Publicerat
Kategori: Novell

Den okända skogsnymfen

DEN OKÄNDA SKOGSNYMFEN

Resumé: Marja är en ensamstående mor, med vuxna utflugna barn. Som alla har ”sitt”.
Marja tycker att hon i hela sitt liv har levt mer eller mindre uppoffrande – för andra. Framför allt för människor som INTE hört till hennes familj. Hon har inte själv fått bestämma över sitt liv eller de situationer som uppstått… av rädsla för att stöta sig med andra! Nu är hon ganska bitter när hon gör en tillbakablick på sitt liv. Hon har sagt upp de flesta bekantskaper, för hon har haft oturen att hela tiden springa på fel människor. Alla har tagit en bit från henne – och ingen har gett något tillbaka!

Där borta i nordväst – ovanför skogs-topparna – började de mörka, hotfulla molnen att dra ihop sig. Hon såg det, men struntade i vad det kunde innebära… Inget betydde något längre… det hade det förresten inte gjort på länge.
Hon hade hyrt stugan i hopp om att kunna koppla av från alla bekymmer eller rent av lösa några! – I varje fall var den inte hyrd för att sitta instängd i, för då hade hon lika gärna kunnat stanna hemma.
Hon kände ett hugg av besvikelse i bröstet. Hon skulle inte ha behövt gå här ensam om inte… Nej, nu fick det vara nog på att älta alla frågor om varför!
Alla självförebråelser som nästan frätte upp henne invärtes. – Om jag hade gjort så eller så istället för så…
– Nu får det vara slut…! SLUTGRUBBLAT…! sa hon högt liksom för att befästa, att hon nu började på ny kula.
Det där med att se i backspegeln och tro att allt skulle ha varit bättre om man bara hade gjort på ett annat vis – hur mycket sanning låg det i det? Annorlunda skulle det ha varit, naturligtvis – men kanske inte bättre.
Ett visst handlingssätt i en viss situation, gav ett visst resultat – det var ”visst och sant”. Men att det skulle ha blivit bättre eller rent av bra, det kunde man aldrig veta. Inte förrän man testat andra varianter också. Fast vem kan testa retroaktivt?
I Marjas fall var det i alla fall försent. De var för länge sedan skilda, hon och Björn.
Hon blev så irriterad på de där småflugorna. De var så många och så närgångna – de var värre än vanliga flugor. De kröp in precis överallt. Värst var det med ögonen, men även näsan och munnen var ställen som de antas-tade. Slå åt dem, hjälpte föga. Bara hon kom ut ur skogen och fram till kalhygget där det fläktade lite, skulle det nog bli bättre, tänkte hon.
Hon hade som väl var tagit med sig massäck. Den låg i den tomma bärhinken. Hon skulle stanna och dricka lite saft när hon nådde hygget. Det kunde inte vara så värst långt kvar dit, hon hade ju gått i en halv evighet…!
– Nej, det här är inte rätt. Har jag gått vilse? Det var väl de där förb… tankarna som gjorde mig ouppmärksam, muttrade hon.
Vart hade bäcken tagit vägen? Den som hon ämnat ha som hjälp vid sin orientering. Visserligen var den nästan uttorkad, så den hördes inte porla.
– Porla…! vilket poetiskt ord, sa hon. ”Skvala eller brusa”, säger men väl. Jag tror att hjärnan tar skada av allt tänkande – hör du det lille vän? Jaa, just du där uppe.
Det var inte Gud Fader hon hade ställt den där sista frågan till – om de skadliga inverk-ningarna på hjärnan av för mycket grubblerier – utan till en ekorre som stressade runt uppe bland granarnas täta grenverk.
Grubblerier led nog inte ekorrar av. De hade nog fullt upp av bekymren för den dagliga födan. ”Vårt dagliga bröd”, var nog ingen självklarhet för dem.
Hur hon än gick så fann hon varken bäck eller hygge… Hon satte sig ner på en murken stubbe. Vem skulle sakna henne…? och när
i så fall? Ingen… var svaret. Det var ingen som visste att hon begett sig ut i en okänd skog!
Visst, hon hade barn, men de var vuxna och hade sitt.
– Är man verkligen vuxen om man…– om man ger faen i sin egen mor? De vet så innerligt väl att jag är absolut ensam. Inte en enda släkting har jag i livet – heller. Ska de verkligen kallas vuxna då?, frågade hon själva ”Allmakten”.
Den frågan bar med sig sitt eget svar. Vuxen var man först när man var kapabel, att ta an-svar för någon mer än sig själv. Det var hennes kloka mormors, ord som genljöd inne bland alla mikroceller i hennes överansträngda hjärna.
Tvillingpojkarna var mer att klandra än Felicia. Tvillingarna Bjarne och Benny hade haft en lugnare tonårstid än Felicia. Pojkarna hade hon ensam lotsat genom tonåren. Det hade inte alltid varit lätt, men det hade gått bra – trots allt. Gnisslat, det hade det väl gjort ibland, mindes hon.
– Gnissla… det ska det göra…! annars är inte allt som det ska vara – då är det helt enkelt inte normalt, sa hon högt.
Felicias tonår hade varit tråkigare – Den tiden väckte samvetsförebråelser inom Marja. Flickebarnet hade så ofta kommit i kläm mellan hennes och Björns olika åsikter om allt. Hon hade fått klara sig alldeles för mycket själv. Vad Marja klandrade sig för alla de åren, OM ändå Felicia kunde förstå det… men det hade hon nog ingen aning om. Visst att Marja hade försökt att säga något ibland, men orden liksom fastnade på halva vägen… Hon älskade Felicia så det värkte i hennes inre. Hon hade aldrig fått tillfälle att ge all KÄRLEK som hon ville ge till flickan. Det var som om självaste Hin Håle stod och motade undan henne när hon ville ägna sig åt tösen. Så hade det alltid varit…Alltid skulle hon DELA sig mellan flickan och någon annan människa. Någon människa som inte alls hade rätt att kräva det. Men som Felicia kanske hade för mycket respekt för… – Så hon helt enkelt inte vågade komma på kant med den människan. Det fanns mycket sådant i Marjas liv. Sådant som hon av olika anledningar INTE var i stånd att rå på själv… TRAGISKT!
