DEN OSYNLIGA FLICKAN

Den osynliga flickan



Jag är osynlig och jag kan flyga! I drömmen svävade hon fram som på ett moln. Men med ett ryck slets hon upp ur den djupa sömnen.
Drömmen hon hade drömt var väldigt välbekant. Under en lång period hade hon drömt samma sak. Hon var osynlig och hon svävade över sin omgivning och iakttog allt och alla men ingen kunde se henne. Det var precis så det var i verkligheten. Folk passerade henne men ingen såg henne. Ingen tittade upp och sa hej. Ingen pratade med henne och knappt svarade på tilltal.
’Varför är jag inte som alla andra? Hade hon ofta uppgivet tänkt för sig själv.
Hon tittade på väckarklockan och insåg att hon hade försovit sig. Varför hade hon inte vaknat när klockan ringde den här gången? Det var inte första gången hon försov sig. Ibland ville hon bara inte vakna, ibland hade hon medvetet suttit uppe sent kvällen innan så att hon skulle försov sig, ibland hade hon ”glömt” att ställa väckarklockan och vid andra tillfällen så fanns det ingen anledning alls. Hon bara försov sig. Som nu.
Hon reste sig ur sängen och släpade sig ut i badrummet. En kall dusch brukade hjälpa henne att vakna till liv. I alla fal något så när. I duschen stod hon och funderade. En av tankarna var en som ofta återkom. Jag ska aldrig mer gå tillbaka till skolan! Nästan 12 år för ingenting. Bara ensamhet och mörker. Men jag får väl ta en sak i taget tänkte hon sedan. Hon hade gjort upp små plane som det inte just nu skulle bli något av, men som sagt, hon fick ta en sak i taget. I dag går jag i alla fall inte till skolan.
Tre kvart senare var hon nyduschad och påklädd. Hon tvekade lite i valet av skor men bestämde sig sedan för ett par sandaler. Hon tog på sig dem, tog sin väska och gick ut genom dörren och låste.
Våren hade verkligen kommit på allvar nu. Solen sken och fåglarna kvittrade och på sätt och vis var livet underbart.
Utan att riktigt veta vart hon skulle tog hon till höger mot centrum. Hon började långsamt strosa iväg längs gatan samtidigt som hon verkligen njöt av värmen.
I centrum visste hon att det brukade hänga ett gäng med ungdomar utanför pizzerian som var lika trötta på tillvaron som hon. Men skulle de se henne? Hon kände sig aldrig välkommen någonstans. Det tog henne en kvart att komma ner till centrum bara för att upptäcka att där var det helt dött. Det fanns knappt en människa vilket var konstigt den här tiden på dygnet.
Café Svanen, tänkte hon. Där brukar det alltid finnas yngre människor. Men för att komma dit var hon tvungen att ta bussen och hon hade inte tillräckligt med pengar för att det skull räcka både tillbussen och till caféet så hon bestämde sig för att gå hem först och låna från de matpengar hon visste låg i en av kökslådorna. De var egentligen till för henne och hennes bror att handla mat för då båda hennes föräldrar jobbade mycket och på konstiga tider.
Hon vände om och började traska hemåt med ansiktet vänt mot den stekande solen. Hon hade ingen som helst brådska. Tankar for kors och tvärs genom hennes hjärna. I sådana här stunder kunde hon känna att det inte fanns ett enda problem i hela världen. Allt var som det borde vara. Hon hade en massa kompisar, ar omtyckt och det gick bra för henne i skolan.
När hon svängde in på gatan där hon bodde såg hon sin bror Peter komma gående emot sig. Hon hade totalt glömt bort att det var tisdagar han brukade komma hem på lunchen för han hade extra lång lunchrast plus en håltimme direkt efteråt.
- Hallå där, utbrast Peter förvånat. Vad gör du här? Ska inte du vara i skolan?
- Borde borde jag kanske men nu ä det så att jag inte är det.
- Det är väl egentligen ditt problem svarade Peter, men jag borde nog ändå tala om för mamma och pappa att du skolkar.
- Det gör du nog bäst i att låta bli, svarade Pia snabbt.
- Ja, ja, vi får väl se. Vad ska du göra nu då?
- Skit i det du. Gå tillbaka till skolan och var en smörig liten bror som du alltid brukar vara

