Den osynliga sorgen

Utan att behöva räkna eller ens tänka visste jag att det var den sjunde dagen.
Jag öppnade ögonen försiktigt och såg de ljusa solstrålarna tränga sig in genom persiennerna. Så bortkastat tänkte jag och mindes förra torsdagens mörker och ösregn som väglett mig. Vi hade gråtit ikapp, naturen och jag. Åtminstone var det så det hade känts och på något sätt hade det gett mig tröst. Det hade fått mig att känna mig lite mindre ensam.

Jag hade tänt ett ljus den där kvällen. Det hade känts viktigt på något sätt även om jag samtidigt inte hade kunnat låta bli att håna mig själv. Det var första gången i hela mitt liv som jag tänt ett ljus för någon och vem hade fått mig att krypa till korset. En hund, en stor svart hund som tagit mig fram och tillbaks genom stora svårigheter oräkneliga gånger. Jag håller på att bli galen hade jag hunnit tänka innan tårarna kom.

Jag fixerade återigen de envisa solstrålarna och konstaterade med viss förvåning att det nog var samma solstrålar som bara dryga månaden innan smekt min hud så varmt och mjukt som om de varit glädjens budbärare. Idag skar de in som kalla, vassa, guldgula knivblad i mitt mörker.

Han var mitt liv

Jag hade gråtit för Morris. För alla stunder vi haft och för alla som vi inte skulle få. Visst hade han tagit mig genom svårigheter men för vem gick man igenom sånt. Han hade blivit min vän, min kärlek, mitt liv och mitt hjärta. De orden hade tidigare flutit fram så lätt på pappret men i torsdags hade innebörden i dem slagit mig med så våldsam kraft att jag totalt hade tappat fotfästet. Hur levde man utan sitt liv och utan sitt hjärta?

Jag lyfte på huvudet för att titta på klockradions röda självlysande siffror. Som vanligt var det alldeles för tidigt. Helst av allt ville jag sova 24 timmar om dygnet för att slippa ifrån allt men kroppen hade inte ens ro för det som var brukligt. Jag suckade tungt, vände ryggen mot fönstret och försökte somna om.

Smärtan och förtvivlan hade ibland nått en gräns där den inte bara skar genom själen utan även genom kroppen. Stundtals rent outhärdlig. Han hade tagit en stor plats i mitt liv, kanske större än jag någonsin själv anat.

Minnen

Jag gav upp mitt försök att somna om och lade mig på rygg. Jag studerade den sprikraka, vågräta tapetkanten längst upp på väggen mitt emot. Den bara nästan snuddade taket med som det verkade exakt samma avstånd längs efter hela väggen. Tankarna gick till Morris igen. Med något som måste ha varit ett leende på läpparna mindes jag hur mamma och jag dragit iväg till skogs med hundarna när Morris bara varit nio veckor gammal. Vi hade varit borta i minst två timmar och jag hade burit den lilla valpen mest hela vägen.

Jag blundade och kunde nästan känna hur han stog där på andra sidan sängen, med huvudet tungt vilande på madrassen. Det var så han väckt mig på mornarna och det hade alltid varit han som med en djup, belåten suck avslutat dagarna.

Jag log vid tanken på hur vi båda slitit när jag försökt att lära honom att trycka på lysknappen. Vi hade slitit var och en på sitt sätt i en halvtimme då han helt plötsligt lagt upp huvudet efter väggen och höjt ögonbrynen i skyn och liksom undrat om jag var nöjd nu då. Jag hade skrattat så jag fått ont i magen. Men poängen nådde fram och jag hade insett att lysknappen satt för högt upp så jag släpade fram tv-fåtöljen till väggen och han fick sätta sig i den och så började vi om från början. Tryyyck, sa jag samtidigt som jag petade på lysknappen. Han i sin tur lyfte höger framtass och dammade till allt han orkade. Lyset tändes och jag försökte hålla masken men hur det var så hade han tio minuter senare förstått att det var med nosen han skulle trycka och vi pustade ut. Några dagar senare tände och släckte han lyset utan hjälp av fåtöljen.

Med ens kände jag mig förunderligt lätt till sinnes, ja, nästan glad. Var det äntligen över? Hade mörkret gett vika? I sju nätter och sex dagar hade jag gråtit. Några gånger hade jag varit tvungen att ge mig ut och varje gång hade jag förberett mig lika noggrant. Jag hade skrubbat mig extra noga under duschen så att inga spår av min sinnesstämning skulle finnas kvar. De färggladaste kläderna hade valts ut ur garderoben och innan jag klivit ut genom dörren hade jag kritiskt granskat min spegelbild i hallen. Försökt mig på ett leende. Spegeln hade nästan gått i bitar av den falskhet den varit tvungen att visa men det var ju så det var där ute i livet. Mänsklig fick man bara vara på insidan.

Den sjunde dagen

Men idag, den sjunde dagen kändes allt bättre. Jag klev upp ur den varma sängen och gick fram till fönstret och öppnade de motsträviga persiennerna. Solen flödade och himlen var klarblå. Vilken underbar dag det skulle bli. På stående fot bestämde jag mig för att sticka ut i skogen och spårträna med Neenah men först tog jag itu med den veckogamla disken och den totalt bortglömda dammsugaren. Energin flödade över så till den milda grad att jag till och med torkade ur kylskåpet. Efter det packade jag den gröna ryggsäcken och så gick vi ut, Neenah och jag.

Ensamheten och tomheten kommer att bestå ännu en tid men om vi möts, du och jag, som är totala främlingar för varandra kommer jag förhoppningsvis att minnas vad sorgen lärde mig. Att plocka fram det mänskliga som förenar oss och då kommer jag att möta dig med ett leende för vi har kanske en sak gemensamt du och jag. Kärleken till en hund.

Skriven av: Anneli Tiainen