– Hur är det med dig Marja? Den frågan har ingen ställt till mig…! Det var far och mor som brukade ställa den och de är för länge sedan borta. Varför är det ingen som bryr sig om mig?
Gråten var nära och känslan av övergivenhet och hopplöshet var omöjlig att skaka av sig.
Den där sista frågan var nog ställd till någon flitig myra. Hon kunde inte se annat än det som kröp alldeles framför hennes fötter. Anledning-en till det var att hon hade hängt sin tröja som ett parasoll över sitt huvud. Det var enda sättet att få vara ifred för småflugorna.
– Jädrans kräk…! sa hon och vevade ett varv
i luften med tröjan.
Där borta mellan stammarna, skymtade hon något. Vad var det? Ett hus… eller?
Snabbt som ögat reste hon sig upp från stubben och började gå mot en glänta i skogen. Hon hade inte sett den förrän nu – för hon hade väl haft ögonen fulla av flugor och tårar, tänkte hon.
Tankarna var ju lika efterhängsna som de där svarta flygfäna, så vad som var den verkliga anledningen till att hon missat gläntan, var svårt att säga.
När hon väl var framme vid gläntan, där skogen glesnade, visade det sig att det var en barack. En skogshuggarbarack… var det nog, för det stod en dunk med bensin vid sidan av trappan. Eftersom det var bensin i dunken, borde det finnas någon mänsklig varelse någonstans.
Hon gick upp på trappan och knackade på. Inget svar, men hade hon räknat med det? Dörren var olåst, så hon öppnade den och gick försiktigt in.
– Hallå, hallå, finns det någon hemma? ropade hon.
Nej, det tycktes det inte finnas. Baracken var stor. Hon stod som i en liten hall. Till höger var det ett pentry och till vänster var det ett rum. Hon kikade in i rummet. Sängen var inte bäddad, så någon hade sovit där, men när…? Den frågan fanns inget svar på.
Pentryt eller om man kanske skulle kalla det kök… för där fanns både bord och stolar, även en kommod för tvättfatet ingick i möblemanget.
En odiskad kaffekopp och ett par glas… Sa det något om hur långt bort den ”boende” var? – Knappast! Hon diskade inte själv upp sådana småsaker, innan hon rände ut i något ärende.
– Disken, den brukar inte försvinna medan man är borta, så den kan man lugnt lämna åt sitt öde. Det var vad jag själv gjorde innan jag gick. Den kan jag ta när jag kommer tillbaka, när det nu blir, sa hon tankfullt och lät blicken vandra.
Hon började sin husesyn genom att öppna en skåplucka. I det skåpet fanns: koppar, glas, en del annat porslin och ett paket kex samt en burk magnecyl. Hon öppnade nästa skåpdörr: hushållspapper, spagetti och ett paket P-mos, samt en tub senap. Av detta blev hon inte klo-kare, över vem som bebodde stället.
Hon stod stilla och lät åter blicken vandra. Tidningshögen…! Den hade kanske svar…!
– Jösses, det måste stå datum på dem, sa hon och sprang kvickt fram och rev runt bland tidningarna. Den senaste dagstidningen är från den åttonde augusti. Det måste väl ha varit någon gång i slutet av förra veckan dä…? mum-lade hon frågande. Den var i så fall bara några dagar så då fanns det hopp, tänkte hon.
När hon vände sig om upptäckte hon att det fanns ett gasoldrivet kylskåp alldeles bakom köksdörren. Hon hade inte sett det eftersom hon hade öppnat dörren och i öppet läge dolde den kylskåpet.
Förstulet gläntade hon på dörren till det. Se där! – Det fanns både smör, ost och sill, fast sill var det inte, men så sa man ju när det mesta fanns… Det var ju tvungen att bo någon där nu i alla fall, konstaterade hon och kände sig lugnare.
Hon fick väl vänta ut honom, så att hon fick veta var hon var någonstans.
Hon gick ut och satte sig på yttertrappans stålkonstruktion. Det var inte så mycket annat som hon kunde göra. Hon suckade och kände den där förtretliga gråtklumpen och svalde därför en extra gång.
– Jag är vilsen och jag kan inte få hit ”husägaren” snabbare, genom att sitta här på trappan och mala på mina gamla tankar. Jag går tillbaka till skogskanten och plockar blåbär, innan jag har ovädret över mig, sa hon till sig själv, som var den ende som hon hade att prata med.
Hon ställde sin massäck på trappan, så ägaren skulle förstå att han hade haft ”besök” och att detsamma skulle återkomma.
Blåbären var både stora och fina. Goda var de också, för det mesta plockade hon direkt i magen.
Hon behövde inte tänka på det där som hon hade lärt sig som barn… Det där om att man inte skulle plocka i magen utan i stället fylla korgen. Nu visste hon ju inte om hon någonsin mer skulle komma hem.
Det började att blåsa tungt i frötallarnas kronor. Hon såg upp mot himlen varifrån både blixt och dunder alldeles nyss hade kommit.
– Joho då, nu är den här…! den jädrans åskan, sa hon med munnen full av blåbär. Visserligen en aning väl mogna, men ingen fara.
Åskan ogillade hon i högsta grad. Det var väl inte åskan i sig, utan det som den kunde ställa till med. Åsknedslag som kunde ödelägga både hus och hem. Hon rös till vid tanken på vad andra hade råkat ut för.
