spädbarn, hans rika familj hade alltid varit genegerös när det gällde såna saker, men trots allt så hade Seb aldrig blivit fet, han var vältränad som en äkta idrottsman, vilket han iförsig var; han hade spelat fotpoll sen han vat sju år) upp; En hel limpa, smör, ost, skinka. En tårta, och fyra öl. Ur den andra drog Stefan upp fyra hamburgare och en stor påse med pommes.
”-Herre gud, hur mycket kostade det”, utbrast jag.
”-Inte så mycket, vi pruta”, svarade Seb med en gång. (Han måste ha tänkt ut den kommentaren långt i förväg).
Vi flina allihopa sen börja vi käka och såg ut över havet, dom enda färgerna vi såg just då i naturen var egenligen bara blått (mörkt och ljust) och grönt.
”-Smått fantastiskt”, sa jag.
”-Va?” Lyckades Stefan få fram med halva hamburgaren i munnen.
”-Vi har en lång härlig sommar framför oss”, sa Gustav.
”-Va??”, nu var det Sebs tur att säga va, han med i stort sett hela hamburgaren i munnen. Men inte heller han fick svar.
Och visst, det stämde, vi hade en lång sommar framför oss, men särskillt härlig skulle den inte bli. Även om Gustav inte skulle få uppleva det.

Jag minns en gång när vi var yngre och hade som vanligt vart i solparken en eftermiddag. Stefan hade fått syn på ett fågelbo i ett träd:
”-Jag har alltid varit farscinerad av fåglar och fågelbo”, hade han sagt och jag misstänkte, nä jag t o m visste att han hade ljugit. Men han klättrade iallfall upp till det där jävla fågelboet och när han kom upp skrek han:
”-Titta här är fullt av ägg!”, sen sträckte han sig efter äggen men precis när han skulle nå dom så knäcktes en gren och han föll säkert fem meter ner och träffade tre grenar på vägen. När han väl kom ner och vi gick fram för att se om han var död, vilket vi trodde också, så reste han sig bara upp och sa:
”-Va?”
Vi andra hade skrattat så att vi vek oss dubbla och de såg ut som om även fåglarna, som nu kommit tillbaka till boet, även dom skrattade. Det var nog hans favoritord. 'Va?' Han sa det alltid. Man kunde sitta och snacka med honom, och precis efter att man sagt en enkel mening, så sa han bara 'Va?' helt oskyldigt.

Seb, däremot, var raka motsatsen, skärpt som, ja jag vet inte vad. Han och Stefan brukade alltid småbråka lite, men bara sådär oskyldigt som bröder kan göra. Men en gång hade det varit halvt allvarligt. Det var när vi hade varit lite yngre och Stefan som alltid hade varit mottaglig för allt trams han hörde, hade sett någon dokumentär om Hitler och naziregimen, när filmen var slut ställde han sig upp och gjorde Hitler-honnör. Seb blev alldeles galen och hoppade på Stefan och började slåss. Stefan som inte var sen med nävarna hade smällt till Seb rätt på käften och sen var helvetet lös. Det tog mig och Gustav säkert tio minuter att sära på dom små turturduvorna. Vid det här laget var båda regält blåslagna. Jag undrar hur dom förklarade det där för morsorna och farsorna när dom kom hem, speciellt Stefan. 'Jag gjorde Hitler-honör' kan han ju säga till sina föräldrar. Jaja, det var iförsig inte mitt problem. Jag hade slitit ut mig tillräckligt när jag hade varit med och särat på dom.

Medan vi käkade sa Seb nånting som alltid kommer att sitta fastpräntat i skallen på mig:
”-Vi skiter i bilen, den kan vänta, det är nu vi lever vårt liv, låt oss leva det.”
Vi var bara arton år, men tillräkligt gamla för att inse att vi måste se till att ha kul, jävligt kul. Även om det låter otroligt så struntade vi faktiskt bokstavligt talat i bilen, och jag tror inte att nån av oss, utom jag då, egentligen tänkte på bilen mer. Nånsin.

Gustav var den som fick oss att röra på oss;
”-Fan vi tar å drar ut i havet, nån riktig jävla långtur till nåt annat land!”
”-Jafan varför inte”, tjöt Stefan.
”-Det är lugnt att vi tar min båt”, stämde Gustav in.
Vi käka upp det som var kvar av maten, drack upp ölen och bestämde att Stefan och Gustav skulle fixa käk och förnödenheter för åtmisntone två veckor framöver. Trots att vi hade sommarlov så hade vi inte tänkt vara ute så länge, men lika bra att vi har gott om saker med oss. Jag och Seb skulle fixa resten av grejerna och packningen vi skulle ha med oss, sen skulle vi träffas på båten om tre timmar, runt tre-halvfyratiden.

Punktlighet hade aldrig varit någon stark sida för mer än möjligtvist Gustav. Hela hans familj är familjen Punktlig som aldrig kom försent till någonting, men trots alla våra tidigare förseningar så stog vi där tre timmar senare på Gustavs båt.

Det var en stor fin båt. Jag vet inte exakt hur lång den var men den var antagligen ca 30 fot, den hade ett fräscht dass (om nu toaletter kan vara fräscha), relativt stort kök, och en stor sittbrunn, sittbrunnen var liksom resten av båten i plast, men den var fårad så att man inte skulle halka. Däcket var stort och vitt, större delen av däcket var också fårat och tamparna var snyggt undanstoppade, så det fanns gått om plats att leka på. Jag var ingen duktig seglare, men en ganska hyfsad seglare. Vi fyra brukar segla när vi känner för det, men Gustav var antagligen den duktigaste.

Runt fyra tiden la vi ut ur den lilla byn, som vi hatade för att den va så liten, men ändå älskade på nåt sätt.

Det var fortfarande klart solsken och hård hetta, den första tanken vi hade när vi väl kommit ut var naturligtvis att hoppa i plurret. Allihopa samtidig hoppade vi i och med fyra stycken väldiga plums stänkte vi hela sittbrunnen blöt. Vi simmade under båten, tävlade om vem som kunde dyka längst ner och hålla andan längst, vi sprang upp i båten och hoppade i vattnet om och om igen och de verkade som om vi kunde ligga i hur länge som helst. Gustav var den första som gick upp ur vattnet, men det fick oss andra att följa efter. Vi fick inte ens tanken att torka oss med handdukarna, i den hettan var vi torra innan vi hunnit greppa handdukarna, trots att det var framemot halvfem på eftermiddan. Dessutom var handdukarna redan dyblöta av alla våra VM-hopp i vattnet.

Och visst var det VM-hopp alltid. Vi kanske inte hade fått så många stilpoäng i dom hopp vi gjorde den dan med tanke på alla magplask vi lyckades få när vi halkade från båten den där heta, sena eftermiddan i juni, men med tanke på att Seb var elit-simmare och Gustav var nån sorts feminin simhoppare så var det inte så dåligt av mig och Stefan att lyckas hålla jämn takt med Gustav och Sebi vattnet.

