Den Röde Katten

DEN RÖDE KATTEN


Nu ska jag berätta en historia. Det är en sann historia men du väljer själv om du vill tro på den eller inte. Om du är en person som inte gillar underliga saker borde nog en varning vara bra. Läs inte detta! Men om du är den andre typen är du mer än välkommen att delta.

Det började en dag när jag satt i min lägenhet och tittade på TV. Min kille var och hälsade på en vän så jag var helt ensam. Jag hade rätt tråkigt så jag koncentrerade mig inte så mycket på programmet som visades. Plötsligt blinkade den lilla myslampan som stod bredvid soffan till. För en sekund blev det kolsvart. Det var inget underligt med det så jag glömde snart bort det. Alla vet att lampor ibland beter sig på det viset. En stund senare när jag låg i min pyjamas och halvslumrade blinkade lampan till igen. Jag blev lite irriterad måste jag erkänna. Klockan började närma sig två på natten och jag hade äntligen börjat somna. Men så blinkade den fördömda lampan till. Jag suckade och stängde av teven sen reste jag mig upp och hasade mig till det lilla köket. Jag tände lampan och började värma mjölk som jag skulle ha till min O`boy. Medan jag stod där och undrade när Albin skulle komma hem blinkade kökslampan till. Även jag blinkade av förvåning. Skulle vi få strömavbrott? Lampan slocknade och försänkte rummet i mörker. Just som jag började bli lite nervös tändes lampan igen. Mjölken började koka så jag hällde det i en mugg tillsammans med kakaon. Jag traskade ut till vardagsrummet och jag tänkte gå till sovrummet men jag hann aldrig så långt. Jag hörde ett skratt och tvärstannade. Jag vände mig om och upptäckte att teven var på. Så underligt och inte så lite skrämmande. Jag stängde snabbt av den och kutade in i sovrummet där jag gömde mig under täcket. Ganska patetiskt för en kvinna i min ålder. Men till mitt försvar måste jag säga att det inte hör till det normala med självpåsättande apparater. Och man har ju hört berättelser om gengångare och spöken. Men det skulle visa sig att det var något helt annorlunda och mer skrämmande.