Hur var det i Katrineholm? Hade åskan gått där också? Stod hennes hus kvar eller hade åskan antänt det? För ett ögonblick gast-kramades hennes hjärta av ångest.
– Om jag kunde lära mig att tänka en aning positivt, sa hon och tittade upp mot det, svarta tjocka molnet. Just när jag har avfyrat start-skottet för positivt tänkande, så spårar det ur. Ingen ide att ens försöka.
Nu kom de första regndropparna, större än vanligt. Det plaskade till och de kändes riktigt tunga när de utan barmhärtighet dunsade ner i hennes hår och på ryggen.
Hon fick springa sista biten bort till baracken, för att inte bli genomvåt. Hon hade precis landat på trappan, när himlen så gott som rämnade. Regnet var så hårt, så det riktigt dånade när det mötte markan.
Hon blev tvungen att oombedd gå in… Var höll den här okände mannen hus någonstans…? Klockan var över sju – lång arbetsdag i så fall, tänkte hon.
Åskvädret var både långdraget och av det ilsknare slaget. Hon förtärde sin massäck, medan hon väntade på att ovädret skulle dra förbi.
Hon hittade en Allers veckotidning. Den hade han nog köpt enbart för korsordsbilagan, för vartenda korsord var löst.
Nu skulle man ha varit grafolog, tänkte hon. Stilen var fin. Säker och lätt på handen var vad hon kunde utläsa av bokstäverna.
När klockan närmade sig tio och husägaren fortfarande inte hade dykt upp, började hon att tappa modet. Vid det laget hade hon läst de enda två novellerna som fanns och båda hade slutat lyckligt, som det oftast gjorde i alla sagor.
– Den sanna sagan slutar sällan lyckligt, snyftade Marja över sig givet som ett barn.
Det började bli mörkt. Det fanns gasollampor såg hon. En taklampa i vardera rummet. Hon ville inte så gärna tända dem, för det där som kallades ”strumpa”, var bara skör aska och lätt att peta hål på, om hon darrade till med stickan. Den kunde även gå sönder om det hann ut för mycket gas, innan den tändes. Mormor och morfar hade haft sådana där lampor, så nog skulle hon klara av
att tända en, men hon satt lika gärna i mörkret och ugglade.
Vilken tur att hon hade lämnat sina katter på ett pensionat! Det brukade hon aldrig göra. Detta var absolut första gången. Det var märk-ligt… Vad var det som hade fått henne till det? En ingivelse bara… eller?
En makalös tur var det…! Tänk om hon hade haft djur instängda… i stugan! – och om hon kanske aldrig kom tillbaka… Då hade de fått svälta och torka upp…! Vilken obarmhärtig död, som de hade fått gå tillmötes utan att hon hade kunnat göra något för dem. Hon genomfors av en rysning.
Eftersom hon hade hyrt stugan över hela sommaren, skulle ingen komma dit och upp-täcka att hon var borta. Alltså skulle ingen ha kommit kissarna till undsättning, om de hade varit med. På kattpensionatet hade de inte gjort upp annan tid än ”tills vidare”. Det skulle gå bra, och hon kände sig friare på så vis. Pensionatägaren skulle alltså inte börja söka efter en matte, som de bara trodde kopplade av någonstans.
Hon såg ut genom ett fönster. – Granskogen stod som en mörk vägg på baksidan av baracken. Hon vände sig om och såg åt det andra hållet, åt det håll som hon hade kommit ifrån. Där var det ett litet hygge, så hon kunde se himlen längst bort, där borta där skogen tog vid.
Ovädret var över nu och himlen var klar. En månskära hängde över en talltopp, som för att påminna om romantiken – som för hennes del för längesedan hade gjort uttåg ur livet.
Tröttheten var enorm – den själsliga värst. Hon lade sig på den okände mannens säng. Det luktade kåda och skog, men inte svett och lort, kunde hon konstatera.
– Mio, min Mio, jag längtar efter din mjuka päls och din kalla fuktiga nos, snyftade hon, innan snyftningarna övergick i hejdlös gråt.
Hon vaknade av att solen lyste henne rakt i ansiktet.
– Vad är klockan och var är jag? frågade hon. Att klockan var halv sju kunde hon ganska snart konstatera, men den andra frågan fick hon lämna obesvarad.
Hon hade tydligen somnat ifrån allt. Hon satte sig upp. Sträckte på sig som en nyvaken katt och gick ut i köket.
– Jaha, här bor jag tillsammans med den osynlige mannen! ”Godmorgon” på dig du! sa hon glatt, utan att känna minsta glädje inom sig.
Nej, det var nog för tidigt att börja skämta om sin situation, tänkte hon.
– Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken… är det inte så ordspråket säger?
Det var så sant, bäcken som hon skulle följa hade försvunnit. Baracken som hon hittat, kanske var övergiven på grund av semester.
Kaffe fick han bjuda på i alla fall. Vattnet som stod i en hink verkade friskt, men man kunde ju inte veta. Därför gick hon ut och började gå mot en stor lönn, som hon hade sett ute på hygget igår. Hon hade lagt märke till den, just för att lönnar aldrig brukade växa mitt inne i stora skogar.
Det var som hon hade trott, upptäckte hon när hon såg den gamla husgrunden. Det var ett gammalt vårdträd. Ett träd som någon hade planterat en gång i tiden.
– Titta en jordkällare! utropade hon glatt. Den var visserligen halvt ihopfallen, men då har det funnits en gammal boplats här i alla fall…! Här har de levt! Hur många har de varit i familjen? Har de kanske haft många barn… ? Barn som blivit sjuka – kanske till och med död ifrån dem… och så fruktansvärt…! Nej, så här får jag inte gå och fantisera. De kanske har varit lyckligare på den tiden än vad vi nutidsmänniskor är, tröstade hon sig.