Efter det kanske lite för abrupta avvisningen vände hon honom ryggen och gick upp mot huset. Han anade inte hur det var att leva som en skugga. En som man aldrig såg. Han var bara en fjantig liten snorunge.
Pia slängde en hastig blick över axeln innan hon låste upp ytterdörren. Peter hade försvunnit runt en krök på väg tillbaka till skolan. Han var två år yngre än henne och gick i samma grundskola som hon en gång hade gjort. Men det var en tid som kändes så himla avlägsen och som hon definitivt inte ville tänka på just nu.
Mycket riktigt fanns det pengar i den översta kökslådan bredvid spisen. Hon tog 150 kronor och la dit en lapp där hon skrev att hon skulle lägga tillbaka pengarna. Hon bytte snabbt kläder och lämnade kort därefter huset igen av gick mot busshållplatsen. Där fick hon vänta nästan 20 minuter eftersom hon precis hade missat en buss. Men det gjorde henne inget. Hon satt och halvsov i solen. Hon funderade allvarligt på om hon skulle lägga sig och sola i parken som låg inte så långt från caféet innan hon gick dit. Så fick det nog bli. Klockan var bara halv tre och hon kände att hon ville ta vara på varje chans nu när solen hade börjat värma. Bussen kom och resan skulle ta nästan en kvart.

Pia klev av bussen med en djup suck av lättnad. Sitta i en nästan fullpackad buss i den värmen som var var inget kul alls. Ryggen var alldeles blöt av svett.
Parken låg alldeles bredvid busshållplatsen så hon behövde inte gå så långt. Hon bredde ut den långarmade tröjan hon hade tagit med sig hemifrån på marken, kavlade upp byxbenen och la sig ned. Hon ställde mobillarmet på en timme om hon skulle somna. Och mycket riktigt. Så fort hon slöt ögonen sov hon gott.
Hon vaknade med ett ryck när mobilen vibrerade i fickan. Hon tittade sig förvånat omkring och visste först inte var hon befann sig. Sedan kom hon ihåg att hon hade lagt sig i parken för att sola innan hon gick till café svanen.
Hon reste sig upp, tog upp sin tröja som hon hade legat på och började gå till svanen. Det var en promenad på fem minuter.
När hon kom fram stod hon en stund och betraktade skyltfönstret i affären bredvid. När hon steg in i lokalen satt det bara två grupper med människor där inne. En nära dörren och en lite längre in i lokalen, nästan framme vid kassan. Det verkade som om de kände de som arbetade där.
Hon stod och funderade ett tag på vad hon ville ha och gick sedan fram till kassan och beställde en cola. Hon satte sig vid ett hörnbord längst in i lokalen där hon hade uppsikt över dörren och nästan hela den övriga lokalen.
Hon hade väl suttit där i ungefär en kvart och funderat när hennes mobil ringde samtidigt som två killar i 25-års åldern kom in i lokalen. Hon såg att det var hennes mamma som ringde och kände sig tvungen att svara samtidigt som hon höll ett öga på dom tv killarna.
- Var är du? Frågade hennes mamma
- På ett café. Hur så? Svarade hon lite ilsket.
- Peter ringde och sa att du inte var i skolan i dag. Stämmer det?
- Det tror jag säkert att han gjorde. Var det något speciellt du ville?
- Jag tycker att du borde komma hem så att får diskutera det här. Är det här första gången du skolkar?
- Hur så? Det är väl ändå mitt problem!
- Det anser inte jag. Kommer du hem eller?
- Jag kommer när jag kommer. Några personer från min klass är här så det blir nog sent.
Sedan la hon på luren. Hon visste Själv hur ihåligt det lät men sagt var sagt. Men hon hade verkligen ingen lust att åka hem. Dom två killarna hade beställt varsin kopp kaffe och var på väg åt hennes håll.
- Får vi sitta här? Frågade den ena.
- Visst, inga problem
Det var första gången någon hade kommit och velat sitta vid samma bord som hon. Men å andra sidan så kände ju dom här två inte henne.
- Du såg så ensam ut! Sa den andra killen.
- Tack, men det är egentligen ingen fara.
- Vill du att vi ska gå?
- Nej, sätt er ni. Jag har inget emot lite sällskap
Hon tyckte själv att hon inte såg så mycket ut för världen. Brunt spikrakt, ganska tråkigt hår, lång och smal med ett alldagligt ansikte.
Dom båda killarna presenterade sig som Samuel och Jack. De satt och pratade hela kvällen om allt mellan himmel och jord och lite till och Pia hade en lycklig känsla i maggropen. Hon ville bara ställa sig upp och dans. Vid tiotiden sa Pia att hon var tvungen att åka hem för att hon var trött. Innan hon gick bytte hon nummer med Samuel och Jack och dansade iväg till bussen. Den kvällen var nog Pia den lyckligaste människa i världen. För första gången hade någon sett henne och det var den bästa present hon någonsin kunde få. Hon var inte osynlig längre. Och det hände på riktigt.

Skriven av: Angela hellmans