Nästa morgon vaknade jag av att solen lyste mig rakt i ansiktet. Jag gäspade och vände på huvudet för att se om Albin kommit hem under natten. Jag suckade av lättnad, han hade sovit i sängen. Jag steg upp och gjorde mig frukost och jag kände mig lätt om hjärtat. Albin kom från badrummet nyrakat och hans blonda hår var kammat bakåt.
- Hejsan, sa jag
- Godmorgon Nadine. Ursäkta att jag var sen. Han såg så ångerfull ut att jag genast förlät honom. Vad gjorde några timmar mer eller mindre? Dessutom ville jag berätta om den kusliga händelsen igår. Jag dukade bordet och lade fram frukosten. Albin satte sig genast ner och började skala ett ägg. Han var ett riktigt matvrak även om han inte erkände det själv. Men han blev aldrig fet, han var snarare lagom men nog om honom. Jag satt där med tekoppen i handen och väntade på att han skulle äta klart. Jag harklade mig nervöst. Han tittade upp.
- Jo det är något jag skulle vilja berätta för dig. Det är rätt konstigt.... Jag berättade fort och när jag var klar fann jag att Albin satt och stirrade på mig med sina bruna ögon. Det syntes långväga att han inte trodde på mig. Det var inte den reaktionen jag räknat med.
- Du drömde nog Nadine. Tro nu inte att det är en massa spöken och skit bara. Du vet lika bra som jag att det bara är vidskepligt nonsens. Jag nickade och höll med. Där fick man inget stöd inte. Nå vad kan jag säga, min käresta stod med båda fötterna på jorden.
- Javisst du har rätt. Jag tittade på en skräckfilm igår och så var jag orolig för dig, hasplade jag ur mig.
- Förlåt älskling att jag var sen, sa han, reste sig och gav mig en kyss på pannan. Jag ska inte vara sen en gång till jag lovar. Efter att han hade sagt det snegla han på klockan och svor.
- Jävlar jag är sen. Han vände på klacken och rusade mot ytterdörren. I förbifarten slet han med sig sin jacka. Jag satt där lugnt och fint med tekoppen i handen och skrattade gott.
En stund senare när allt var diskat och klart fick jag en snilleblixt. Eftersom jag just hade fått sparken hade jag all tid i världen. Jag tänkte gå till biblioteket och leta efter lite ockulta böcker, ni vet andar, spökupplevelser och andra knäppa saker. Jag ville ha bevis för att jag inte var galen. Jag borstade mitt bruna hår och satte lite smink runt mina blå ögon. Jag var inte precis en skönhet men jag såg bra ut. Ingen skulle tro att jag skulle fylla trettio om två veckor. Jag tog på mig ytterkläderna och gick ut i gången, låste och åkte fem våningar ner med hissen. Det var i slutet av mars och trädgårdarna var proppfulla med snödroppar och andra vårblommor. Jag gick sakta och bara njöt av vädret och vårblommorna. Tillslut kom jag fram till en stor tegelbyggnad. Det var biblioteket, så jag gick in och började leta. Efter en massa springande hit och dit hittade jag hyllan med böckerna jag sökte. Det var lite spännande, jag visste ju inte om jag var paranoid, drömt eller om det verkligen hänt något övernaturligt i min våning. Jag tog några böcker som verkade bra och skyndade sen hem.
När jag klev ur hissen stelnade jag till av förskräckelse, dörren stod på glänt. Min första tanke var: TJUVAR! Händerna höll krampaktig om böckerna. Jag stod nog så en lång stund och stirrade på dörren och lyssnade efter ljud. Sen vet jag inte vad som hände, min hjärna fick nog kortslutning för jag sparkade upp dörren och sprang skrikande in i lägenheten med böckerna i högsta hugg. Jag såg något röra sig bakom soffan.
- Kom fram din usling annars ska jag slå dig i huvudet med min stekpanna!! Efter att jag sagt det så började jag att kasta böcker överallt medan jag skrek svordomar hysteriskt. Så här i efterhand inser jag vilken korkad ide det var. I alla fall när böckerna tagit slut så stod jag där och andades tungt. Jag hade inte den blekaste aning vad jag skulle göra. Då hoppade något oranges upp på soffan och väste. Jag blev så överrumplad att jag ramlade baklänges på rumpan. Väsandet övergick till ett högljutt fräsande och när jag tittade upp började jag skratta.
På soffan stod en stor, röd, ursinnig och mycket upprörd långhårig hannkatt. Hans smaragdgröna ögon sköt blixtar och hans päls stod på ända. Jag reste mig upp och betraktade inbrottstjuven. Jag var rätt road men sen blev jag allvarlig när jag mindes att katter inte kunde öppna låsta dörrar. En snabb titt i rummen visade att det inte fanns några andra här. Fort gick jag och låste ytterdörren sedan hämtade jag ett fat med mjölk åt katten. Men han gav mig bara en högdragen blick. Han var helt bedårande. Den katten skulle jag behålla, det spelade ingen roll vad Albin tyckte.
Det spelade ingen roll om han redan hade en ägare. Någon måste ju ha gjort sig besväret med att dyrka upp ett lås bara för att lämna en katt. Den stora frågan som gnagde i mitt huvud var varför.
Efter en timmes grubblande bestämde jag mig för att strunta i det. Den röda katten hittade jag bekvämt utsträckt på min säng. Han sov. Försiktigt satte jag mig på sängen. När jag tittade närmare på honom så såg jag att han var mager. Den stackaren. Jag sträckte fram handen för att klappa honom. Men det fick jag tydligen inte för han öppnade ena ögat och tittade högdraget på mig.
- Kom igen kissen min. Jag borde faktiskt få klappa dig eftersom jag är så snäll och låter dig håra ner överallt. Katten stirrade nu på mig med båda ögonen och han lyfte på huvudet och stirrade ännu högdragnare på mig än förut. Jag suckade.
- Jag ska inte klappa dig då, men vi kan väl vara vänner? Efter den frågan gjorde katten något underligt och högst mänskligt. Den nickade!
Sen gjorde jag inget mer speciellt den dagen som är värt att nämna. Lite lek med katten, lite bläddrande i böckerna och lite telefonprat med vännerna. Det var sen på kvällen som det blev mer intressant när Albin klev innanför dörren och fick se en hårboll i soffan.
- Nadine!!! Ojdå, tänkte jag och gick in i vardagsrummet. Albin pekade på katten och han såg inte glad ut.
- Vad är det, gillar du inte Rasmus? undrade jag med falsk oskyldighet.
- Rasmus!?
- Ja jag hittade honom alldeles ensam i en buske så jag tog hem honom och nu ska han bo här. Du vet att jag gillar djur och jag kunde inte lämna den stackaren. Albin såg lite lugnare ut nu. Jag kanske skulle slippa att gräla. Men oj vad fel jag hade. Hans lugn varade bara en stund.
- Jag förstår dig. När du har gett katten mat måste du släppa ut den igen. Hans ägare är säkert orolig.
- Han har ingen ägare Albin.
- Det vet du inte och det spelar egentligen ingen roll. Katten ska ut imorgon. Hans röst hade fått en underton av stål. Nu skulle det absolut inte gå att resonera med honom. Men jag tänkte inte ge mig den här gången.
- Nej Albin, Rasmus stannar här. Han är min nu och jag tänker behålla honom. Vare sig du vill det eller inte. Jag sade det lugnt men bestämt. Min kille rynkade på ögonbrynen och lade armarna i kors.
- Nadine, kattskrället åker ut annars går jag.
- Om du tänker ställa sådana löjliga krav är det lika bra att du sover någon annanstans, sa jag kyligt.
- Bra! Du bryr dig uppenbarligen mer om katten...
- Nej det gör jag inte!! Jag hade börjat skrika av frustration. Karlen var ju helt tjockskallig. Det var bara en katt det är inget att bråka om. Ibland var han så korkad.
- Albin vad gör det om vi har en katt eller inte!?
- För jag vill inte ha en loppbiten hårboll. Kan du fatta det Nadine, eller är du för dum? frågade han hånfullt. Det var sista droppen.
- Ut ur min lägenhet! dundrade jag så Rasmus blev rädd och fräste. Albin blev röd i ansiktet av ursinne. Han stirrade anklagande på mig innan han vände på klacken och gick ut i hallen. Under hela tiden svor han så det osade. Det hördes en ljudlig smäll och så var han borta.
Jag tittade på katten som såg oerhört nöjd ut och suckade.
- Ja du Rasmus, du har bara bott här några timmar och se vad du redan ställt till med.