Vi drog nästan genast upp CD-spelaren, men vi kunde inte sätta på radion, för det var bara det vanliga trummaskin-röstförvrängda-energy-tramset som är så jävla tråkigt. Gustav bläddrade bland CD-skivorna och hoppade till;
”-Fan den här tar vi! Allsång för fan! Inget seriöst inte, tack!”
Jag ryckte åt mig skivan och fick se vad det var;
”-Jepp....”, sa jag och höjde rösten;
”-För fan, Seb, se hur du styr!”. Han styrde rätt upp på den röda pricken, som smällde undan framför fören Jag slängde in CD´n i spelaren och ut strömmade Björn Rosenströms röst och vi sjöng alla med i låtarna;
'Jag är så het, så het, kan ingen svalka mig, aldrig att jag klarar det här,
så het, så het, kan ingen svalka mig,
ta hand om mig när jag faller, jag ramlar omkull....'. Tills vi var alldeles hesa.

Nu när klockan var bortåt 10 så kunde vi se solen gå ner framför oss. Rätt typiskt också att när allt kändes så bra så börjar Gustav filosofera:
”-Tror ni att allt man gör har en mening?”
”-Håll käft, Gustav!”
Det var Stefan som hade somnat i en hög segel och gav honom svar på tal
”-Jag menar, vi kanske seglar hela natten, och imorgon har vi hamnat långt åt helvete, så ser man någon tunna flytande i vattnet bredvid båten och i den ligger alla U-länders BNP tillsammans.”
”-Hahaha, det behövs ingen jävla tunna för det, det räcker med en liten cigarrlåda”, skrattade Stefan fram.
”-Eller en kaffekopp, en liten en”, fyllde jag in.
”-Ja jävlar, hahaha, fortsatte Seb”, så skratta vi allihop, t o m Gustav som fortsatte filosofera, även om han med mening hade serverat det skämtet till Seb;
”-Nä jag menar ödet för fan, ödet finns det? Lyckans öde?”
”-Lyckans öde??” Stefan skrattade så han var alldeles tårögd.
”-Inget sån´t djupt jävla trams nu, det klarar jag bara inte!” fräste Seb.
Halva natten satt vi uppe och lyssnade på musik, snackade och skrattade, tills vi gjorde ett stort misstag, vi satte på motorn, kopplade in autopiloten och gick och la oss.























Kapitel 2: Ljudet.

”-Vafan!”, skrek Gustav och reste sig upp.
”-Varför är det så jävla tyst??”
Ingen motor hördes, det var dötstyst och oerhört varmt. Gustav slängde av sig sovsäcken och sprang upp i sittbrunnen. Så fort han kom upp stannade han till alldeles tvärt. Som om någon hade fryst honom totalt med en fjärrkontroll. Just då tror jag att det var det värsta ögonblicket i mitt liv. Men bara än så länge, det här var bara början. Jag såg hur Gustav sjönk ner på knä och började flåsa. Vi andra tre satt blixt stilla tills jag lyckades resa mig upp och gå upp i sittbrunnen, dom andra två kom strax efter.

Vad jag såg fick mig att bli alldeles stel i strupen och jag kunde inte få ut mig ens ett väs. Jag kände att så var fallet även med dom andra tre. Framför mig låg en blandning mellan medelhavets stilla blåa vatten och en ö från kanarieöarna. Det var det enda där låg, sen bara helt blankt vatten Det är svårt att förklara exakt hur det såg ut, men en sak är säker. Den här platsen har jag aldrig nånsin tidigare varit på. Jag vet inte varför men Gustav öppnade motorluckan. Han blev alldeles stel i ansiktet. Där fanns ingen motor alls. Bara en kvarlämnat full motortank. Vi förstog ingenting.

”-Vad fan har hänt??” Jag hade nästan glömt bort att Seb hade stått bakom mig, men när han nu bröt tystnaden så hoppade jag faktiskt till. Vi hade vart som hypnotiserade av den här synen.
”-Hur i helvete har vi hamnat här??” Ännu en gång hoppade jag till, den här gången var det av Stefans röst.
”-Jag vet inte men det gör mig satans orolig”, svara jag.
På den högra sidan låg en väldigt bevuxen ö med vita rena stränder runt om. Några hus som såg väldigt gamla ut stack upp ur djungeln.

”-Vi drar dit”, det var Gustav som fick för sig det. Stefan tyckte inte samma sak;
”-Jag tycker vi tar en öl och funderar över saken. Det är ju ändå åtminstone ett par distansminuter dit, alltså ett antal kilometer och utan vind och paddlar kommer vi ändå ingen stans.”
”-Utan paddlar??”, frågade jag.
”-Har ni inte tagit med paddlar??”
”-Nej.”, svarade Gutstav kort.
”-Era jävla klantar.”
”-Ja.”
Men vi gjorde som Stefan sa, vi tog upp öl och frukost medan vi väntade. Vi väntade hela dagen. Tog det lugnt, badade, lyssnade på musik och solade, tills det slutligen blev kväll och vinden började ta fart igen.

Seb sa för en gångs skull något klokt, trodde vi:
”-Jag vet inte med er, men det här käns kusligt, jag har ingen lust att gå in till en mystisk ö när det blir mörkt. Det stinker.”
”-Du stinker, Seb.”
”-Håll tyst, Stefan.”
”-Du stinker.”
”-De är ju du själv som inte borstat tänderna.”
”-Sluta bråka nu grabbar, det har vi inte tid till”, skrek jag.
En lång tystnad följde och jag trodde aldrig den skulle ta slut, när Gustav äntligen bröt tystnaden:
”-Ok, vi gör såhär, om inte vinden kommit tillbaka till inatt, kör vi tretimmarspass. Vi måste ha minst en som håller koll på båten hela tiden, men samtidigt måste vi sova lite. Jag känner på mig att det kan bli en lång dag imorgon. Jag tar första passet. Det är rättvisast.”
Det fick mig att rycka till.

Nu i efterhand känns det som om Gustav visste att något skulle hända. Det såg så ut i hans ögon. Dom där tomma förstående jaha-det-är-nu-det-ska-ske-ögonen. Jag tror även att redan då visste han, visste vad som skulle hända, även om han inte visste själv att han visste...




























Kapitel 3: Vita ögon.

Jag vaknade av att båten ryckte till. Det var ljust ute igen och Stefan och Seb sov fortfararande. Gustav måste ha slumrat till, tänkte jag, och gick upp för att väcka honom.
Gustav låg på magen i sittbrunnen med huvudet nere i plasten. Det hördes inte ett ljud från honom. Jag vände på honom och skrek till.
”-Vad är det, Paul??”, hörde jag Seb fråga nerifrån, men jag fick inte fram ett svar. Men Stefan svarade i mitt ställe.
”-Han har säkert bara pissat på sig.” Seb skrattade och la till:
”-Ja, det eller skitit på sig”. Dom började skratta båda på sitt sätt. Seb var den första som gick upp för att kolla vad det egentligen var.

Stefan, eller Stefan Andermil, som han faktiskt hette (vi hade underliga namn vi två, tyckte jag, även om jag forfarande inte vet vad Seb hette i efternamn, bara att det är en förkortning för Sebastian, men speciellt hade jag ett lite undeligt namn: Paul Granath, jag fick inte helt oväntat smeknamnet Granaten när jag var yngre, men det var inte så farligt, det fanns värre saker att bli kallad, men namnet låter som som något hämtat från 70-talet) hade alltid varit otroligt slö när det gäller såna svåra saker som att stiga upp på morgonen, men väldigt snabb när det gällde att fälla onödiga komentarer, medan Gustav hade varit tvärtom; snabb i vändningarna, men inte så snabb i kommentarerna.