Där borta var källan…! Den okände hade markerat den genom att lägga en bit takplåt över den. En sten låg ovanpå plåten för att den inte skulle blåsa bort.
– Hur var det som min far brukade säga? Om det finns grodor i vattnet, så är det ett tecken på att det är rent…! Eller var det tvärt om…?? Sådant som jag skulle ha nytta av att komma ihåg, det glömmer jag, men det som jag borde glömma det… Jag är tvärt om i allt! sa hon medan hon lyfte undan både stenen och plåten.
Hur som helst, så fanns det inga grodor
i vattnet. Hon skulle ha behövt hitta en groda nu. En som hon hade kunnat kyssa och förlösa den förtrollade prinsen. Då hade hon inte behövt plågas av den här ensamheten.
Hon satte sig ner vid källan med dess klara vatten och såg på sin spegelbild. Hon mindes att just så hade hon suttit som barn. Inte vid källan, utan nere vid sjön, på bryggan. Hon hade suttit och gjort grimaser och undrat vem hon var och varför skapelsen var som den var… Hade hon blivit klar över alla ”varför” – sedan dess…? Svaret var – nej!
Hon reste sig upp och gick efter hinken och tog upp nytt vatten. Det var ju kaffe som hon skulle koka, inte skutta runt på upptäcktsfärd.
Hon vände upp och ner på en låda. Den fick tjänstgöra som bord. Det blev lagom höjd när hon satt på det nedersta trappsteget. Hon hade en smörgås kvar av sin egen massäck. Hon nöjde sig med den, så än hade hon inte inkräk-tat på mannens proviant.
Det såg ut att bli en fin dag, men till vad nytta var det för henne. Här satt hon lika definitivt fast, som den som flutit iland på en bräda och hamnat på en öde ö, tänkte hon.
Plocka blåbär – varför det? Här kunde hon inte koka någon sylt!
Inte ens ett ogräs kunde hon rensa bort, för här var det i alla fall tillåtet för både nässlor och kvickrot att växa. Även maskrosorna skulle kunna få växa i fred och frihet om de bara velat.
Så befriande att befinna sig på en plats där allt växte på sina egna villkor… Att veta att här skulle man inte blanda sig i.
Detta ställe önskade hon att hon kunde visa de där ”gnällspikarna” till människor, som helt enkelt sökte efter ogräs när de kom hem till henne. Här behövde man inte be om ursäkt, för att man inte hunnit att ändra på ”Herrens” lust att plantera, tänkte hon ironiskt… – och med en känsla av uppror – gentemot alla lägenhets-bekanta som hon en gång hade haft.
Hon hörde en hund som skällde inte så långt bort.
– Inte är det väl någon jakt nu? vid den här tiden, frågade hon sig själv.
Det kunde ju vara en jycke som gett sig iväg på friarstråt förstås, men som roade sig med att skrämma på någon stackars harkrake.
Vad skulle hon sysselsätta sig med? Det bör-jade bli långtråkigt. Hon upptäckte att det låg ett kollegieblock bland tidningarna. Pennor fanns det ovanpå tipsku-pongerna, som låg borta på bänken.
Skulle hon kanske börja att skriva ner sina memoarer? Hon hade varit bra på uppsats-skrivning i skolan. Hon kunde byta namn på platser och personer. Ja till och med kön kunde de få byta. Antons flintskalle, kunde beskrivas som svart lockigt hår och Emmas raka bruna testar kunde bli ett gyllene blont hår. Ingen skulle kunna känna igen sig, när hon väl hade blandat alla ingredienserna…!
Hon tog med sig blocket och pennan och satte sig ute på en stock, som någon placerat alldeles vid väggen.
– Vilket bra sätt att befria sitt huvud från tankar, sa hon och var nära att brista ut i ett skratt! Så tomt var det en hel evighet sedan mitt huvud var. Nej, men då tar jag väl en promenad istället, men den ska bli liten den! Ännu mer vilse vill jag inte gå, gruffade hon och reste sig upp.
Hon ville se vart de olika stigarna gick. Dessvärre verkade alla konstigt nog vara lika mycket eller litet använda. Hur nu det kunde komma sig. Det var nog djurstigar av olika slag, men mannen måste ju ha någon skogsbilväg…i närheten.
Till den borde det rimligtvis gå en stig, som enligt hennes bedömning borde vara mer uppsliten än de övriga.
Inte ens en skicklig kriminalare skulle kunna finna några ledtrådar i detta, tänkte hon.
Hur kloka hennes idéer än var, så ledde de ingen stans.
Hon ryckte till när hon såg att det rörde sig
i ett busgage. Ut ur det kom en stövare eller om det var en drever. Själv sa hon rätt och slätt bara ”jakthund”, om alla hundar som såg ut som denna gjorde.
Hon blev faktiskt glad över sällskapet. Det verkade även hunden bli över hennes uppen-barelse där på stigen. Han började hoppa och skutta. Det blev ett väldigt svansvifteri.
– Har du en husse i släptåg?, eftersom du är så orädd, frågade hon och satte sig på huk framför sin nyfunna vän.
Svaret på den där frågan om hussen, kom genom en lång, blöt tunga som nästan fastnade i hennes långa, okammade hår.
Jösses, hon var inte vare sig tvättad eller kammad slog det henne. Hon hade inte ens varit i närheten av tanken.
– Kom ”Vovve”! så går vi hem till min till-fälliga bostad. Jag måste snofsa upp mig lite, ifall du har en husse som kommer och söker efter dig. Fast tvätta sig ska man kanske göra i alla fall, tillade hon och såg på sin glade vän.
De skuttade bort över stock och sten som om de hade varit gamla bekanta.
Det fanns en bricka på hundens halsband, som talade om ägarens efternamn och dennes telefonnummer, men vad kunde hon göra åt det?