Mystiska händelser

Det hade gått en vecka och Albin hade ännu inte kommit tillbaka. Först var jag rasande sen blev jag orolig och undrade om det hänt något. Men tillslut insåg jag att han fortfarande surade och han tänkte inte komma tillbaka förrän jag bad om förlåtelse. Men det tänkte jag inte göra.

Min mamma ringde och hon ville att jag skulle komma ut till landet och hälsa på. Hon ville fira min födelsedag med en familjemiddag och en myskväll framför brasan. Jag hade inte hjärta att säga nej. Fastän jag inte hade lust. Albin hade totalt förstört min glädje. Jag hade gått omkring som en zombie till en början men det hade katten min satt stopp för. Helt plötsligt hade hans högdragenhet flugit sin kos och istället hade han visat sin charmiga sida. Han var helt bedårande. Jag kunde klappa honom och vi jagade varandra runt hela lägenheten. Med andra ord vi hade roligt ihop och jag hade fått en vän för livet. Men en misstanke hade slagit rot i mitt undermedvetna, i mitt stilla sinne undrade jag över Rasmus förändring. Det kunde inte vara ett sammanträffande att när jag bäst behövde en vän så ändrade han sitt sätt. Händelserna med lamporna hörde på något sätt ihop med katten. Fastän jag inte hittade något intressant i böckerna som förklarade detta så var jag ändå säker på att det hängde ihop. Det jag ville veta var varför och hur.