Det finns många exempel på när någon sagt någonting till honom, någon skitkommentar som vemsomhelst enkellt hade kunnat svara tillbaka på. Men Gustav hade blivit helt stum. Egentligen var hans tystnad ett riktigt bra vapen, för grabben som hade sagt det blev också aldeles stum, nästan rädd och stack därifrån så fort som möjligt.

Gustav Malmsten var en sådan persson som aldrig gjorde en jävel illa, men han kunde bli jävligt förbannad, men oftast syndes det inte på honom, men nog fan blev han förbannat. Men grabben var en jävligt schysst snubbe, trots hans något torra humor.

Vad Seb och Stefan fick se när dom kom upp, som fick båda två att hoppa till och som fick oss alla tre att falla ner på knä och börja gråta, trots att jag inte gråtit på flera år och jag inte vet säkert om Stefan gråtit i hela sitt liv, var ett par vita ögon på en lång blond Gustav i grå tröja och blåa badbyxor. Kritvita ögon på en fräsch och alldeles stilla Gustav Malmsten. Öronen stog på något sätt ut från huvudet. Han var död.







Kapitel 4: Döden utan sår.

”-Fan, han är ju inte ens skadad!”, snörvlade Stefan. Seb glodde på honom medan han kramade Gustav;
”-Han kan ju inte bara vara död!”, nu tittade jag på Seb;
”-Helvete vilket ställe, vad fan är det här??”
Vi stirrade allihopa på Gustavs döda kropp. Det var första gången vi såg en död människa. Första gången. Tysta satt vi och grät i flera minuter tills Seb sa:
”-Kan vi inte bara komma härifrån??” Stefan ryckte till och lyckades få fram:
”-Gärna, men vart fan då? In till den där jävla infödingön? Eller kanske ut mitt i ett hav som vi inte känner till varfan vi är och segla rätt ut i den utan motor?”
”-Navigations utrust...”, började jag
”-Redan kollat”, avbröt Stefan som redan vänt sig om och kollat;
”-Dött, alltihop, dött.”
Tyst.
”-Vad ska vi göra med kroppen? Vi kan inte gärna stoppa ner den i en sovsäck”, sa Stefan.
Utan att vänta på svar bara slängde han den över bord och föll ner på knäna med huvudet före och tappade kontrollen helt.

Brrrrrrrrrr.
”-Hörde ni?”, frågade Seb oroligt.
Brrrrrrrrrr
”Vilket då?”, frågade Stefan som fortfarande hade huvudet rätt ner i durken.
Brrrrrrrrr
Jag hörde det och det verkade bli högre och högre.
Brrrrrrrrr
”-Fan vi måste här ifrån, Paul, sa dom andra två i kör.”
”-Vi sticker in till byn nu när det har blåst upp lite och ser om dom kan förklara”, sa jag med darrande röst.

Vi drog upp ankaret som Gustav slängt i morgonen innan och seglade iväg mot ön.

Desto närmare vi kom den lilla ön, destu säkrare blev vi på att något var på tok där.

Husen såg ut som nån sorts tidig vikingatids hus, med halmtak och träväggar. Mitt i byn uppe på en klippa låg en stor borg. Jag kollade på Sebs och Stefans ben och liksom mina, darrade dom, eller kanske t o m skakade. Vi såg riddarrustningar på hästar, vi såg folk i riktigt riktigt gamla kläder, men mest folk i blåvita kortbyxor och bara överkroppar. Vad jag såg på stranden upskattade jag antalet till ca 25 stycken.

Staden var omringad av dom vita stränderna och endast en brygga stack ut och inte en enda båt syndes till. Bryggan såg väldigt nybyggd ut, nästan som om den var byggd bara för vår skull. Dom hade ju inga båtar.

På bryggan som vi närmade oss stog nån sorts hövding med halmkläder och bar överkropp med armarna i kors. Tysta närmade vi oss bryggan och när vi var tillräckligt nära för att höra vad han sa, sa hövdingen med en djup röst endast fyra ord;
”-Vi har väntat er.”



































Kapitel 5: Vi har väntat er.

Dessa fyra ord har suttit inbrända i min skalle sedan dess. Djupt inbrända. 'Vi har väntat er'. Att få höra det här komma ur den kanske 40 år gamla hövdingens djupa hesa röst, var en chock för oss. Det var som att inse att nu är det kört. Vi stog tysta och bara tittade rätt in i hövdingens blodsprängda ögon tills han till slut fortsatte:
”-Ni ska vara glada för er ankomst hit, det är iallafall vi.”

En annan gubbe som såg äldre ut än hövdingen och stått bakom en palm kastade en kokosnöt framför fötterna på oss och sa med en klar röst:
”-Ni kanske är törstiga?”
Det var Seb som bröt vår tystnad;
”-Hur kan ni vårat språk?” Det första han fick fram efter allt det här när vi kommit till en främmande mycket märklig ö var alltså en fråga om hur dom kunde vårat språk. Stefan utvidgade frågan med en gång:
”-Och var fan är vi??”
Tystnad.

”-Paul Granath, Stefan Andermil och Sebastian, det finns saker här i världen man inte kan förklara....”, fortsatte hövdingen.
”-Ja och det ena är den här sketna byn och din jävla intelligens!”, skrek Seb.
Det dröjde inte mer än ett par sekunder innan sex män i blåvita skjorts hade sprungit och tagit tag i oss. Två män var fick vi. Dom förde fram den skrikande Seb till hövdingen som tittade honom rätt in i ögonen och sa någontin på något språk vi inte kunde känna igen.
”-Och vad fan har ni gjort med Gustav??”, fortsatte Seb.
”-Han var inte säker, sa den gamle mannen. Inte du heller.”
Det fick tyst på Seb. Men för säkerhets skull sa jag ändå:
”-Håll nu käften, Paul!” Han kunde inte vända på huvudet eftersom hövdingens män höll fast huvudet i ett fast grepp. Dom höll även fast våra huvuden och vi kunde inte röra den en millimeter, även om vi snart önskar att vi gjorde det.Dom körde in något precis under ögonbrynen på Stefan och mig, jag vet inte vad det var, men det gjorde så att vi inte kunde stänga ögonen inte ens titta bort. I nästa sekund vred Sebs män upp Sebs armar rätt i luften och ett knäckande ljud hördes. Ett ljud som jag än idag minns oerhört tydligt. Seb ställde sig och började skrika i rena smärtan. Männen i kortbyxor släpade bort Seb till två stora stubbar där dom la ner honom så att armarna hamnade på två olika stubbar. Att behöva se denna totala tortyr har förändrat mitt liv totalt. Att det finns människor som överhuvudtaget kan komma på något sånt här är skrämmande.

”Nej!! Inte armarna!!”, skrek Seb, hjälplöst.
Snitch. Snitch. Hans armar låg i stranden. Trots den hemska situationen hann jag lägga märke till att det knappt blödde någonting alls från stället där armarna hade suttit. Det tog knapp en sekund innan männen hade dragit honom upp med benen på stubbarna. Seb bara skrek ut i luften, men han grät inte. Däremot grät jag och Stefan, vi inte bara grät, vi storböla. Jag la all min kraft på att stänga ögonen, men det var omöjligt. Jag såg att även Stefan jobbade på samma sak. Fullständigt lönlöst.

Snitch. Snitch. Där rök benen. Lika lite blod nu. Fasst egentligen skiter jag fullständigt i blodet, men även idag kan jag inte sluta fundera på det.

Männen trädde en ögla över Sebs hals och en runt hans mage. Dom hissade upp magen utan att spänna örepet som satt runt halsen. Seb slutade inte att skrika, han var vid fullt medvetande under hela tiden. Det gjorde mig djupt förbannad.

Hövdingen började tala till Seb med hög röst:
”-En sak ska du veta grabben! Ingen förolämpar mig! Ingen! Har du nåt att säga?”
”-Snälla...”, började Seb. Men innan han hunnit säga klart den första meningen hade hövdingen sträckt upp ett finger i luften och repet runt halsen spändes, medan repet runt magen lättades. Seb började hosta och väsa, ungefär som man kan tänka sig av en man som höll på att kvävas. Men hans sista ord lyckades han få fram medan hans hostningar;
-Vi är långt borta nu. Vi existerar inte längre.
Vi existerar inte längre.

























Kapitel 6: Vi kan inte ljuga.

Jag och Stefan slängdes in i varsin cell inne i den gamla borgen. På vägen förklarade hövdingen för oss om detta ställe, som verkade ha stannat i växten runt 1000-talet.
”-Vi kan inte ljuga”, sa han, och jag trodde honom. Det låter märkligt, att lita på någon som beter sig på det här viset, men det var nånting med honom som fick mig att tro att han tala sanning.
”-Vi kan inte ljuga, och vi måste svara på det ni frågar”.
”-Var fan är vi då??”, frågade Stefan.
”-Det vet vi inte. Vi kallar stället Havens, mer vet vi inte.”
Vi blev tysta. Vi var i Havens. Deras Havens.
”-Varför dödade du Seb?”, frågade jag. Min röst darrade fortfarande.
”-Vi var tvungna, han blev obekväm.”

Över hövdingens huvud satt en lapp, där någon tydligt textat ”Tänk på vad du letar efter, så du inte förlorar allt igen”. Utan att titta på lappen pekade hövdingen på den, och sa till mig att jag ska följa hans lagar så länge jag lever.

Jag tittade på honom och skakade på huvudet, jag insåg att den här hövdingen inte var lön att diskutera med. Han släppte inte blicken på mig och jag släppte inte blicken på honom.
”-Varför dödade ni Gustav då? Blev han också obekväm för er lilla idyll?”, frågade Stefan.
”-Ja.”

När vi kom fram till slottet blev vi inslängda i varsin bur gjord av bambuträn, jag satte mig på golvet gjord av halm vilket även Stefan gjorde. På ett sätt var det hela ändå komiskt. Här satt vi på nån jävla ö mitt ute i havet, här var ridarre med vita hästar, blandat med hövdingar. Här var slott blandat med män i blåvita kortbyxor och i det här jävla slottet satt man på ett halmgolv, skyddat av en bur av bambuträn. Vilken soppa.

Seb började rycka i bambuträna och försökte ta sig därifrån. Jag försökte lugna honom med att det var lönlöst, men det var lönlöst. Han bara fortsätte.

Det knarrade till och en dörr öppnades och in steg den där fula hövdingen och hans grotteska riddare. Han gled in som nån jävla filmstjärna, och bara ställde sig så han kunde se både Stefan och mig. Hans blick vandrade mellan oss. Stefan avbröt hans vandring:
”-Vafan glor du på, tjockskalle, har du ingen TV hemma??” Och sen gapskrattade han. Han fortsatte att skratta och inte ens jag kunde låta bli att flina.

Hövdingen sträckte fram sitt finger långsamt mot Stefan tills det till slut pekade på honom.
Det steg fram en riddare i helt svart rustning med en piska i handen, då förstog jag det viktigaste. Riddaren band med hjälp av två andra riddare sen fast Stefans händer mot väggen. Han gav Stefan ca 10 rapp, även om det kändes som tusen rapp. Sedan öppnade dom min bur, två riddare tryckte upp mig mot väggen och rev upp min tröja sen gav dom mig ett rapp, inte mer, inte mindre, ett rapp. Och jag rörde inte en min under rappet. Hövdingen sa:
”-Du var mig en tuff jävel”. Sen var det slut och dom gick sin väg.









































Kapitel 7: Alla har sin berättelse.

Vi hade sagt till dom därhemma att vi skulle vara ute i högst två veckor. Det hade bara gått cirka två dygn sen vi lämnade hamnen, även om det kändes som två veckor. När jag sa till morsan och farsan vart vi skulle så hade dombara sagt att det var en bra idé och att jag skulle ha det kul. Herre gud, en bra idé??

När jag sitter på halmgolvet i det här helvetet där man blir matad en gång om dan och får vatten två gånger om dagen så undrar man vad fan en bra idé är. Jag hade inte sett mig om på hela tiden sen jag kom hit och hade inga planer på det heller, men jag hoppade till och vände mig om när jag hörde en hostning bakom mig. Jag vände mig om och fick se en djävulsk syn. Bakom mig var rummet fyllt av burar, säker uppemot 50 burar inpackat i det här mörka rummet. Och i varenda en bur fanns det en människa. Personen som hade hostat satte sig upp, han såg ut att vara i 60-års åldern och hade ett långt grått hår och ett långt skägg.
”-My name is Chris Haywood. Welcome to hell.”
Sen vacklade han med blicken och föll bakåt och smällde huvudet i golvet (halmen hade han krafsat bort med fingrarna och man såg rivmärken i trägolvet under).
Välkommen till helvetet. Det låtar ju betryggande.

En annan lite äldre man en bit bort satte sig upp när han såg att jag tittade på honom. Den här vekade kunna lite olika språk, eftersom han sa sin fras på flera språk, innan han till slut kom till rätt språk.

”Jag har suttit här i minst 30 år och högst 50, jag har ingen koll på tiden längre, det enda jag har lärt mig är att jag skiter i om jag kommer till helvetet eller till himlen för det kan inte bli värre än såhär. Jag är där jag förtjänar att vara. ”

Stefan hade somnat och snarkade högt. Hur kunde han? Men han kunde. Trots den stinkande stanken av skit och död.

Så gick det ett antal dagar och veteranerna som bodde här hade rätt. Helvetet är just här. Jag hade inte sett till hövdingen på länge nu, men idag kom han in med två vakter och bar ut mig, vakterna la mig till slut i sanden på stranden. Åter igen sa han:
”-Du verkar vara en tuff jävel.”
Jag stirrade på honom och han fortsatte:
”-Du är den första hittills som inte har rört en min under sitt första piskrapp.”
Jag stirrade fortfarande på honom, men då och då slängde jag en blick runt omkring mig, solen stekte fortfarande och stranden var lika vit som när vi kom hit. Hövdingen sa inte mer, utan jag blev buren tillbaka och inslängd i buren igen.