Hon lånade det herrelösa tvättfatet och genomgick en rejäl tvagning ute i Guds fria natur. Där kunde hon blaska så mycket hon ville, utan att behöva torka upp efter sig.
Palmolive-tvål använde han, den hade legat på en tvättsvamp bredvid tvättfatet.
Vovven lade sig ner och placerade huvudet ovanpå framtassarna. Där låg han och iakttog henne som en oavlönad tidsstudieman. Hunden verkade vara lika Herrelös som tvättfatet. Timmarna gick och ingen räddare kom dem till undsättning.
Hon delade några brödbitar med hunden och gav honom vatten som han tacksamt drack. Efter den där skilsmässan – livskatastrofen – som hon alltid försökte undfly i sina tankar. Den hade så gott som knäckt henne, men därefter hade hon alltid träffat fel män! Det förstod hon nu – på tok för lång tid efteråt! Då när hon råkade på de män, som hon råkade på… – trodde hon alltid att det var på henne felet låg.
Nu hade hon skakat av sig alla dessa, minst sagt egendomliga kavaljerer. Först då kunde hon se lite mer objektivt på sitt liv – som ensam och fri kvinna.
Att försöka vara alla till lags, det gick inte! Det var den bittra erfarenheten som hon nu var klar över. Antagligen så var dessa män skadade i sin egen självkänsla, så det var därför som de ömsom skröt och ömsom försökte trycka ner henne
… – ”Skrävelmånsar och glingskitare”, brukade Marjas far kalla sådana där…, som det bara var ”munväder” på.
– ”Prate dä kan di…, men mer ä dä inte...! Sätt döm te å göre nåe…! och du ska se, att di går bet på dä allre enkleste…, hade han sagt om en sådan där oerfaren krake!”
Tänk så rätt hennes far hade haft! Hon skulle själv ha kunnat ställa samma diagnos på dem, men hennes självförtroende hade varit för skört!
Hon klappade hunden som krupit ihop och somnat invid hennes bara ben. Han gnydde till ibland och det ryckte i tassarna på honom. Hon ville inte väcka sin vän, därför hade hon blivit sittande där med sina tankar.
Hon kom att tänka på den där gången när hon hade stått och beundrat sitt älskade Solvik. Hon mindes både ljud, dofter och sist men inte minst ”röster”: solen lyste över böljande korn-fält. På backens krön tronade torpet och Falu rödfärg såg nyare ut än vad den var. Knutarna lyste så vita som de bara kunde. Alla växter och buskar prunkade, de liksom tävlade med varan-dra, men den röda Ölandstoken vann nog. Den riktigt glödde i solen.
Den fallfärdiga ladugården och utedasset talade sitt språk. Men i hennes ögon var det i alla fall vackert.
Pelargoniorna, (sidenblommor) lyste frodiga och granna under den hemvirkade spetsgar-dinen. Den som hon själv hade virkat.
Den ihopfallna källaren hade varit klipsk nog att behålla jordkällarkullen intakt, så den såg från det här hållet ut att vara hel. Ingen annan visste hur illa det egentligen var ställt med den – men hon visste!
Källan med sin stora kvarnring minde om gamla tiders slit… – Man kände sig andäktig. Den kort klippta gräsmattan lyste med en nästan gyllene glans i solnedgången. Långa skuggor spelade över den. Kanske var det päronträdets urgamla, knotiga grenar som spelade teater.
Fåglarna kvittrade en sorgsen melodi och en hund skällde längst bort, där vägen tog slut.
I övrigt var allt tyst. Nästan trolsk skönhet och ro vilade över stället.
Då hörde hon en mansröst och ett gnäggande skratt: ”Fulvik ska det heta och inte Solvik”, skrockade han fram. Då hade hon velat gråta, det mindes hon.
Så sa en karl på 130 kilo, som trodde att han kunde bli Björns efterträdare. Fulvik…, sa han flera gånger och hans lösa dubbelhakor vippade för varje gång han sa det! Först många år senare skulle hon begripa att han sa det av ”avundsjuka”.
Nästa morgon vaknade hon inte av att solen lekte över hennes ansikte. Nej, hon vaknade av att hon var tvungen att gå ut och kissa.
– Usch! så kallt, rena vintern, sa hon när hon kom ut på trappan. Igår som det var så varmt och fint.
Himlen var mörk och olycksbådande, tyckte hon. Det blåste bedrövligt kallt. Hon drog tröjan tätare om sig, för vinden var isande eller var hon på väg att bli sjuk?
– Om du hör mig Gud, så skicka hit någon som tar mig här ifrån…! Käre gode Gud! – och Jesus, hör min bön…! AMEN.!
Hon reste sig upp från den knäböjda ställ-ningen och kokade kaffe.
– Det är säkrast att jag hushållar med det som finns, för jag lär inte kunna gå åt något håll för att handla, sa hon halvmumlande.
I går… I går och i dag…! Hon visste inte hur många dagar hon hade varit i baracken. Men hon visste i alla fall att det som hon idag kal-lade för igår… Den dagen hade hon trott att hon hittat stigen som ledde till bebyggelsen. Ack vad hon hade bedragit sig!
Hon hade begett sig ut på en stig för att se vart den ledde. Hon bröt granriskvistar och lade på stigen allteftersom hon gick. Då kunde hon bara följa sin markering när hon gick tillbaka.
Den stigen hade slutat vid en myr. En myr som de hade sprängt ett dike i. Antagligtvis för att torrlägga, så att den skulle kunna fungera som skogsmark. De skulle nog plantera på den senare. Allt var tvungen att bära sig, det visste hon.
Sprängningen var nog ganska nyligen gjord, men dynamitlukten hade i alla fall ersatts med doften från Pors och Skvattram. Hon älskade den doften, därför plockade hon en rejäl bukett Skvattram och tog med sig tillbaka tillbaracken.
Efter den vandringen som åtminstone blivit en halvmil tur och retur, var hon trött, hungrig och besviken.