En kvinna i femtioårs ålder stod och påtade i sin trädgård bland snödropparna och krokusarna. Bakom trädgården stod ett citronmålat hus och bakom huset stod björkträd och svajade lätt i vinden. Himlen var blå och små molntussar seglade förbi när jag steg ur min bil. Jag sträckte på mig och njöt när vinden rufsade om mitt kastanjebruna hår. Gud så härligt det var att vara nära naturen! Ett högljutt jamande väckte mig ur mina fantasier.
- Oj jag glömde visst dig kissen min, skrattade jag. Jag lyfte ur kattransporten med en förnärmad Rasmus i och traskade fram till kvinnan som rykte bort ogräs som om det gällde livet. Kvinnan är självklart min mor. Det var från henne jag ärvt min hårfärg fast hennes hade numera inslag av grått. Hennes ögonfärg hade jag däremot inte fått. Hennes var mer gråblå medan mina var mellanblå.
- Hålla mamma, hojtade jag samtidigt som jag vinkade.
- Nämen hej Nadine, sa hon och gick fram och kramade mig med katt och allt. Hon fick sen syn på Rasmus.
- Jaså det här är bråkmakaren. Han är för söt Nadine! Jag förstår varför du ville behålla henne.
- Honom mamma.

Jag kanske ska passa på att säga att jag och min mamma står varandra nära så självklart har jag berättat om Albin och hans idiotiska beteende.

Efter fikat och en lång pratstund gick jag upp till sovrummet med Rasmus i släptåg. Det skulle bli skönt att krypa till sängs. En tandborstning och flera minuters gosande med katten kunde jag äntligen krypa under det tjocka blommiga täcket.

Det var något som störde min sömn, som fick mig att vända mig om flera gånger. Tillslut öppnade jag irriterat ögonen och fann att lampan i taket lös. Jag var helt säker på att jag inte hade glömt att släcka den så det kunde bara betyda en sak. Jag suckade frustrerad och kastade av mig täcket. Spökena eller vad det nu var hade visst bestämt sig att förfölja mig. Precis när jag tänkte häva mig ur sängen blev det kolsvart. Lampan hade slocknat. Jag blev stel som en pinne och det enda som hördes var mina egna ansträngda andetag. Mörkret var onaturligt svart, det kändes som om man kunde ta på det bara man sträckte ut handen.
- Rasmus var är du kissen min? Jag var rätt nervös och jag kände att jag behövde sällskap. Vem som helst skulle duga i det tillståndet jag var i.
- Rasmus, ropade jag mer enträget. Den förbannade katten var borta! Vad skulle jag göra nu? Jag kan bara inte sitta här och bita på naglarna. Jag ställde mig upp på det knarriga trägolvet och sträckte fram händerna. Jag ville inte ramla och slå halvt ihjäl mig. Medan jag stod där och fumlade mig fram hördes det ett vinande ljud bakom mig. Snabbt som blixten snurrade jag runt men jag såg ingenting, bara samma mörker. Jag stod där och lyssnade en stund. Det löpte kalla kårar längs ryggraden. Jag stod där dränkt i min rädsla när jag helt plötsligt blev rasande.
- Lämna mig ifred! Jag började stappla fram mot fönstret för att dra isär gardinerna när jag trampade på något mjukt. Rasmus! Katten fräste och rev mig på benet. Jag blev så förvånad att jag halkade och ramlade med ett brak på golvet. Jag låg där på golvet och stirrade upp på taket. De vinande ljudet kom tillbaka. Det började blåsa. Inomhus! Jag reste mig fort upp och försökte komma ihåg åt vilket håll dörren fanns. Vinden rufsade om mitt hår och vindstyrkan bara ökade. Nu började jag få panik. Jag försökte gå framåt men vinden hindrade mig. Det kändes som om man gick in i en mur. En riktigt kraftig vind blåste på mig och jag flög som ett löv baklänges och landade på rygg en meter bort. Nu var jag så rädd att jag undrade när jag skulle dö. Jag såg ingenting, håret piskade mig i ansiktet och jag hade ont i ryggen. Vad mer skulle hända? Jag rullade runt med ett stön och ställde mig på alla fyra. Om jag inte kunde stå upp fick jag väl krypa. Det gick mycket sakta. Åt vilket håll jag än vände mig blåste vinden mig i ansiktet. När jag hade kommit en meter stannade jag för att vila. Jag var dödstrött och det var svårt att andas. Jag hade fått gåshud och jag var vettskrämd. En hemsk tanke slog mig. Vad har hänt med min mamma? Jag kämpade vidare och hoppades att inget hade hänt henne. Att hon låg och sov i sin säng. Trägolvet jag kröp på började kännas kallt. Det blev kallare och kallare. Tillslut kunde jag inte röra en muskel. Jag började snyfta av panik när jag kände att is slöt sig runt mina händer och knän. Jag hade ingen känsel och jag började skaka obehärskat. Det hördes ett spinnande alldeles intill mitt vänstra öra. Isen kändes så kall och det var så mörkt… Det var det sista jag mindes innan jag svimmade.
Sjön