”-Vad ville dom?”, frågade Stefan.
”-Säga att jag var en tuff jävel.”
”-Var det det enda dom sa?”
”-Ja. I princip.”
”-Vilka jävlar.”
”-Ja.”
”-Inte fan trodde jag att de skulle vara på ett sånt här jävla dårhus som man skulle dö på”, mumlade Stefan.
-Har du lagt märke till en sak? Frågade jag
”-Nänä, klart inte det är väl inget konstigt med det här stället?”
Jag stirrade på honom, men sa inget.
”-Ok, förlåt, jag är väl bara lite trött, vad har du lagt märke till då?”
”-Jo, sen jag kom hit har jag inte sett en enda kvinna.”
”-Det har du rätt i, inte nån tjej heller.”
”-Nä, fattar verkligen inte det här; varför skulle dom vilja ta till fångna en massa främlingar bara för att slänga in dom och låta dom dö i deras fort?”
”-Vet inte, men nu orkar jag inte tänka, vi sover istället.”
Så vi sov, vi sov. Men vi slutade aldrig tala om alla minnen vi har när vi satt där i mörkret. Det var det enda som höll humöret uppe.

Och dagarna gick, veckorna gick, sen tappade jag tidsuppfattningen helt. Det hände inte mycket, man var ständigt hungrig, ständigt törstig och hövdingen fick man inte se något av. Tills en dag när han vandrade in och grep dag i Stefan. Jag trodde att han skulle ta samma veva med Stefan som han gjorde med mig. Men jag hade fel. Det var sista gången jag såg Stefan i livet, mer än i drömmar, oftast mardrömmar fast det räknas inte.

Jag väntade hela kvällen och hoppades att Stefan skulle komma tillbaka, men mitt i natten så hördes ett märkligt ljud, det var ungefär samma som vi hörde ute på båten, fasst högre. Det följes av av Stefans röst och ett högt gallskrik. En av mina rumskompisar sa åtta ord:
”-Tur för honom. Det var lika bra så.”
Det var sista gången jag såg Stefan.

















Kapitel 8: Tiden går.

Det gick dagar, det gick veckor, det kanske t o m gick månader. Jag hade ingen större koll på tiden där i mörkret. Jag blev kompis med flera av dom som satt där. Men ingen hade någon förklaring till det som hade hänt.

Det fanns många historier som man fick höra när man satt där i mörkret. En man runt 30 berättade hur han hade hamnat där, mannen hade redan fått vitt hår och hade långa tunga rosslande andetag, han hostade ungefär var 20:de sekund, han var en av få där som talade samma språk som jag talade:

”-Det var 10 eller 15 år sedan allt började. Jag var ute i en liten träbåt med 7 vänner när jag en morgon vaknade upp här utanför ön. Alla mina vänner låg döda, men den enda yttre förändringen man kunde se var deras vita ögon.”
”-Vita ögon? Samma sak hände med en av mina kompisar.”, var jag tvungen att säga, men mannen tog ingen notis om mig:
”-Jag blev naturligtvis rädd och visste inte vad jag skulle göra. Konstigt nog lyckades jag behålla behärskningen. Jag drog upp ankaret och tog mig in till den här ön.”

Jag ville avbryta honom och fråga om det var en brygga här när han kom dit, eller om han hörde något konstigt ljud. Men något innom mig avrådde mig och jag lät bli, och han fick fortsätta sin berättelse:

”-Väl framme vid ön stog hövdingen och väntade på mig. Varken han eller någon annan sa något, så jag greps av panik och försökte sticka därifrån. Men innan jag hann vända på mig var två fåniga vakter framme och grep tag i mig. Det enda hövdingen hade gjort var att höja fingret. Dom tog mig upp till den här borgen där dom slängde in mig. Dom har inte sagt mycket till mig, men dom har sagt lite grand, och det enda jag har lyckats klura ut är att det måste vara någon sorts gammal civilisation avskärmad från världen som ingen känner till.”
”-Men dom måste ju synas på satelitbilder eller något sådant?”
”-Det är just det som är det konstigaste, jag fattar inte hur dom bara kan vara dolda för världen på det viset. Dom måste ha hållt på såhär i mist 20-30 år och nån av alla fångar måste ju vara saknad hemma.”
Det hördes en grymtning från någon borta i ett hörn och i ett annat hörn var det någon som tjöt:
”-Vi är hemma nu! Hemma!!!”
Mannen jag suttit och pratat med tog ingen notis om personen som just skrikit, istället frågade han mig vad jag hette.
”-Paul. Paul Granath.”
Han berättade att han hette Julie Last och hade två barn hemma när han försvan, hans fru låg hemma i obotlig cancer och resten av hans släkt var antingen bortflyttad eller död.
”-Vilka jävla segelturer vi fick fortsatte han.”
”-Ja. Men vi hade ju tur med vädret iallafall.”
Jag tänkte jag skulle mjuka upp stämningen lite men han bara nickade och vände sig om. Han somnade nästan direkt.

Jag vände mig till en annan som satt på andra sidan Julie och frågade om han snackade mitt språk. Han sa att han gjorde det och sen frågade jag hur han hamnat här. Hans händer skakade och läpparna darrade han såg ut att vara i 40-50 års åldern men det var svårt att se i mörkret, han sa:
”-Jag vet, eller vet inte. Den är skrynklad som en äppelskrutt.”
”-Vilken?”
”-Hjärnan.”
”-Vems?”
”-Min.”
”-Vet du någonting om vad som pågår här?”, frågade jag.
”-Jag vet inte exakt, men det är någonting med nån sorts gud.”
”-Gud?”
”-Ja det är allt jag vet.”
Han himla med ögonen och pekade upp mot trappan. Jag förstog inte vad han menade och han bara skakade på huvudet och fortsatte:
”-Jag har ingen aning om hur jag kom hit, jag somnade i min båt och nästa gång jag vaknade så låg jag i den här buren.”
”-Du minns ingenting annat?”
”-Nej. Jag drömde om ett tåg det är allt jag kommer ihåg.”
”-Skumt.”
”-Ja verkligen.”
”-Var du ensamseglare eller nåt?”
”-Ja, jorden runt t o m. Så dom där hemma tycker väl inte det är så konstigt om jag plötsligt är försvunnen. Jag har inte varit ute och sett ljus sedan jag var på båten. Och det vågar jag inte ens gissa hur länge sedan det var”. Plötsligt stängde han ögonen, lutade sig tillbaka, och somnade, han också.














Kapitel 9: En öppen dörr.

När jag vaknade den här morgonen kände jag av någon anledning på handtaget till min lilla bambubur och fann att den var olåst. Jag lät den sakta glida upp och smög mig fram till vakten vid dörren ut från borgen. Utan att tveka knackade jag honom på axeln och när han mitt i sin förvåning vände huvudet mot mig så smällde jag till honom rätt på käften. Han ramlade rätt ner i golvet utan att ljud. Jag fortsatte ut på den mörka borggården och när jag kommit ut ur den och hade sett mig omkring utan att ha sett en enda människa så stannade jag upp tvärt. Jag kan ju fan inte bara lämna dom andra stackarna nere i helvetet. Så jag smög mig tillbaka samma väg jag kom ifrån tills jag kom tillbaka. När jag kom in i det här bäckmörka rummet så tänkte jag att det här rummet luktar verkligen förjävligt. En obeskrivlig stank som vittnade om död, spyor, blod och tortyr. Inte ens nu har jag lyckats få ut minnet från den där satans stanken ur huvudet.

Jag prövade att öppna dom andras burar och fann till min stora förvåning att inte en enda var låst. Jag viskade till dom att dom kunde komma, dom är fria. Men dom bara stirrade och jag viskade ännu en gång:
”-Men för fan har ni glömt hur man går?”, det var nog det dom hadde, för dom bara stirrade på mig och sa:
”-Det är slöseri med energi.”
”-Vad fan!”, viskade jag tillbaka.

Men jag insåg att det var lönlöst och smög vidare, men när jag hade gått samma väg och kom till utgången så hörde jag hövdingens röst:
”-Du var mig en tuff jävel.” Jag vände mig om och möttes hans elaka ansikte och två vakter. Det var tyst i flera minuter medan vi lekte 'arga leken', tills hövdingen höjde fingret och vakterna grep tag i mig, lyfte upp mig och bar sakta in mig i det mörka sviniga rummet igen, utan att säga någonting. Dom slängde in mig i buren, och innan jag visst ordet av så satt jag där igen på halmgolvet.
Dom ställde ut två av sina fula vakter vid dörren som vaktade oss med ansiktena vända inåt i ren protest. Fan vad jag hatade dom.

Det gick ytterliggare några veckor och jag fick lyssna på ett antal olika stories om folk som hamnat här, men det var särskilt ett som väckte min uppmärksamhet. Jag fick höra det av en man i 60-70 års åldern som sa att han inte hade en enda aning om hur länge han suttit här. Mannen var klädd i Jeans och en t-shirt där det stog med stora bokstäver över magen 'KOM OCH TA MIG LEVANDE'. Mannen vågade inte berätta sitt riktiga namn. Han sa bara att jag skulle kalla hon om för Jerker. Jerker berättade:

”-Jag satt på ett kryssningsfartyg och hade lite tråkigt i skeppsbaren. Jag gick ner för att lyssna på musik och satte på radion. Jag vet inte vilken frekvens radion var inställd på men ut strömmade ett märkligt ljud, som jag sedan hörde mitt i natten, de lät ungefär: Brrrrr, uppehåll, Brrrr, uppehåll, Brrrrr.”

Han gjorde lätet på ett kusligt sett och det lät precis som det vi hade hört på båten. Han fortsatte:
”-Jag tänkte inte så mycket på det då, men mitt i natten när jag låg och sov, väcktes jag av samma ljud, den här gången högre och intensivare. Jag gick ut för att se vad det var. Men båten var helt tom, inte en människa syndes till. Jag tog mig upp till bryggan för att hitta kaptenen eller iallafall någon styrman. Men det var tomt. Alldeles tomt. Båten var ställd på autopilot mitt ute i havet. Jag kollade på sjökortet och vi var på väg precis åt fel håll. Jag försökte kalla på hjälp, men det bara brusade i kommunikationsradion. Jag kollade runt lite på båten i förhoppningen att det skulle vara nåt jävla skämt, men jag hittade inget. Båten började skaka och mystiska ljud hördes under mig, nåt slaks eko som lät 'ka-ka-ka-ka ka-ka-ka-ka'. Jag greps av panik och hissade ner en livbåt och hoppade i den. Jag förökte hålla mig vaken, men lyckades inte, och nästa gång jag vaknade så var det i den här jävla buren. ”

Efter att han berättat sin historia så somnade han lika fort som dom andra.




























Kapitel 10: John.

John hade inte haft en tanke på hundra procentig lycka när han hade kört hemifrån med sin morbåt för ett par år sen. Men han hade inte haft en tanke på hundra procentig olycka heller. Det var hans fru, Sara, som hade övertygat honom att han behövde en paus för att vila upp sig och stressa ner en aning. Och hon hade haft rätt. John hade varit en oerhört stressad persson. Hans jobb som försäljare hade inte varit så oskyldigt som man skulle kunna tänka sig. Han hade jobbat från 6 på morgonen till 10 på kvällen, och trots det så blev han aldrig klar i tid. För att han skulle få jobba kvar var han tvungen att fixa 25 nya kunder i veckan vilket inte var så lätt När han inte klarade det längre, utan bröt ihop, så blev han avskedad. Det hans fru hade sagt då var att han skulle ta en paus helt enkelt.

Men i alla fall så hade han gått och lagt sig i lugn och ro på båten mitt ute i havet i lugn och ro samma dag som han hade fått sparken. Men det var tydligen inte riktigt den sorts avkoppling han behövde som han fick.

Mitt i natten hade han vaknat och hört något ljud som han då uppfattde som en fyr men som han i efterhand har förtått att den inte var någon fyr. Han vet fortfarande inte vad det var.

Men sen hade han vaknat morgonen med en enorm huvudvärk och då hade han suttit tillsammans med alla andra idioter här i burarna och inte fattat någonting,

Den första han pratade med sen han pratade med sin fru var jag. Och han sa att han inte skulle prata med fler heller här på ön, innan han pratat med sin fru.

Jag frågade om han aldrig hade haft i tanakarna att fly från den här skiten och han sa att han aldrig hade haft det. Och om någon av dom som satt här skulle fråga honom skulle han utan att tveka tacka nä. Han visste att dom bevakde stället hårt, och alla som hittills försökt fly bara har torterats eller avrättats, via tortyr.

Han hade grått hår och sa att han egentligen hette John Gullberg. I ett försök att räkna nationaliteter kom han fram till att det verkade finnas lika många av varje land han kände till. ”Men det var svårt här” avslutade han vår konversation med. Det och att han nu inte skulle säga ett ord mer till nån. Hans sista ord nånsin var alltså ”Det är svårt här”.

Det är svårt.






Kapitel 11: Verbal tortyr.

Ibland tycker jag att det värsta inte var att sitta där och slösa bort sitt liv. Utan det vara alla dessa bilder som dycker upp i huvudet. speciellt den där jävla bilden där Seb blir styckad levande. Den följer efter mig vad jag än gör eller tänker på. Och mycket tänkande blir det. Att sitta där i mörkret och höra dessa stönanden och klagorop, även om det för det mesta faktiskt håller sig någorlunda tyst där. Men denna verbala tortyr fräter sig in i hjärnan på mig som en saltsyra på huden. Det är det värsta.

Alltefersom jag fick höra folks berättelser här kunde jag sammanfatta en del gemensamma grejer.

1. Vid varenda tillfälle har det hörts ett mystiskt brrrr-ljud.
2. Det mystiskaste har hänt när peronen legat och sovit.
3. Ingen har någon aning om hur dom kom hit eller varför dom är här.

Jag beslöt mig för att göra ett nytt flyktfösök från den här skiten, men den här gången lite mer planerat. Jag såg ut dom vakterna som såg ut att vara svagast.

Jag pratade med dom andra fångarna och lyckades få mer mig tre stycken på ett flyktförsök. Det var Jerker, Julie och en annan lite yngre man i 25 års åldern som hette Håkan. Han hade
mörkbrunt hår och var klädd i en rikigt skitig vit t-shirt med avklipta armar uppe vid axlarna, t-shirten hade ett antal hål i sig, som fick den att de ut som en Schweizerost. Jag kunde inte låta bli att skratta åt detta plagg.

Mitt i natten skulle Julie, Håkan och Jerker gå och nocka vakterna snabbt som en blixt. Jag skulle lika snabbt springa och rycka år mig rep från någon av burarna som vi kunde binda dom med. Medan Julie och Jerker band vakterna, skulle jag och Håkan fixa redskap som vi kunde försvara oss med om det behövdes. Vi skulle visa tydligt för dom andra att det var fritt fram att fly med oss om dom ville, trots att det var vissa språk vi inte kunde där. Men det var viktigt att det gick snabbt. Hövdingen fick inte se oss. Då fanns det risk att vi blev avrättade allihopa.

Medan vi planerade detta så tänkte jag på en story jag hade fått höra om ett flyktförsök för många år sedan. Fångarna hade planerat allt in i minsta detalj, men innan samma natt som dom skulle genomföra det, så hade hövdingen placerat ut mist tio vakter till, som om han hade läst deras tankar och förutsett deras planering. Ingen hade kommit till skada i deras misslyckade flyktförsök, vilket gjorde mig lite lugnare. Men det här fick bara inte misslyckas.

Timmarna gick och på kvällen blev vi som vanligt serverade våran skitmat, som oftast bestod av torra hemgjorda brödbitar och nån jävla soppa som smakade fotsula som serverades i en jordig, smusig, kopp. Men så bra som den smakade då har den inte smakat på länge. Jag kollade på Håkan när klockan började närma sig natt och han skakade på huvudet.

Det gick ännu mer tid och jag tittade på Håkan igen som den här gången nickade. Jag tittade på Julie, också han nickade. Sen tittade jag på Jerker. Han verkade osäker, han började skaka på huvudet, men ångrade sig snabbt och nickade sen också han.

Det var dags.


































Kapitel 12: Du var mig en tuff jävel.

Den första delen av planeringen gick nästan perfekt. Hövdingen verkade inte ha kunnat förutspå det här, inte vad vi såg iallafall. Julie, Håkan och Jerker hade lyckats nocka vakterna innan dom hunnit förstå vad som hade hänt. Jag tror trots allt dom faktiskt mest var överumplade över den plötsliga attacken. Dom hade ju inte väntat sig att deras tama små kattungar skulle försöka slå sig ut.

Jag var imponerad över hur snabbt dessa grabbar kunde röra sig, med tanke på så många år dom hade suttit inlåsta på det här märkliga stället. Deras fysik borde ju vara nere på absoluta noll och egentligen borde dom knappt kunna röra sig alls utan att vika sig dubbla av flämtningar efter luft. Men dom rörde sig smidigt som om dom inte hade gjort annat än tränat sen dom kom hit. Som om dom bara hade varit på träningsläger istället för att ha suttit inlåsta i någon jävla tortyrkammare.

Det är trots allt lustigt så många tankar man hinner tänka på denna lilla tiden i en så pass pressad situation. Jag minns hur jag stannade upp i vad som tycktes vara flera timmar när jag bara slängde en blick mot dörren vid utgången. Utanför hann jag se hur månskenet kastade starka, skärande, nästan ilskna strålar ner på borggården, som verkade skygga tillbaka och försöka ta sig därifrån.

Jag lyckades dra upp fyra bastanta små stockar, som med deras tunna bottnar och tjocka toppar, liknade basebollträ, fast mörka och oslipade. Efteråt såg dom ut som nån sorts stöttepelare till huset. Som tur var rasade inte huset in så länge vi var där iallafall. Men nog hade det varit snopet om hela huset rasade in och slog ihjäl oss allihopa på en gång.

Jag tittade med en undrande blick på alla dom andra fångarna som satt i burarna, som mer liknade en skog, med alla trägaller överallt. Men innan jag han säga något till dom så skakade dom bara på huvudet som om dom långt i förväg hade vetat vad jag skulle säga. Alla på en gång skakade dom symetriskt på huvudena. Jag väntade ytterligare ett par sekunder för att se om jag missat någon som hade börjat röra på sig. Men alla satt lugnt och stillsamt i sina äckliga burar.

Så jag skyndade mig upp till dom andra som redan hade sett hur människorna, eller kanske jag ska säga djuren hade skakat på huvudet. Vi smög oss ut på den övergivna borggården där borgen mottog oss med ogästvänliga vassa skuggor. Ingen syntes till och jag kunde åter igen se ut över öns lilla 'hamn' där vår båt låg kvar ännu efter flera veckor tryggt förtöjd.

När jag ser tillbaka på vår flykt kan jag nästan skratta åt hur enkelt det egentligen var att ta sig ut från borgen. I princip bara att GÅ ut därifrån. Ok, vi fick slå ner några vakter på vägen, men dom var ju så tröga att vilken pensionär som helst i knirrande, osmörjd, rullator hade kunnat överraska dom.

Vi fortsatte att långsamt smyga oss ner mot båten men halvägs nere började Jerker hosta och spotta. Han föll ner på knä och grävde huvudet i den fuktiga sanden. Jag följde efter och frågade hur fan det var med honom. Han fick mellan hostningarna fram att han skulle klara sig och att vi skulle fortsätt innan allt skulle misslyckas. Vi vägrade och försökte lyfta honom upp. Men det verkade som om han hade blivit säkert ett ton tungare bara på några sekunder. Och tydligen kände Jerker samma sak för han trycktes ner i sanden och kunde snart inte lyfta ens ett finger. Det var uppenbart det som hände. Han kvävdes. Han kvävdes mitt framför ögonen på oss. Mitt framför ögonen på oss alla.
”-Han var den svagaste av er”, hörde jag en röst bakom oss säga. Det var naturligtvis hövdingens röst. Men han hade inga vakter med sig och dom syndes inte till alls. Medan jag tittade bort mot hövdingen hörde jag hur Jerker tog sitt sista andetag bakom mig och jag kände hur jag höll på att gripas av panik.
”-Han var den svagaste av er och därför gick det som det gick”, fortsatte hövdingen.
Jag kunde inte titta in i hans ögon. Dom skulle bara brännt mig. Den där elaka blicken skulle brännt sönder ögonen på mig.
”-Han var den svagaste av er”. Han tog en paus innan han på riktigt vände sig mot mig och sa med sin hesa rossliga röst:
”-Men du var mig en tuff jävel”.

























Kapitel 13: Bruten rygg.

Jag vet inte vem av oss tre det var som började springa. Antagligen började vi springa samtidigt men jag och Julie höll jämna steg medan Håkan hamnade ett par meter efter. Kanske var det så att hövdingen på något sätt ville göra sig av med dom svagaste först, vad han nu än hade för anledning och styrka. Men det var Håkan som föll först. Snabbt och tyst föll han ner på marken i månskenet med dom mörka skuggorna av borgen skärandes in i huden från alla håll. När jag vände mig om ett par meter framför Håkan fick jag se Håkan liggandes orörlig på marken. Hans ansikte var fyllt av rädsla, men ändå kunde jag se nån sorts lättnad gömma sig bakom all rädsla. Han tänkte nog att det äntligen var över, att han slapp oroa sig för vad som hände och vad som skulle hända. Men i rädslan gick det att tyda att han var rädd för, vad jag trodde, vad hövdingen skulle göra med honom nu och framför allt vad som hände nu. Julie hade inte märkt vad som hänt utan hade fortsatt att springa. Jag stod orörlig och kunde inte släppa blicken på vad som hände med Håkan. Men Håkan såg hur jag stirrade och utan att röra sig så skrek han att jag för helvete skulle springa allt vad jag bara kunde. Och då lossnade det. Då lyckades jag vända mig om och fortsatte att springa. Det där ögonblicket som säkert varade i bara ett par sekunder kändes verkligen som flera minuter minst. Men när jag väl kom iväg så hade jag just då för stunden glömt vad jag såg under dom där sekunderna, även om bilderna skulle hemsöka mig resten av livet.

Jag hamnade flera meter efter Julie och tänkte att det alltså var min tur nu. Men när jag tänkte det så såg jag hur Julie fastnade med foten i en smutsig trädrot som stack upp som en ögla över marken. Han fastnade naturligtvis i den så illa att han stog på huvudet. Hövdingen missade inte sin chans, vilket jag insåg så jag försökte få upp Julie på benen med en gång. Men knappt han jag röra hon fören jag hörde att hövdingen vred på sig och det knäckte till i Julies rygg, och han började skrika. Hövdingen hade knäckt ryggen på honom.

Jag tvekade inte längre. Jag sprang. Jag sprang så snabbt jag överhuvudtaget kunde. Men min blick började vackla. Jag blev snabbt snurrig och utan att jag kunde göra något åt det så ramlade jag med bagen rätt på en gren som stack ut så jag tappa luften totalt.

Jag låg där och flämtade och kunde höra hur hövdingen kom närmar och närmar mig. Tanken på att ligga i tåhöjd med hövdingen när han kom fram till mig fick mig att må illa. Jag la all min kraft på att resa mig upp. Först på knä. Sakta. Sen tryckte jag mig upp genom att ta tag i en trägren och lyckades precis komma på fötter för att möta hövdingens fula, nästan arroganta blick och hans sketna andedräkt flåsande i huvudet på mig. Med sin vanliga genomhesa röst tryckte han upp sina ord i pannan på mig igen:
”-Du var mig en tuff jävel.”
”-Och?”, lyckades jag svara honom.
”-Jag funderar på att göra något jag aldrig nånsin tidigare gjort. Släppa dig fri.”
Jag höll på att dra en suck av lättnad men ångrade mig och fortsatte lyssna på honom.
”-Men varför skulle jag göra det egentligen? Vad tjänar jag på det?”

”-Vad tjänar du på att ha mig kvar? Eller att ha någon kvar? Varför du nu har det vet jag inte, men det är verkligen sjukt!”
Han tittade in i mina ögon och för en gångs skull lyckades jag titta tillbaka på honom. Men innan jag tittade på honom, slängde jag mitt huvud åt höger och skymtade en skugga av en bil, som jag med en gång associerade till Sebs. Jag tvekade faktiskt inte en sekund på att det var hans bil, jag bara visste det på något sätt, trots att det var omöjligt. Och jag har aldrig tvivlat på det en sekund. Men sen tittade jag på hövdingen igen. Såg in i hans ögon, dom ögonen som som talade om, att här finns fanimej ingen personlighet:
”-Du gör säkrast i att inte berätta om det här stället eller vad som hänt dina kompisar för någon. Det är på egen risk. Vad som händer här behåller du för dig själv och låter det stanna inom dig tills den dag du dör. Om en minut ska du ha lämnat ön.”

































Kapitel 14: Sömnen.

'Om en minut ska du ha lämnat ön'
Det var det sista jag hörde av hövdingen. Jag sprang ner till vår båt som låg kvar där vi lämnat den för långt över en månad sedan. När jag puttat ut båten och hissat segel så snabbt jag orkade eftersom alla krafter var fullständigt slut, och jag dessutom kommit ut en bit utanför ön, vågade jag vända mig om och se på ön som såg så oskyldig ut vid första blicken, men som hade en sån mörk historia och antagligen en lika mörk framtid. Jag såg att solen hade börjat stiga bakom borgen där månen nyss så säkert hade vilat sina skuggor.

Jag önskar att jag hade kunnat ta alla dessa människor som satt fångna där dom satt iväg därifrån till friheten. Men jag visste att det var lönlöst. Jag önskar att jag hade kunnat ta Seb, Stefan och Gustav med mig. Men dom är döda och det är inget jag kan göra något åt. Jag hissar seglet och ser solen gå upp över ön. Ser hur kanske hundratals liv försvinner bakom mig på ön. Set hur månader av mitt liv försvinner ur min syn. Månader jag gärna skulle banka ut ur huvudet med en sten.

Jag var aldrig orolig för att jag inte skulle komma hem från havet. Jag visste ju att om jag kom dit, så kommer jag därifrån. Men jag ville se var det var jag egentligen var. Var fan jag var.

När jag slitit upp kikaren, tittade jag först, innan jag tittade ut mot det klarblåa havet, in på ön för att se om hövdingen hade ändrat sig. Men jag kunde bara se hur han stog stilla på samma plats som när jag åkt. Den där solen som gick upp såg till att göra det på ett tillräckligt kusligt sätt bakom hövdingen, bakom borgen, bakom ön, så att en rysning gick genom hela kroppen när den förstörde skuggorna som tidigare petat över hela ön bara ett par minuter tidigare. Bara ett par minuter tidigare, när mitt liv forfarande inte var säkert.

Jag trodde inte på någon sorts räddningsauktion till resten av fångarna. Jag visste att det var omöjligt. Dessutom: Vem skulle tro mig om jag berättade det? Men jag ville veta. Veta var det låg. Så jag försökte hålla mig vaken trots att jag led av kraftig vatten, näring och sömnbrist.

Alla som satt på ön hade sovit när dom kom dit. Dom hade sovit så bra som dom sannolikt aldrig nånsin mer skulle sova. Så ingen kunde säga var det låg. Ingen. Men jag satsade på att ta reda på det. Jag var bara tvungen att veta hur vi kunnat komma så fullständigt ur kurs att vi hamnade i detta helvetet. I detta stinkande helvetet.

I flera timmar höll jag mig vaken. Stänkte ner ögonen med vatten för att inte ögonlocken skulle glida ihop. Åt det sista av matförrådet i båten och drack upp det sista vattnet för att jag inte skulle svimma av vätskebrist.


Men precis när jag trodde att jag hade klarat det värsta så gled mina ögonlock ihop och jag somnade. Somnade medan världen sakta närmade sig mig.













































Kapitel 15: Chock.


Jag berättade aldrig om allt det här för någon. När jag kommer hem till vänner och familj blev jag naturligtvis överröst med frågor. Jag svarade bara något enkellt som att det hade varit en storm och ibland sa jag t o m att jag inte visste.

Jag tror faktiskt att jag förträngt historian totalt i dessa 12 år som gått sen dess. Men häromdan var det något som skallade mig och fick mig att dra fram pennan för att skriva om den där sommaren som skulle bli så fantastisk. Det var ju inte så att jag verkligen skulle berätta det, jag skulle ju bara skriva ner det, så det fanns där.

När jag nu sitter och skriver ner allting, vilket inte går över en dag. Kommer alla dessa mardrömamr som förvann ett år efter min hemkomst tillbaka. Men det står jag ut med. Huvudsaken är att jag får det ur mig.

Det som hände häromdan fick mig inte bara att leta fram pennan och skiva ner det. Utan det fick mig också att för första gången leta reda på lite

Skriven av: Max Klintman