Hon hade öppnat en burk pilsnerkorv från Kumla-fabriken. Hon hade haft fest helt enkelt, till och med senap hade hon ju! Blåbärssaft som hon hade kokat och hällt upp på flaskor som hon hade hittat i ett skåp, blev drycken som passade till allt.
Vad hade hon gjort i går kväll? Jovisst, hon hade suttit ute så länge som möjligt. Hon hade gått in först när myggen blev allt för svåra. Hon hade lagt sig på sängen och somnat av tristes-sen, för kroppsansträngd var hon inte.
I dag ämnade hon undersöka en annan stig som hon trodde på. Till den expeditionen fick hon nog lov att låna en sådan där stor overall, för hon frös.
Inte heller den stigen gav något resultat. Eller om hon inte gick tillräckligt långt. Det hade börjat regna så kraftigt, så hon hade blivit tvun-gen att vända.
Den dagen blev det kväll fort, eftersom den regntunga himlen vägrade att släppa igenom någon större mängd ljus från solen.
Hon förtärde resten av Kumla-korven. Det började se magert ut i skafferiet. Skulle det bli så illa att hon svalt ihjäl?
Nej, så fick hon inte tänka. Kanske hon i alla fall skulle skriva sina memoarer. Börja i alla fall… – men då måste hon tända en lampa, annars kunde hon inte se att skriva.
Eftersom det var så rått och kyligt, bestämde hon sig för att stänga dörren till rummet och tända den lampan som var där.
När hon hade tänt den upptäckte hon att strumpan inte var riktigt hel. Den skulle nog hålla i kväll resonerade hon. Nästa tändning skulle den nog inte klara, men var dag har nog av sitt eget bekymmer, tänkte hon och tittade en extra gång på den där lilla svarta fläcken på strumpan.
Hon satte sig tillrätta i sängen med block och penna liggande bredvid, ifall inspirationen skulle infinna sig före sömnen.
Marja kom att tänka på alla goda vitsord som släkt och vänner hade sagt om Björn… Det hade av någon underlig anledning, alltid varit Björn som fått berömmet för det som var bra… Marja ensam hade fått bära ”hundhuvudet”, som man sa om det som var mindre bra!
Dessa ord var hon utless på: ”Du ska vara tacksam du för att din man är så präktig! Han varken röker eller super och tänk vilken hand han har med barnen…!” Vad visste andra män-niskor om deras liv? Hur mycket såg man genom en nerdragen rullgardin? Endast det lilla ljus som sipprade ut vid sidorna. Det var inte allt och dessutom kanske det inte ens var det rätta ljuset…!
Tänk så mycket dumt och även elakt man har fått ta emot från folk, tänkte Marja.
När Marja blev ensam; då tog folk sig bekym-mer om det också! Om de hade ägnat sin energi åt sådana saker som hade kunna hjälpa henne på något vis... Vem blir hjälpt av följande: ”Vad ska du göra med huset? Det blir ju alldeles för stort för dig ensam, menar jag?”
Huset blev väl inte större för att hon blev ensam? Det lät så dumt, så den gången undrade hon om de ängslades för att hon skulle gå vilse och inte hitta vare sig köket eller ytterdörren. Hon hade sagt att om de var så omtänksamma, så kunde de ju ringa ibland, för att höra efter i vilken del av huset, som hon trodde att hon
befann seg i. – Sådan hjälp fick hon, men den behövdes inte. Det var sten på redan tung börda, ansåg hon.
Hon saknade hunden som hon haft sällskap av en hel eftermiddag. – Framåt kvällen ville den vidare, men det var som om han inte ville lämna henne ensam. Han gjorde oroliga lovar mellan henne och friheten. Precis som om han ville säga: ”Följ med mig, så ordnar det sig! Lita på mig, jag hittar!”
Tankarna på barnen dök upp. Det gick månader emellan telefonsamtalen, så de hade inte saknat henne.
Med all rätt så kände hon sig besviken! Alla tre hade sina ”sambos”. Om någon av dem inte kom hem till kvällen, så borde väl rimligtvis ”partnern” märka det, och förhoppningsvis reagera.
Hur många gånger hade hon inte sagt till pojkarna att hon, som var absolut ensam med sina katter, borde höra ifrån dem oftare! Missarna kunde faktiskt inte ringa till grabbarna och tala om ifall matte hade fått hjärtslag – de kunde inte göra något för att få mat eller vatten! Hon hade försökt att inpränta i pojkarna att det var de tvungna att förstå…! FATTA HELT ENKELT!
Varför hon själv inte ringde så ofta till barnen berodde på att de hade gjort en överenskom-melse. Pojkarna hade så stressigt, så det var bättre att de ringde upp henne, när de visste att de hade en stund ledigt. Bennys sambo blev dessutom grinig om Marja ringde och störde.
Var haken fanns när det gällde Bjarne, kunde hon inte räkna ut, för hans ”mö”, var mer som en dotter. Fast lika dålig på att höra av sig, som Marjas egen biologiska dotter…!
Marja hade försökt att bry sig om andra
i hela sitt liv – och nu så upplevde hon det som om ingen brydde sig om henne! – ”Det är bara arvet de väntar på, ska jag säga dig…” Jag tror inte att de behöver dig på det sättet som du hoppas!” hade en bekant sagt Marja hade tagit barnen i försvar – men tänkte att det nog låg något i vad han hade sagt? Av det yttrandet kände hon sig ju ännu mer betydelselös… övergiven och oälskad av alla.
Hon började gråta! Det var en gråt som inte gick att hejda. Hon grät sig till sömns. Den sista tanken före sömnen var: ”Jag struntar i allt…! jag är överflödig! För om jag inte vore det, skulle någon ha saknat mig för länge sedan, och jag skulle ha varit hittad vid det här laget.”
