Den röda tråden

Journalisten Peter Lorin träffar en blöt kväll en utsliten fyrtiotalist som vill berätta något. Om en liten sekt som kan ligga bakom mycket i Sverige. Men alla vill inte att Peter skriver om det.

En parallellhistoria till De styrda



– Skål! Är du journalist? sa en typisk sliten fyrtiotalist vid bardisken intill mig och jag undrade om det verkligen syns utanpå - vilket det tydligen gjorde.
Han var ganska påstruken men alls inte otrevlig och tycktes vara i behov av gammal hederlig svensk dryckesterapi. Kort sagt att prata av sig bara.
– Jag har en story åt dig som är jävligt het, vet du.
Jag fick inget svar på hur han visste att jag var journalist, men antog att han sett mig i tidningen då jag var en sådan där ofrivillig ”kändis” genom jobbet.
Östen, som han presenterade sig, hade jag aldrig stött på tidigare och pratade mest om gamla tider. När en fyrtiotalist börjar gråtmilt nostalgera om Beatles och Dylan, så brukar jag vanligtvis slå igen anteckningsblocket och nu hade jag inte ens öppnat det.
Mannen föreföll bitter som män i den åldern blir när deras liv inte riktigt blev vad de hoppades på. Men han verkade vilja berätta något mer än bara sentimentala minnen.
– Du är väl för ung för att komma ihåg 68-vänstern och deras alla bokstavskombinationer? sa han. KFML som blev SKP och KPMLr som nu är Kommunistiska partiet?
– Ånej, svarade jag lätt smickrad som inte var så värst mycket yngre än honom.
– Äsch! Du kommer inte tro mig ändå, sa han och tog ytterliggare en klunk öl.
– Du kan väl pröva mig? skållade jag på.
Jag blev nyfiken och han verkade nästan lite journalistisk själv där han ruvade med sitt glas.
Kanske var han en avdankad journalist som jag, med skillnaden att jag fortsätter skriva.
– Jag vet inte hur jag ska börja för att du ska förstå? Men, har du tänkt på hur många kända personer som kommer från denna lilla röda sekt?
– Ja, Jan Guillou och grabbarna, log jag.
– Ja, fortsatte han. Marita Ulvskog, SE-Bankens chefsekonom Klas Eklund, Robert Aschberg, Henning Mankell, Göran Rosenberg, Peppe Engberg, Mats Gellerfelt, Anna-Greta Leijon, Jan Myrdal, en hel jävla massa journalister och det mest uppseendeväckande av allt: Katarina Engberg, vid ÖB:s stab!
Jag hade aldrig tänk på det faktiskt, så journalist jag var – eller var det kanske just därför?
– Tycker du inte det är konstigt att så många betydelsefulla personer kommer från det mest extrema partiet i Sveriges politiska historia? Som ville införa proletariatets diktatur?
Jag kunde ju inte annat än hålla med.
– Tror du det är en slump? sa och tittade upp från ölglasnivå.
– Hur menar du?
– Det är planerat in i minsta detalj.
– Ånej, de har ju mest kivat inbördes, protesterade jag innan han ursäktade sig med att hans blåsa gjorde sig påmind och min mobil lägligt gjorde detsamma.
Att man inte ens ska kunna ta sig några glas öl en lördagskväll utan att bli störd, tänkte jag. Det var en tok som hade uppgifter om Palmemordet. Jag sa att jag just kanske hade uppgifter om en röd sekt som var viktigare, mest för att bli av med honom.
– Skit i det! Detta är viktigare, hann han säga innan jag stängde av och Östen kom tillbaks.
– Var va vi? sa Östen en halvliter lättare och fem minuter äldre. Jo, om du skulle skriva en bok där många ledande poster i samhället innehades av medlemmar från en liten kommunistsekt. Tror du någon hade tyckt den boken vore realistiskt? Men så är det!
Onekligen hade han en poäng där; att verkligheten ofta överträffar dikten. Däremot var jag minst sagt skeptisk till hans konspiratoriska teorier.
– Byta ut den här extrema sekten mot en nazistgrupp. Om där i Sverige idag satt ett hundratal gamla nassar på ledande poster inom politik, fack, i kommuner och i näringslivet som alla inte ens hade tagit avstånd från sina forna sympatier?
Tanken svindlade att vi kanske varit politiskt hemmablinda, tänkte jag då Östen fortsatte:
– Illuminater, frimurare och annat konspirationsskit är inget. Här har du en sekt med verklig makt. Som konsekvent arbetat på att få in medlemmar inom alla viktiga sektorer i samhället. Det är det parti som, i förhållande till storlek, haft mest inflytande på svensk 1900-talspolitik.
Jag protesterade och hävdade att de flesta ändå har bytt åsikt sedan ungdomssynderna.
– Phö! Tror du alla dessa har bytt åsikt, ibland till det diametralt motsatta?
– Vi utvecklas ju…
– Har de bytt ut sina hjärnor? avbröt han mig. Från extrem stalinist till moderat ledarskribent eller som en, till nazipartiet Nationaldemokraterna?
Visst var det märkligt, men jag förhöll mig avvaktande som en god journalist ska göra även om vi inte är mer än människor vi med. Det sista kanske inte alla håller med om.
Östen var definitivt ingen amatör på vare sig ölprovning eller retorik och märkligt nog blev han bara mer skärpt av de skummande maltdryckerna.
Skulle denna grupp, känd för att föröka sig via celldelning i nya bokstavskombinationer ha planerat alltsammans för att gripa makten, invände jag tills Östen bröt in:
– De tänker inte gripa makten; de har makten! De sitter ju på alla viktiga maktpositioner i samhället redan. De har lyckats!
Östen räknade upp en radda storheter bland fackordförande, i näringslivet, statsvetare som Stig-Björn Ljunggren och Ulf Bjereld och hur märkligt det är att notoriska antikapitalister numera jobbar för Sveriges största bank och symbolen för kapitalismen.
Han nämnde journalister i mängder som var eller är ärrade (efter r: et i KFMLr som stod för revolutionärerna) och som idag sitter vid köttgrytorna tillsammans med dem de ville krossa.
– Hur kan du veta så mycket om dem? frågade jag.
– Jag har varit ärrad själv. Jag var med på 1970-talet. De kallade mig (r) Östen, log han.
En insider är onekligen en säker källa, tänkte jag.
– Jag var med och upprättade dödslistor och framför allt var jag en av arkitekterna bakom planen att besätta makten i Sverige genom en utvald elit.
Det här var nästan för stort. Jag hade glömt min öl och väntade bara på vad hans skulle säga härnäst. Samtidigt eggade jag honom genom att visa en skepsis.
– Vi insåg tidigt att vi aldrig skulle vinna massorna, som det pratades vitt och brett om. Arbetarna sket i vårt budskap, det var bara bortskämda borgarbarn också jag, ende arbetaren. Jag ville vi skulle leva som vi lärde i korporationer, men icke. Makt, handlade det om.
– Men ärrarna splittrades ju i en massa förgreningar?
– Det är bara ett spel och ingick i planen. Hur tror du att de skulle kunna komma in i regeringen och i näringslivet om de inte låtsas ha lämnat sina revolutionära idéer?
– Så du menar att det bara är ett gigantiskt spel? Låter otroligt?
Min lätt berusade hjärna hade klarnat rejält efter Östens utläggningar då han svarade:
– Tänk efter. Är det inte ännu mera otroligt att alla dessa har bytt åsikt?
Det kliade i tangentfingrarna och min chef skulle utbrista i ett ”det är sensationellt!”
– Tänk på att ärret Sven Wollter sagt att han kan tänka sig att döda svenska arbetare som samarbetar med socialdemokratin. Palme var rädd för dem, la han till.
Jag erinrades Wollteruttalandet och egentligen är det märkligt att en sådan groda eller vad man nu ska kalla det, bara får passera förbi för att han gick krokryggad och pratade dålig småländska i en filmatisering av en folkkär författares mästerverk.
Själv har jag alltid tyckt att fyrtiotalistgenerationens 68-vänster behandlats med silkesvantar av journalistiken. Men förklaringen ligger väl i att journalistiken bestått av just dessa.
– Vi förstod tidigt att den tredje statsmakten skulle bli den starkaste makten och därför riktade vi in oss där, sa Östen.
Samtidigt finns det mycket som talade emot hans konspiration. Samhället har inte gått ärrarnas väg, privatiseringar och avmonopoliseringar, TV och radio har släppts fria. Åtgärder som knappast en stalinistisk sekt skulle genomföra – eller?
– Fattar du inte? sluddrade en alltmer trött Östen. Det är makten de hela tiden har varit ute efter! Allting i världen handlar om makt; ideologier är bara verktyg att nå makt.
De historiska erfarenheterna gav honom rätt. Kina, som var ärrarnas favoritland, blev superkapitalistiskt i praktiken, av skälet att kapitalism är mer lönsamt för partifunktionärerna.
– Just precis, kommenterade Östen som om han läst mina tankar. Nu sitter de djävlarna och smörjer sina krås med årgångsviner och leder pajasprogram i TV. De har blivit en förbannad överklass som beter sig som svin. Ett farligt frimureri, är vad det är!
– Så farliga är de väl inte? sa jag och såg mörkret i hans ögon. Snarare lite patetiska.
– Patetiska, ja! rapade han. Vi är den självgoda generationen och det kan vi inte gör mycket åt. Men de är farliga och jag fruktar för mitt liv. Nu, när jag avslöjat planen.
Kvällen började övergå i natt och jag var trött då det ringde igen på min mobil. Jag gick avsides för att höra bättre och aningarna besannades. Det var han med Palmemordet.
– Vill du inte veta sanningen om hur det gick till? frågade den anonyme rösten.
Jag undrade om det var konspirationsteoretikernas dag idag eller varför jag blivit utsatt för två stycken på samma dag. Till sist blev jag av med honom men då var också Östen borta.
Jag gick runt överallt i baren för att försöka hitta honom, men han var som uppslukad och personalen visste inte vem han var. Hur skulle jag nu kunna nå honom?
För att verifiera berättelsen var jag tvungen prata med honom i nyktert tillstånd, om han nu hade ett sådant? Han verkade vara på dekis, eller enligt fyrtiotalisternas ordmagi: utbränd.
Dagarna gick och jag filade på min story om den röda sekten som omärkligt tagit makten i Sverige.
Jag gjorde en del research och där fanns inget som varken bekräftade eller motsade hans berättelse. Alla uppgifter han lämnat stämde med historiska fakta.
Självfallet måste jag ha tag i honom, men hur får man tag i en person där man bara ett förnamn som man inte ens vet är det riktiga?
Åter ringde den efterhängsne konspirationsteoretikern och störde mig i arbetet.
– Ser du inte att mordet på Olof Palme och Anna Lindh har ett samband? Ser du inte den röda tråden? sa han och jag fick i alla fall ett uppslag till namnet på storyn jag höll på med.
– Det här håller inte, sa min chef efter att ha studerat materialet.
– Vadå? Jag trodde du hade en fallenhet för det sensationella?
– Du måste ha mer kött på benen. Hans berättelse är ju rena rappakaljan. Du vet lika bra som jag att vi inte är ockuperade av en stalinistisk sekt.
Plötsligt kände jag mig dum.
– Nu gör vi så här. Skippa det här och koncentrera dig på det andra spåret.
Chefen ville jag skulle skriva om telefonmarodörens konspirationer i stället:
– Det är sensationellt! Vi kanske kan publicera sanningen om morden, tänk dig det.
Jag fattade inte att chefen tyckte den storyn var mer trovärdig än min och fyrtiotalistfyllots ändå verklighetsbaserade. Åtminstone inte då.
Antagligen är jag inte ensam om att ifrågasätta sin chef, men här var det mystiskt. Han brukar alltid hoppa av glädje när man kommer med något som luktar konspiration.
Jag blev ständigt avbruten av telefonmarodören i mitt arbete och chefen och jag kivades om tillförlitligheten i båda uppslagen. Som en vanlig dag på jobbet alltså.
Trotts att min chef hade refuserat min artikel om den röda sekten gjorde jag i smyg research och det var då jag gjorde en sensationell upptäckt, för att använda chefen kungsord.
Problemet var att jag inte kunde visa honom upptäckten. Det låg liksom i sakens natur.
Jag tänkte på den gamla progglåten ”Vem kan man lita på” när jag i Säpos register över medlemmar i KFML under 1970-talet hittade namnet på min chef.

Skriven av: Bill Persson