Den röda soffan

Den röda soffan

Lena knuffade den röda soffan ut mot fönsterväggen. Med ett stönande fick hon möbeln på plats och hon backade några steg för att beskåda sin investering. Färgen var exakt mot de varmröda gardinerna och hon kände sig extra nöjd med de stora bulliga kuddarna som låg på golvet framför TV:n. Hon hade sytt dem i samma tyg som gardinerna och det såg riktigt genomtänkt ut tillsammans med bokhyllorna, soffbordet och sidoborden i körsbärsfärgad fanér. Lena tittade sig omkring i det stora öppna vardagsrummet. Här var faktiskt riktigt mysigt! Kanske skulle hon satsa några hundralappar på nya blommor? Fast frågan var om det var någon idé. Hon hade definitivt inga gröna fingrar att skryta med och de trötta fredskallorna och ampälliljorna i fönstren (säkra kort hade de sagt i blomsteraffären, pyttsan!) talade sitt tydliga språk.

Men soffan var fin! Lena satte sig. Hon strök över det mjuka tyget med handen och försökte låta bli att tänka på hur mycket möbeln faktiskt hade kostat. Men pengar hade inte känts viktigt just då. På något sätt hade soffinköpet fått symbolisera hennes nya frihet, möjlighet till ett nytt liv, ensamheten… Nej! Inte det sista. Hon trängde snabbt undan den otrevliga tanken och det ledsna suget i magen. Hon lutade sig bakåt och sjönk djupt ner bland kuddarna.
'Jag vägrar att köpa en soffa med ett ryggstöd som inte når upp till huvudet!' hade Magnus sagt bestämt. Och så fick det bli, inte bara när det gällde soffinköp. Den sista tiden tillsammans hade hon valt att vara tyst, oavsett vad det gällde. Hon orkade helt enkelt inte lägga energi på vardagsgnabbet, det blev ju ändå oftast som Magnus ville ha det. Till slut kändes det som om hans åsikt automatiskt också blev hennes utan att varken hon själv eller någon annan ifrågasatte det.

Så här i efterhand kunde hon inte förstå hur det hade kunnat bli så, varför hon inte hade sagt ifrån och varit mer tydlig? Hur kom det sig att hon överhuvudtaget satt här i den dyra, röda soffan i ett hyrt hus i ett villaområde som hon inte ens tyckte om? 'Det är aldrig ens fel att två träter' hette det ju, vad hade hon själv för del i detta? Berodde det verkligen bara på att hon träffat den vältalige Anders med den fantastiska förmågan att uppvakta en kvinna? Nu hade hon bott här i snart ett halvår och huset började kännas inbott. Alla tavlor var uppsatta, böckerna stod på plats i bokhyllorna, alla gardiner satt uppe och på den lilla uteplatsen på baksidan stod både välfyllda blomkrukor och en gräsklippare. Och i eftermiddags kom slutleveransen från det stora möbelföretaget. Två unga, snygga grabbar hade stånkande burit upp hennes frihetssymbol till övervåningen, tagit med sig emballaget och det sista på hennes möbelkonto och åkt. Hon hade frågat om de ville ha kaffe men de hade bråttom till nästa ställe. Det kanske fanns fler ensamstående, nyseparerade mammor som väntade på inbillade och kostsamma frihetssymboler?

'Kaffe', sa Lena för sig själv. 'Jag måste ha kaffe.' På vägen till köket passerade hon Marias rum. Ovanpå juniorsängen låg ett gammalt lapptäcke och ovanpå det låg flera mjukisdjur. Favoriten Farbror Kanin saknades dock eftersom han numera också var att betrakta som ett skilsmässobarn. Eller skilsmässokanin. Maria och Farbror Kanin flyttade var fjortonde dag mellan henne och Magnus och hittills hade det fungerat förvånansvärt bra. 'Amanda är också skilsbarn men hon har inget eget rum hos sin pappa och det har jag', hade femåriga Maria kavat berättat en dag när Lena hämtat henne från dagis. 'Skilsbarn'. Lena log lite åt uttrycket men saknaden efter dottern kändes som en hård knut i magen. Hon hällde frånvarande vatten i kaffebryggaren och fyllde tratten med kaffe. Av ren automatik blev det fyra koppar men hon fick väl hälla upp det på termos och dricka resten senare.

Konstigt att något som hon nu kunde se så tydligt och klart hade verkat så svårt och rörigt för bara ett halvår sedan. Egentligen handlade det bara om enkel matematik på grundskolenivå; Man och hustru får barn, ekorrhjulet blir ett faktum och kärleken hamnar på undantag, får ingen vård och självdör. Hur kunde de låta det gå så långt? Varför pratade de aldrig med varandra innan det blev för sent? Varför sa hon aldrig hur hon kände det? Istället var hon tyst och gick undan. Gömde sig i arbetet eftersom det blev enklast så. Där fick hon uppskattning för vad hon gjorde och för den hon var. När Anders sedan började på kontoret blev uppskattningen mer handgripligt bevisad och under flera månaders tid levde Lena för stunderna då de två kunde vara ensamma. De hade inlett en het romans där de båda kastade sig in i något de egentligen inte visste slutet på. Både Lena och Anders hade barn och familj men i stundens hetta var det inte relevant. De var blinda för framtiden och levde bara i nuet. Lena hade aldrig känt sig så älskad och avsaknaden av komplimanger och uppvaktning därhemma gjorde att hon sög i sig Anders ömhetsbetygelser som en svamp.

Tanken på att leva själv hade funnits där en tid före Anders inträde i hennes liv och det hon upplevde tillsammans med honom fick henne att ta steget. Till slut hade hon inte orkat längre utan pratade med Magnus om skilsmässa. 'Men varför då?, sa Magnus förvirrat. Vi har det väl bra? Har du träffat någon annan?'

Lena tog fram en kaffekopp ur köksskåpet, hällde upp sitt kaffe, skvätte i lite mjölk och tog koppen med sig till vardagsrummet igen. En blek höstsol sken in genom fönstret och lyste upp hela rummet. Hennes röda soffa stod i ensam majestät vid fönstret och hon satte sig i ena hörnet, lade upp fötterna på bordet och lät tankarna vandra vidare.

Hade hon någonsin svarat rakt ut på Magnus fråga om hon träffat någon annan? Nej, egentligen inte men han hade förstått det ändå. Det ironiska var att när väl flytten var genomförd och Lena var färdig att välkomna den nye mannen i sitt liv, det vill säga Anders, kändes det inte lika aktuellt längre. Passionen var borta, känslorna döda och hennes tankar och känslor sökte sig allt oftare till Magnus. I början trodde hon att det berodde på saknaden efter Maria de veckor hon inte hade dottern hos sig, eller att det kanske var saknaden efter någon, inte nödvändigtvis Magnus. Men häromdagen hade det slagit henne som en blixt från en klar himmel; hon längtade efter sin före detta man så att det gjorde ont. Hon saknade t o m hans hemska smutsiga kalsonger på toalettgolvet och hans ovana att aldrig skruva på korken på kaviartuben.

Lena svalde krampaktigt men kunde ändå inte hindra tårarna från att börja rinna. Herregud så patetisk hon kände sig! Sitta här och lipa över något - eller någon - som hon själv valt bort. Hon tog en klunk kaffe och tvingade sig själv att tänka på något annat. I samma ögonblick ringde telefonen och Lena sträckte sig efter den bärbara telefonluren som låg i bokhyllan:
'Ja, det är Lena.'
'Hej mamma, vad gör du?' Marias sprudlande röst var som balsam för hennes ledsna själ.
'Hej min älskling. Mamma sitter och dricker kaffe i den nya soffan som kom idag. Vad gör du då?'
'Pappa och jag har också köpt en soffa och du ska komma och titta på den, eller hur pappa?'
Lena hörde hur det rasslade i andra änden och plötsligt fick hon Magnus varma röst i örat.
'Hej. Jooo, eehh, Maria vill gärna att du kommer och tittar på den nya soffan. Om du vill alltså. Jag tänkte att vi kanske kunde äta lite mat. För du äter väl mat fortfarande?
Lena skrattade till. 'Jo, jag äter mat ibland.' Hon tog sats: 'Är det bara Maria som vill att jag kommer?'
'Nej, det förstår du väl. Jag vill också att du kommer.' Han gjorde en paus och fortsatte sedan: 'Soffan är röd förresten, du pratade ju alltid om en röd soffa. Passar det klockan halv sex imorgon?'
Lena kände hur tårarna irrade sig nerför kinderna igen. Men den här gången var det tårar av lättnad. Hon log mot luren och genom tårarna:
'Jag kommer väldigt, väldigt gärna och tittar på din och Marias röda soffa.' Hon strök med handen över sin egen nyinköpta möbel. Kanske skulle allt ordna sig ändå?

Skriven av: Anna