Jag slog upp mina blå ögon och jag stirrade rakt på väckarklockan som visade att klockan var åtta på morgonen. Hade jag drömt? När jag skulle sätta mig upp stönade jag av smärta. Ryggen var öm. Det var då jag insåg att det inte hade varit en ohygglig dröm utan verkligheten. Jag sjönk tillbaka mot kuddarna och undrade varför jag skulle utsättas för detta. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? När jag hade vältrat mig i självömkan en stund och börjat slumra till rycktes jag brutalt tillbaka till verkligheten när en otrevlig tanke dök upp. Var det bara jag som hade utsatts för detta eller hade min mamma också varit med om det? Jag flög upp ur sängen, kastade upp dörren och sprang som en galning ner för trapporna. Tänk om spökena hade skrämt slag på henne och att hon nu låg i ett hörn och hyperventilerade. En doft av nybakat bröd kom från köket. Jag skulle just sucka av lättnad när jag gick in i köket men sucken kvävdes när jag förskräckt tvärstannade. Köket såg helt normalt ut och solen sken in genom fönstren. Det låg bröd och gräddades i ugnen. Den röde katten satt och tvättade sig lugnt på bordet. Det var inte det som fick att spärra upp ögonen utan min mamma som stod mitt i rummet med en bukett snödroppar i handen. Hon var stel som en pinne, rörde inte en muskel. Det var som om hon var med i en film och någon tryckt på pausknappen. Hon tittade rakt fram och hon log.
- Mamma vakna! Vad är det med dig? Sluta genast det är inte roligt, skrek jag med gråten i halsen. Jag fick ingen reaktion. Katten hade slutat att tvätta sig och tittade nu på mig.
- Sluta titta! väste jag irriterat. Jag kände mig kvävd av vrede och hopplöshet. Som en kraftlös docka sjönk jag ner på golvet och grät.
- Varför? snyftade jag.
- För att du lättare ska acceptera det jag ska visa dig, svarade en vänlig mansröst. Förskräckt tittade jag upp. Det fanns ingen här förutom Rasmus. Det kunde väl inte vara så att… Jag tittade misstänksamt på katten. Rasmus himlade med ögonen. Jag slöt ögonen. Det är officiellt, jag har blivit knäpp.
- Öppna ögonen jag bits inte. Det var den vänliga rösten igen. Jag torkade bort tårarna och öppnade ögonen. Rasmus satt vid mina fötter och hans smaragdgröna ögon tittade förstående på mig.
- Jag ber om ursäkt men jag var tvungen att skrämma dig. Du förstår om jag inte att hade gjort så att du hamnat i ett chocktillstånd hade jag inte kunnat tala med dig nu. Jag trodde knappt mina ögon. Det var verkligen katten som pratade.
- Vad… vad menar du?
- Du vet att människor ibland har lite svårt att tro på vissa saker. Tja en del är trångsynta så jag öppnade dina sinnen bara. Med andra ord jag gjorde så att du trodde att du var paranoid. Och om man tror att man är galen tror man att vad som helst kan hända. Man tror att det är en själv som hittar på alltså är det inget övernaturligt.
- Så du menar att man har lättare att acceptera att man är galen än vad de är att tro på andar och spöken? frågade jag förvirrat. Det här var ju inte klokt! Jag sitter och konverserar med en katt.
- Precis. Upprört började jag gå omkring i köket i min pyjamas. Jag försökte smälta det Rasmus sagt. Nej vad det nu var för någonting. För en katt var det då inte.
- Vad är du? viskade jag. Katten skrattade.
- Jag är din andliga ledare såklart.
- Såklart?!
- Tror du inte på själavandring, tidigare liv, att du åkte hit för att lära dig något? Jag skakade förvirrat på huvudet.
- Jag vet inte, svarade jag.
- Mm men så är det i alla fall. Jag är din andlige ledare, din skyddsängel om du vill kalla mig det och jag visar mig för det är något jag måste visa dig. Jag lyfte på ögonbrynen och såg ut som ett frågetecken. Den röde hannkatten sträckte vällustigt på sig och sa:
- Följ mig, och gick ut ur den öppna köksdörren och ut i solskenet. Jag skyndade efter samtidigt som jag sneglade oroligt på min mamma.
- Men vad har hänt med min mamma? Katten kastade en blick på mig.
- Det är ingen fara, lugnade han, allt kommer att återgå till det normala när vi är klara.
- Men vad…
- Det får du se, sa han och började gå på en smal stig som gick igenom skogen och slutade vid sjön. Det var vindstilla i skogen och björkhängena hade just kommit. Det ända man såg var träd och stenar.
- Jag kan inte kalla dig Rasmus längre va?
- Om du inte vill, blev hans svar där han traskade med svansen i vädret. Jag rynkade på ögonbrynen.
- Vad heter du då?
- Åh jag har många namn, svarade han svävande.
- Nämn ett, sa jag envist.
- Alejandro
- Är du spanjor?!
- Nej men jag har varit, skrattade han. Jag har levt många liv. Mitt svenska namn var Daniel. Efter dem orden gick vi i tystnad och bara njöt av vädret. Nåja han gjorde det kanske jag däremot var fullt upptagen med att fundera. Det här var spännande och skrämmande på samma gång. Jag höll på att spricka av nyfikenhet. Efter en kvart kom vi fram till sjön. Den var stor och den hade en lugnande effekt. Träden och solen reflekterades i den.
- Så vad ska vi göra nu?
- Lugn Nadine du ska få se. Sätt dig på knä och doppa huvudet i vattnet, sa han vänligt.
- Vad! Är du galen!
- Doppa huvudet i vattnet och håll det kvar under ytan. Du kommer inte att dö. Jag ska bara frigöra din själ från kroppen. Katten satt vid sjökanten och tittade uppfodrande på mig. Bara!
- Jag kommer väl tillbaka? Han nickade. Jag hade inget val så jag svalde min fruktan och stoppade huvudet i det kalla vattnet. Efter ett tag började syret ta slut och det brände som eld i lungorna. Men jag tvingade mig själv att ha kvar huvudet under vattenytan. Tvingade mig själv att tro att jag inte var galen, att jag inte skulle dö. Jag slöt ögonen när hjärtat stannade. Jag kände hur jag lättade. Det var en upplevelse som jag inte kan beskriva i ord. Jag såg mig själv ligga vid sjön tillsynes livlös. Jag åkte in i ett ljussken och det kändes som om jag färdades med ljusets hastighet. Helt plötsligt blev det stopp och ljuset försvann. Jag fann mig själv stående på ett jättehögt berg, solen sken och himlen var klarblå. Jag stod där helt paff. Någon la en hand på min axel och jag kände hur lugnet infann sig i mitt inre. Jag vände mig om och såg en man i trettio års ålder, med en örnnäsa och långt ljust hår. Jag rynkade på ögonbrynen och mannen log mot mig. Det var då jag kände igen honom. Han hade gröna ögon.
- Daniel? sa jag tveksamt. Han nickade.
- Var är jag?
- Det är här vi bor. Du kan kalla det himlen om du så vill. Känner du inte igen dig? Han såg forskande på mig och hans vita kappa fladdrade svagt i vinden.
- Nej, skulle jag det? Han suckade sorgset.
- Egentligen ska du det för du har varit här förr. Men om du hade haft dina minnen skulle jag inte behöva ta hit dig. Han såg på mig att jag inte fattade någonting.
- Du Nadine har levt fyra liv på jorden förutom det du håller på att leva just nu. Men du har tappat dina minnen, jag vet inte hur det enda jag vet är att jag ska hjälpa dig att minnas. Du förstår om du inte får tillbaka dina minnen går allt det du lärt dig, all den visdom som du samlat på dig under fyra livstider förlorad. Och du får börja om från början. När Daniel hade tystnat började jag vanka omkring medan jag försökte smälta det han sagt. Det var ju otroligt! Nej det var ofantligt! Jag är knäpp! Efter en stund beslöt jag mig för att jag trots allt inte var galen, att jag stod på ett berg med min andlige ledare.
- Okej vad ska jag göra?
- Gå fram till kanten och titta ner. Jag gjorde som han sagt. Det jag såg var ett grönskimrande bubblande moln. Jag blinka en gång, två gånger men nej den var fortfarande kvar. Daniel hade ställt sig bredvid och tittade nu lugnt ner i de kokande molnet.
- Det där, sa han och pekade, är ditt första liv.
- Vad!
- Du ska hoppa från kanten och ner i molnet…
- Vad! Jag backade förskräckt några steg. Han log lugnande mot mig.
- Det är ingen fara. Du hoppar i och när du är där inne kommer du se ditt liv passera i revy. Jag tittade på Daniel som om han var galen. Sen gick jag sakta fram till kanten och tittade ner igen på det grönaktiga molnet. Jag svalde hårt och tog ett steg ut i den fria luften. Jag kände hur jag föll. Det kittlade i magen så jag skrek. Sekunden efter flög jag in i molnet.

Det var kallt och det regnande. Träden hade inga löv och dess grenar såg ut som händer i mörkret. En uggla hoade och det prasslade i en buske. Jag såg ett skjul som stod mitt i skogen. Det lös därinne och jag hörde en kvinna skrika. Jag hörde sen ett tröstande mummel. Kvinnan skrek igen och strax därefter skrek någon annan, ett spädbarn. Den skrek hjärtskärande och ljudet skar igenom tystnaden.
Jag hade blivit född.
Efter den scenen gick allt rasande fort. Jag såg mig växa upp alldeles ensam med min mamma. Jag bodde i Norge under den tiden då man fanatiskt förföljde häxor. När jag blev vuxen blev jag bortgift med en vedhuggare. Jag såg när jag fick barn, när jag gräla och när jag skratta. Jag såg varje problem och varje lyckostund jag genomled. Det kändes som om jag upplevde allt på nytt. Sen saktade allt ner igen och jag såg mig själv gå över vägen med en bukett med smörblommor i famnen. Det var en ljummen dag och solen gömde sig för tillfället bakom ett moln. En soldat red på sin häst i rasande fart rakt mot mig. Hästen flåsade och vägdammet yrde omkring den. Jag vände mig om och fick syn på jättehästen. Jag spände mig för att hoppa ur vägen men det var försent. Med ett brak stormade hästen in i mig och jag hamnade under den. Hovarna trampade på mig och jag hörde hur mina ben knäcktes. Smärtan var outhärdlig. Soldaten gav upp ett förskräckt utrop. Han drog häftigt i tyglarna och hästen tvärstannade. Han hoppade ner och la mitt huvud i sitt knä. Han sa något men jag hörde inte vad. Smärtan började minska och det blev allt längre mellanrum mellan mina hjärtslag. Jag tog ett sista skälvande andetag och allt blev svart.

Jag flög upp från molnet och landade på berget igen. Tårar rann ner för kinderna och jag snyftade nästan hysteriskt. Vem hade inte gjort det? Daniel gick fram till mig och kramade lugnande om mig. När jag slutade att gråta släppte han mig och pekade på andra sidan berget. Jag torkade bort tårarna och sprang mot kanten och kastade mig ut för stupet. Jag dök rakt ner i ett blått moln.

Jag växte upp på en liten ö i Medelhavet. Det var varmt där nästan året runt. Jag såg mina barndomsvänner, min familj och mina bra och dåliga stunder. Jag var ett temperamentsfullt barn och jag blev värre när jag var vuxen. Tillslut rymde jag och blev pirat. Jag plundrade och sprängde skepp i luften. Och när jag och mina kamrater kom i land gick vi alltid till stadens horhus och drack och rumlade runt i sänghalmen. När jag var i fyrtio års ålder hade jag skaffat mig många fiender och det var en av dem som genomborrade mig med sin sabel när jag sov.

När jag återigen landade på berget var min enda replik.
- En snuskig pirat? Efter jag sagt det sprang jag till det stället som Daniel pekade och dök ner i det gula bubblande molnet som väntade.

I mitt tredje liv var jag en fisförnäm adelsdam som hade många ytliga stenrika vänner. Jag bodde i en herrgård i England. Mitt liv var rätt ensamt trots alla tebjudningar och baler. Jag gick på en promenad i min trädgård när jag träffade en fattig tjuv. Trots min mallighet och mitt uppenbara förakt för honom blev vi kära. Det blev en stor skandal i London där jag var välkänd. Jag fick fem barn och dog som en gammal dam.

När jag hoppade i det röda och sista molnet fick jag se mitt fjärde liv.

Jag bodde i Indien där jag predikade om Buddha. Jag var from och hjälpte många människor. Jag dog när jag var i medelåldern i ett slaganfall.

Jag flög ur molnet och landade med en duns på berget.
- Minns du?
- Ja, svarade jag.
- Bra. Ta min hand det är dags att åka tillbaka. Jag tog i hans hand och med ett ryck var vi tillbaka vid sjön.
- Nu är mitt uppdrag slutfört så nu måste jag lämna dig, sa min skyddsängel.
- Kommer vi att ses igen? Han skrattade och hans gröna ögon lös av munterhet.
- Det tror jag nog. Och så var han borta. När jag kom in i huset hade allt återgått till det normala och på min födelsedag ringde Albin och bad om förlåtelse. Jag förlät honom naturligtvis. Jag kan inte låta bli att undra om min mediala förmåga väcktes till liv samtidigt som jag fick tillbaka mina minnen.

Det är så min berättelse slutar. Ni väljer om ni vill tro på den eller inte. För mig var den en upplevelse värd att minnas. Jag skrev upp detta för jag vill gärna visa alla att själar finns. Du får tro att jag är paranoid, mig gör det inget. Jag skrev detta också till alla människor som kanske blivit utsatta för något liknande. Var inte rädda att berätta om det för det finns alltid någon som tror dig.


Av Sanna Kangasniemi 15 år.

Skriven av: Sanna Kangasniemi