Den sista flamman från ett döende ljus

Vindens kyla ven både genom ben och märg. Den svepte över hustaken likt vågor
över stenar och tog med sig ett hundrafald av löv som piskade mig i ansiktet,
kanske en högre makt som plågar mig för begågna brott och visar att jag inte är
värd bättre. Eller kanske bara ett osynligt väl som härdar mig inför det som komma
skall.

Aldrig förr har jag tagit så tunga steg som då jag närmade mig dörren, att knacka
på kändes som att bevittna sin stundande begravning. Att se dörren glida upp
inför mina ögon var än värre. Att se hennes leende på läpparna och höra hennes
ljuvligt glada röst då hon bjöd in mig för att avnjuta en kopp kaffe i ren social
samspråklighet var ren tortyr. Som tur var varade inte hennes leende längre än
sekunder då hon direkt kunde se på mitt otrygga anlete att inget var som det
skulle.

När jag slagit mig ned på min knarrande exekutionsstol satt jag först en lång stund
och begrundade mönstrena på hennes tapeter, de glada färger som utmärkte hennes
skåpsdörrar i köket, med flackande blick försökte jag hopplöst och lönlöst fokusera
blicken på någonting i rummet. Ett otjänligt försök att samla mina tankar kring
något fullt så simpelt som att erinra mig mina minnen från gårdagen och i en
noga vald ordföljd förtälja dessa olyckliga händelser för damen framför mig.

Många långa lidelsefyllda timmar passerade i mitt inre, fastän det i själva verket
troligen inte var mer än någon ynka minut. Sen började min mun hejdlöst och
oförklarligt ofrivilligt att röra sig. Den öppnades och stängdes, tungans muskel
arbetade motvilligt till att framhäva de kommande meningarna som skulle komma att
berätta de händelser som etsat sig fast i mitt minne, de händelser som spökat i
min dystra värld likt de hemskaste av drömmar.

Min mun, vilken jag ej längre hade kontroll över började hänsynslöst och
okontrollerbart
att förtälja historien om hennes unga barn som inom loppet av någon vecka skulle
ha fyllt tjugotre. Munnen talade hejdlöst om de händelser som dagen innan lett
till de hemskaste av hemskheter, främmande män som till synes inte velat göra en
fluga förnär visade tendenser på ett mörker inom sig själva, djupare än den
djupaste av brunnar, hemskare än den otäckaste av fasor. Aldrig förr hade jag själv
kunnat tänka mig något så otroligt hemskt som det jag just fått uppleva, aldrig
hade jag väl trott att jag med egna öron skulle få höra det hemska knakandet från
vännens krossade skallben mot asfalten. Och aldrig någonsin hade jag väl kunnat
tänka mig att det fanns något hemskare än att uppleva detta, men jag hade fel. Att
berätta sanningen för en älskande moder visade sig ännu svårare om än inte lika
ohyggligt brutalt.

Något vackert inom mig dog när jag bevittnade min kamrats obefogade död, men mitt
hjärta sprack ut i tusen bitar då jag såg hans mor sjunka till golvet, med tomma
och orörliga ögon stirra rakt ut i intet, bortom det tomma kök som var hjärtat i
deras hem. Bortom de gator i det villaområde de bott i, bortom denna hemska värld
överhuvud. I vad som kändes som en evighet vilade hennes uppspärrade ögon på en
syn omöjlig för det mänskliga ögat att se, en syn omöjlig att föreställa sig, ack
så tom men ändå så fylld av sorg och frågan.

I en vämjelig känsla av kvävnad tog jag försiktiga steg mot dörren, öppnade denna
själv den här gången, kunde inte med mig själv att vända mig om för att se detta
tomma skal av en människa söka en förklaring i den tomhet som förr varit hennes
varma hjärta. Med mitt liv passerande tusen gånger inför mina ögonen tog jag de
stegen som ledde ut från min bortgångne väns hus. Aldrig förr har jag så starkt
önskat befinna mig två meter under jordens yta. Aldrig förr hade jag väl kunnat
tro att de simplaste ord kunnat vara svårare än de svåraste kval denna värld kunnat
ge mig. Aldrig förr har jag så otroligt gärna velat följa efter en vän. In i
obefintligheten lämna den värld som inte gett mig något annat än ett lidande så
omöjligt att bära att inte ens solens starkaste strålar kunnat frambringa något
ljus i min tillvaro.

Misströsta inte kära vän, du behöver inte vara ensam länge till.

Författare:

Publicerat

Dela: