Den sista

Det lyser galenskap i ögonen på den nakne mannen som springer ut på gatorna och in i nattens ensamma rysligt tysta mörker.
De äppelstora bulorna på kroppen kilar fruktansvärt mycket och det rinner gult var ur de han rivit sönder i ren desperat smärta, och mannen skriker, skriker ut sin dödsångest.
Inne i staden luktar det unket och dött, smattret från de blöta dropparna från himlen som faller ner ekar högt.
Mannens blick kan inte sluta vandra, febern stiger hela tiden, hettan blir allt starkare.
Han funderar ett tag på om han är död eller levande.
Han springer fortare, vill inte se alla de människor som redan dött och som ligger och ruttnar på marken, vill inte känna lukten av de döda liken.
Lukten är hemsk och han inser plötsligt att han också har börjat lukta.
Mannen kommer fram till sitt mörkröda hus, stannar, men vet att de inte är där.
Kommer han aldrig att hitta dem?
Hans tankar börja fladdra tillbaka till den tid då de var lyckliga, och något vått och varmt rinner sakta ner för hans kind och in i mungipan.
Febern stiger ännu mer, mannen börjar fundera på om hans hus kokar.
Han orkar inte springa längre utan går,allting börjar snurra och plötsligt ser han en hög med människor liggande på varandra, en arm där, ett huvud där.
Ett litet spädbarn ligger vid sidan om, invirad i en brun trasig filt, en gammal man ligger högst upp i människohögen full med svarta stora fläckar över hela kroppen och hans tunga hänger ut, svart den med.
Det vänder sig i magen på den nakne mannen och han får återse det sista av maten han hade kvar.
Stanken är outhärdlig och han vill bara springa där ifrån, men hans kropp orkar inte.
Då när han står där och precis tänker ge upp ser han dem, längst ner i högen under de andra liken.
Hans hjärta hoppar över ett slag och den tunga sten som pressades mot hjärtat föll.
Han springer fram och drar försiktigt ut sin lilla vackra dotter, bär henne varsamt till den plats där det verkar bäst, där lukten är lite mindre, där ingen död ligger och visar något otäckt ansiktsuttryck. Går sedan tillbaka för att hämta sin älskade hustru, bär henne med den sista ork i kroppen, vägrar att släppa henne.
Mannen lägger sig ner med sin hustru i famnen och med sin dotter i sitt tunna knä och tittar ut över staden, upp mot himlen, solen har börjat att stiga och molnen blandas med orange-rosa färg.
Mannen sluter långsamt sina ögon och tar sitt sista andetag.

Skriven av: Sara Åhlstörm