Hennes resonemang var inte fel! För vem var det som verkligen brydde sig om henne? Jo, hunden som varit på besök och katterna som satt på ett pensionat i Katrineholm.

Nästa gång hon vaknade, visste hon inte om hon befann sig i himmelen eller dess motsvarig-het… Allt var så ljust och ljusklädda gestalter rörde sig omkring henne…
– Jag tror att hon är vaken nu, sa en vitklädd gestalt.
– Vad heter du? frågade en annan ljusgestalt.
Marja skulle försöka att forma läpparna till något sorts svar…, men det fanns inget svar! Hon skakade bara lite lätt på huvudet och såg med stora ögon på gestalterna som bara blev fler och fler.
– Du kanske undrar var du är? fortsatte ljusgestalten. Du är på ett sjukhus. Du har varit medvetslös en tid, men nu ska allt bli bra igen, ska du se.
Marja bara nickade till svar.
– Det var en skogvaktare som hittade dig, men vi vet inte vem du är, eller hur du hade hamnat i baracken. Kan du svara på några frågor, tror du? undrade den vitklädde och strök henne försiktigt över kinden.
– Jag vet inte vad ni talar om, lyckades Marja viska fram.
Hon kände inte ens igen sin egen röst. Så konstigt allt kändes. Hon var inte ens säker på att hon tillhörde arten människa…! Hon hade ingen aning om ifall hon var ett barn eller en vuxen person. Allt kändes så skrämmande och overkligt.
– Mamma, var är mamma? snyftade hon.
Sköterskan såg medlidsamt på henne och sa:
– Vi ska göra allt vi kan, för att ta reda på dina anhöriga. Hon strök Marja över håret och såg bort mot en man som kom fram till dem.
– Jag har hört efter med polisen, men inget kontor i Sverige har mottagit någon anmälan om en försvunnen kvinna, som stämmer in på den här damen, sa den vitklädde mannen.
Marja fick något att dricka och sedan gav sköterskan henne en injektion i låret. Vad den var bra för lyckades inte Marja uppfatta.
Lite senare kom en trevlig man fram till hennes säng. Han tog en stol och satte sig bred-vid sängen.
– Jag heter Sigvard, presenterade han sig. Det var jag som hittade dig.
Marja såg på honom, med ögon lika oför-stående som en nyfödd.
– Hej, ”sömntuta”! sa han. Jasså, du är vaken nu – de ringde och talade om det för mig. Jag blev så glad, så jag tog ledigt och åkte hit… Som sagt det var jag som hittade dig. Vad heter du?
– Jag vet inte, svarade Marja och såg bedjande på honom.
– Du ska se att minnet kommer nog snart tillbaka. Du har fått en överdos av gasol, hur det nu har kunnat gå till. Polisen tror i alla fall att det är en olycka. De tror att lampan gått sönder, så att gasolen flödat ut i rummet.
– Jag har ingen aning om vad det är som du pratar om, sa hon nästan skamset.
– Ansträng dig inte i onödan. Du har varit medvetslös ganska länge och du måste låta det ta den tid det tar att komma tillbaka. – Jag kommer att titta till dig varje dag. På så vis har du i alla fall en anhörig till att börja med, sa han med lugn och trygg röst.
I dagstidningen den här dagen, stod att läsa: KVINNA HITTAD djupt medvetslös, liggande i en skogshuggar-barack, mitt upp i tätaste skogen, vid KLIPPÅSEN. Vem hon är eller hur hon kommit dit är ännu okänt.
De skrev att de gärna ville få kontakt med anhöriga eller andra personer som trodde sig kunna ge svar på mysteriet. Så följde en beskrivning av: längd, vikt, trolig ålder och ut-seende.
När en vecka hade förflutit, var det fortfar-ande ingen som hade hört av sig till vare sig polisen eller till tidningen om tips.
Skogvaktare Sigvard kom lika troget som om han skulle ha varit en lagvigd make, för att besöka sin skogsnymf.
Det var han och sjukhuspersonalen som långsamt lotsade Marja tillbaka till livet.
Sigvard berättade för Marja att han hade åkt till baracken för att stänga av gasolen samt hämta en del saker åt Erik – den osynlige mannen – som var den som bebodde baracken…!
Erik hade just börjat sin skogsvård, när han olyckligtvis råkade ut för ett benbrott på grund av att en stegpinne gick av. Det hade hänt på en helg när han var ledig och skulle greja lite med sitt eget hus, berättade Sigvard.
Marja lyssnade uppmärksamt till allt som han berättade. Hon ville så gärna minnas!
– Det ligger en myr där uppe i skogarna. Det var den som Erik skulle spräng diken i, men han hade inte mer än börjat med det, när han bröt sig och blev sjukskriven, förklarade Sigvard.
Det förklarade de oanvända stigarna. Baracken hade visserligen stått där i många år, men den användes bara ibland, när något på bolagsskogen skulle göras.
– Har du hund? frågade Marja en dag.
– Nej, hur så? undrade Sigvard.
– Jag har minne på en jakthund, sa hon.
En vitklädd läkare kom in och slog sig ner på en stol bredvid hennes säng, som han gjort så många gånger tidigare.
– Någon anhörig måste du ju ha! sa han och viftade med den där mappen som han alltid hade med sig. Du är så noggrant undersökt nu, så att de har fastställt att du har fött barn. – Har du barn? Kan du inte minnas några barn? undrade han riktigt irriterat.
– Jag har redan svarat att jag inte vet om jag har några barn! Om jag hade haft barn…, så borde de väl ha hört av sig för länge sedan! Så det troligaste verkar väl vara, att jag trots allt inga har – och det tycker jag att doktorn också skulle inse, sa Marja som blivit trött på att få samma fråga gång efter annan.
– Förlåt mig, sa doktorn, med all sannolikhet har du nog rätt! De borde naturligtvis ha hört av sig för läge sedan! Även andra anhöriga… – om du hade haft några alltså… ja, hm, mm…de borde ha gett sig till känna, tillade han nästan viskande när han reste sig upp – rev sig i håret, nickade mot Marja… klappade henne på handen och gick mot dörren.
– Vem skulle jag kunna vara? Det verkar ju som om jag är kommen från en annan planet!
– Onekligen… onekligen, sa han och backade några steg och satte sig igen.
– Det skulle ju vara mycket lättare för henne att få tillbaka minnet om man bara kunde få tag på en anhörig, som hon kände igen, sa en yngre läkare som just kommit in. Vi får gå ut i Expressen fortsatte han.
– Utan bild lär väl inte ens det hjälpa, sa den äldre kollegan. Eftersom hon talar svenska, utgår jag ifrån att hon är svensk. – Utan ID-handlingar, foto eller vigselringar, kunde man lika gärna tro, att det vore en flykting som ingen kände till…, som kommit ensam hit, menar jag… men som sagt – hon talar svenska!
Sigvard berättade om sitt liv för Marja. Även om sitt arbete, sina intressen och lite av varje.
Marja såg fram emot besökstiden, för om det var något som hon kunde lita på, så var det att Sigvard skulle komma.
Sigvard frågade personalen om han kunde få ta med sig ”damen utan namn”, som han kallade Marja, ut på en åktur i sin bil.
Det skulle väl gå för sig om han bara lovade att återbörda henne.
Det var en vacker dag, så de passade på att stanna vid en sjö. Sigvard gjorde upp en grilleld så att de kunde grilla över öppen eld nere vid strandkanten. Det var något tryggt över Sigvard som gjorde att Marja blev lugn och kunde slappna av. Hon kunde släppa bekymret över det borttappade minnet och må riktigt bra. Visst var det väl en alldeles speciell känsla i hjärttrakten… när hon såg på Sigvard? Hon hade alldeles nyss skrattat och skämtat om att det där minnet kanske ändå inget var att ha… ”Varför gråta över utspilld mjölk?”, hade hon sagt. Hon hade det ju bra nu! Det kunde väl räcka långt.
Mio…, Mio…! Jag har en katt som heter Mio! utbrast Marja helt plötsligt. Var är han tror du?
Sigvard hade funderat över om inte det skulle vara lämpligt att ta med Marja till baracken. Kanske minnet skulle återvända om hon fick se det som hon hade sett strax innan hon för-lorade medvetandet. Läkarna själva hade ju börjat tvivla på att en så total minnesförlust kunde hänga samman, enbart med gasolför-giftning. ”Hjärnkontoret fungerade ju”, hade de skämtsamt sagt. Det var ju bara det där med minnet…
Traumatiska händelser, hade en ung nyutexaminerad läkare hävdat att det kunde vara…, som låg bakom den så totala förlusten av minne.
Sigvard som var änkeman och vid det här laget djupt förälskad i sin ”skogsnymf”, ville gärna veta om hon var ”för äktenskap ledig”, som det kallades. Han hade sagt det som ett skämt, men det var allvar som han menat.
– Får jag kalla dig Linnéa? Jag hittade dig ju
i urskogen, sa han och såg varmt på Marja.
– Vilket fint namn! Om jag heter något annat, så ska jag genast byta bort det när minnet kommer tillbaka, lovade hon. Man får ju det nu för tiden. Tänk så bra, att du gav mig ett namn!
– Tror du att du är en fri kvinna? var hans nästa omöjliga fråga.
Den kunde han inte heller få något rätt svar på, men Marjas svar ingav förhoppning:
– Om det skulle visa sig att jag är gift med en karl, som inte har saknat mig på över en månad... – Då kan jag utan sorg skilja mig ifrån honom – för då lär det inte vara något att ha. Eller hur?
Sigvard undrade lite blygt om han fick kyssa henne… Det verkade gå för sig, men i samma stund som han kysste henne, nästan slet hon sig lös och flämtade fram:
– Katrineholm…! där är mina katter…!!! De är på ett pensionat – då borde de ju leva! Hon tog sig åt bröstet och brast ut i en lättnadens gråt.
– Då har vi en ledtråd det lär inte finnas så många kattpensionat i Katrineholm, sa han och kramade om sin Linnéa, som han ämnade behålla för egen del, även om det skulle visa sig att hon var gift.
Hunden…– Vovven, tänk om det var min hund…! Jag tror att han finns i skogen, sa hon dröjande.
– Lugn min älskling, det kommer att klarna, tröstade Sigvard. Vi ska åka till baracken någon dag. Först ska vi begära permission från sjuk-huset för våra uppdrag. För de lär nog i alla fall sakna oss om vi försvinner.
Marja tycktes endast minnas sina trogna djur…, de som varit de enda som hon hade fått kärlek av. – Sigvard och djuren var det enda som hon kände till, samt den underbara sjukhus-personalen. Polisen inte att förglömma, som så enträget hade jobbat på fallet – mysteriet med ”den okända skogsnymfen” Den nya Marja-Linnéa ansågs frisk och hon kunde få lämna sjukhuset, om hon bara hade haft en adress, där hon vore hemmahörande.
Sigvard föreslog att hon kunde flytta hem till honom.
– Vi ska väl i alla fall flytta samman, så det är väl lika bra att göra det nu, sa han och såg lite osäkert på sin Linnéa.
Hon nickade och kröp in i hans famn och det var svar nog tyckte han.

Hon har hyrt sig en stuga uppe i Bergslagen. Långt från Katrineholm och alla bittra och dystra minnen.
Vistelsen hinner knappast att börja förrän den blir allt annat än vad Marja hade hoppats på…

HEJ! Säg vad ny tycker... ! Ha en bra dag! TACK!


Skriven av: Ingbritt Wik

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren