Den röda bilen

Den röda bilen

Det hände för exakt två år sedan. Exakt på denna bänk bredvid den “öde vägen”, som den kallades. Jag satt på bänken och som varje torsdag räknade jag röda bilar. Jag tänkte på min kärlek till honom när jag såg de röda bilarna susa förbi.
De körde som idioter på denna vägen, utan att bry sig om det var något eller någon i vägen. En gång körde en person över en hare, utan att ens sakta in. Hemsk, men ganska mysig väg om jag skulle få säga det själv.
Men där satt jag, ensam, en kväll och räknade bilarna. Jag brukar max få 2 som antal eftersom det inte kom så många bilar och dessutom var inte alla röda såklart.
Den kvällen såg jag helt plötsligt honom. Han hade gått i min klass hela lågstadiet, mellanstadiet och nu början på högstadiet. Jag hade varit kär i honom sen första gången vi sågs. Han gick där så fint och perfekt. Jag blev först förvånad och helt spänd, vad gjorde han här? Efter en stund lugnade jag ner mig och såg de som ett ensamt tillfälle med honom utan att någon fick reda på det.
Det hade varit pinsamt om Emma fick reda på det. Hon tjatar alltid på att jag ska vara tyst och sluta prata om honom. Hon säger att jag aldrig kommer få honom. Det lyssnade jag inte på men på något sätt kom det in i min hjärna ändå.
Han gick mot mig. Jag satt där, under trädet och följde hans rörelser mot mig. Jag kollade snabbt ut i skogen på andra sidan vägen när han började närma sig. Jag ville inte få kontakt med honom. Han satte sig på bänken tyst och harklade sig bara lite.
– Fin kväll vi har, sa han och jag nickade.
– Verkligen, svarade jag.
Stämningen var ganska stel. Vi mest satt där tysta och kollade mot skogen.
Mitt hjärta slog i hundra tjugo kilometer i timmen. Känslan var hemsk, nervös, jag var rädd för att göra bort mig men samtidigt hade jag väntat på detta så länge. Jag pendlade mellan att bara säga det eller att låta det vara, och vänta men han hann före och började prata igen.
– Jag har kollat på dig ganska mycket på senaste tiden.
Jag satt tyst och lyssnade med blicken ner i marken. Jag såg på honom att han tyckte att det han sa var konstigt. Han fortsatte prata.
– Inte för att jag vill dig något dåligt. Nej, inte alls, han skrattade lite, snarare tvärtom.
Men det han sa. Mitt hjärta stannade. Menade han verkligen det? Hade jag misstolkat det han sa? Var det bara något vanligt han ville mig, typ som att fråga om läxor eller prov. Kanske inte. Men vad skulle det annars vara? Han kunde liksom inte, nej nej, vad tänkte jag ens på? Emma hade väl rätt som vanligt. Eller? Mina tankar åkte omkring i huvudet ända tills han började prata igen.
– Jag älskar dig.
Han sa det snabbt. Utan att hämta andan mellan orden. De bara flög ut ur honom. Jag ville resa mig upp, springa. Varför visste jag inte? Det var ju detta jag ville. Jag var nog bara nervös.
Jag vågade inte göra något och väntade på att han skulle röra sig eller säga någonting. Det tog ett tag. Sedan öppnade han munnen för att säga någonting men stängde den snabbt igen.
Helt plötsligt la han sin hand på min. Den var ganska kall och inte så jätte mjuk. Jag såg på honom att det var menat att jag skulle greppa den med min hand. Jag kände hans handflata mot min när jag stängde handen.
Livet kändes perfekt.
Han lutade sig fram mot mig. Jag var nervös. Jag hade aldrig kysst något förut om det nu var det han ville. Han var nära. Han kysste mig och på något sätt bara visste jag hur man skulle göra. Det bara kom in i min hjärna. Livet kändes för bra för att vara sant. Hände detta verkligen?
Vi satt där ett tag, hand i hand och bara log mot varandra.
Han satte sig upp lite och släppte min hand.
– Näe, jag måste gå. Skolan börjar tidigt imorgon för mig.
Han reste sig upp och jag gjorde detsamma. Vi kramade varandra.
– Vi ses.
Jag stod tyst och kollade efter honom när han gick ifrån mig.
Det prasslade bakom mig och jag kollade dit. När jag kollade bak såg jag hur han tittade på mig. Det var där då. Då jag skrek. Och sprang. Den röda bilen, som han inte såg hade nu åkt förbi. Men inte bredvid honom utan på honom.
Inga fler röda bilar syntes för mig efter det. Bara rött blod.
Allt hände för exakt två år sedan, exakt på denna plats… Livet var för bra för att vara sant och Emma hade rätt som vanligt…

Författare:

Publicerat

Dela: