Den sista färden

Den Sista Färden:

Det var svårt att tro att för bara ett par dagar sedan så var denna mannen en rik, lycklig och framgångsrik affärsman och familjefar. Han var idealmannen med den idealiska kroppen och utseendet. Allt detta hade nu under ett par dagar förändrats. För några dagar sedan var mannen en till synes stor, stark, med blomstrande uppsyn, som väckte många människors undran. Hans silkesmjuka och kastanjefärgade hår hängde över hans klara och rynkfria panna. Hans fylliga kinder, hans röda läppar, hans regelbundna vackra fullblodsansikte som vilade på hans hals som var kort och tjock, fet och kraftig. Han var ett riktigt kraftpaket, med runda, starkt utvecklade muskler, en kropp av tjockt, fast kött, som med hjälp av den dyraste parfymen gav ifrån sig en ljuv doft av saftiga persikor. Dock så hade mannen genomgått en förvandling under de senaste dagarna. Han hade förlorat vikt, var spinkig och eländig, med en matt och svag hållning. Med sitt hår av glanslös ljus färg, med sitt glesa skägg och sitt av fräknar betäckta ansikte såg han nästan ut som ett sjukt och bortskämt barn. Han hade varken tvättat sig eller bytt kläder på flera dagar, hans vita skjorta som var helt missfärgad av svett var halvt instoppad i dom söndertrasade finbyxorna. Ögonen var alldeles blodfyllt rödspruckna och kantiga. Hans andedräkt stank av billig sprit och lukten av mögel spred sig från honom.

Det fanns längre ingen återvändo, ända vägen var att fortsätta ner för de bristfärdiga trapporna ner i den tillsynes becksvarta bottenlösa källaren. Väggarna såg alldeles fallfärdiga ut. Lukten som spred sig från källaren var så illa att till och med flugorna höll sig undan. Mannen med sitt hiskliga utseende utgjorde ett bra komplement till denna miljön, det var som om möglet från källarens väggar hade förenats med mannens kläder.

Plötsligt stannade mannen till, likt en staty stod han alldeles stilla. Det enda som rörde sig på honom var den porlande svetten som sipprade nedför hans panna. Från djupet av källaren syntes nu ett svagt skimrande ljus som framhävde den enorma konsistensen av damm i den kvava och surt fuktiga luften som utan ventilation hade lagrats i källarens botten under endast Gud vet hur lång tid. Ur avgrunden hördes nu dovt dämpad ljud. Ljudet blev allt tydligare, och nu lät det mer som en viskning som gav mannen kalla kårar ända in i benmärgen. Plötsligt hördes ett gallande skrik från mörkret, likt en galen hund om natten. Mannens ben förvandlades till spaghetti och hans förstånd blockerades av den rädsla som nu överröste honom. Helt plötsligt så dog skriket, och det blev helt knäpptyst. Detta gjorde mannen ännu mer rädd och hans hjärta bankade hårdare och snabbare. Han fick en isande känsla i magen som om någon eller något stod alldeles intill honom. Han vände sig om men det var för mörkt för att han skulle kunna urskilja någon som helst gestalt i källaren vars ingång inte längre syntes till. Nu var han rädd, riktigt rädd. I ren panik började han springa åt det hållet vilket han trodde skulle leda tillbaks ut igen. En hård kall vindpust susade förbi honom, och helt utan förvarning så fick han ett hårt slag mot huvudet.

Han vaknade upp till en fruktansvärd huvudvärk, han märkte av direkt att han inte längre befann sig i källaren utan hade hamnat på någon Gudsförgäten bortglömd plats som inte verkade vara av jordiskt ursprung. Han reste sig och tog några darriga steg mot vad som såg ut att vara en kyrkogård. Dimman låg tätt över platsen och luften smakade förruttnelse och död. Snart insåg han varför, när han gick in i kyrkogården såg han sig om. Lik, överallt. Vart han än vände sig så möttes hans ögon av döda kroppar. Ju mer han tittade ju fler tycktes kropparna vara, det var som om dom ökade i antal för varje sekund och snart så var han i ett hav av lik. Mannen var fullständigt vettskrämd nu men hade ingenstans att ta vägen. Han satte sig ner på huk, höll händerna för ögonen och gav ifrån sig ett gallande tjut.

- TYSTNAD!
Rösten som var hård och bestämd fick mannen att påminnas om sin brutale tyskalärare som hade givit honom många jobbiga stunder under hans skoltid. Mannen hade svårt att se vem det var som talade till honom.
- Vem är där? Vart är jag?
Och ur dimman så uppenbarade sig en stor gestalt på cirka två meter iförd en svart kappa som trots den isande vinden inte rörde sig ett dugg, utan bara vilade stilla över hans groteska kropp. Ansiktet var försjunken i luvan och därmed dolt. Hela hans existens skrek ut med allt som hade med ondska att göra.
- Du vet vem jag är, likaväl vet du vart du är! Det finns ingen mening att förneka det längre. Detta är det sista kapitel i ditt liv!
- Men, men jag förstår inte! Ta mig härifrån! Jag vill inte vara med i den här leken längre! Sade mannen med en darrande osäkerhet och nervositet.
- Leken är över min vän. Från och med nu tar jag över! Se inte så förvånad ut, du visste det här väntade dig.
Då slog det honom. Dagen innan hade mannen blivit sparkad från sitt jobb. Han kom ihåg hur han tog fram sin gamla Beretta och klev in i chefens kontor och med sex skott avrättat sin chef. Den sista kulan hade han använt för att ta sitt eget liv.

Plötsligt började marken att skaka, och med en stor smäll så öppnade marken sig och något som såg ut som en väg uppenbarade sig i öppningen. Mannen tittade ner i öppningen och kände den enorma värme som spred sig därifrån som gjorde att han för ögonblicket tappade synen.
- Följ med min vän. Sade varelsen och gick ner i det brinnande infernot.
Mannen tog ett djupt andetag, sade farväl till sitt liv och gick sedan efter varelsen för att möta sin skapare.

Skriven av: Deniz Vural