Den sista pakten i Ghandûn - Kap 2

Kapitel 2 – Ulandril

Dvärgarna hade inte samlats till något hastigt avsked med skrik och stök. De stod alla uppradade på led efter led och bad sällskapet att ta emot gåvor, äta eller dricka av något gott eller stärkande samtidigt som de önskade dem lycka till eller började tala om andra saker.

Till en början så var sällskapet glatt överraskade över den lilla avskedsfesten men efter tio minuter så började de tröttna på gåvorna och maten, i synnerhet då vinet, ölet och stärkedryckerna som i början hade smakat förträffligt men att byta mellan så många olika sorter av öl, vin och andra underliga drycker under en tio minuters period skulle kunna få vem som hellst att må illa, då särskilt Alverna som inte alls var vana vid den här typen av drycker. Vin fanns det i och för sig mycket i Ïllyorien och resten av Lignorn med, men inte öl och alla dessa stärkedrycker. En Alv föredrar purt rent vatten eller vin.

När de efter en halvtimme hade kommit förbi alla Dvärgarna med sina gåvor så var Alverna spyfärdiga. De kunde knappt gå rakt(de ledde sina hästar nu för att det var oartigt att ta emot gåvor från en Dvärg när man sitter på en hästrygg).
De ledde sina hästar mot skogsbrynet på andra sidan dalen.
Dalen var stor men det fanns inga träd där och gräset växte glest. Men lite här och var stod det några rader av bautastenar uppställda.

- Vad är alla stenarna till för? Frågade Enedhil.
- Det vet jag faktiskt inte. Men det står någon slags uråldrig skrift på dem som jag inte känner till. Men den här dalen kallas för den Gröna Dalen. Sade Fundin.
- Jag vet att namnet kanske inte passar riktigt in med hur det ser ut nu men det sägs att före Nekromantikernas Krig så var den här dalen otroligt vacker, sprudlande i allsköns färger. Men sedan kom ju då stora orcherarméer och ville ha våra berg. Då strök hela dalen med... från vad jag fått höra så kom tusentals Dvärgar med hjälp från tusentals Alver och Människor och satte upp dessa stenar där vackra träd en gång stått. Men det var nog när kriget var slut tror jag.
- Men då kan kanske jag tyda dom! Sade Enulmaion som blev förtjust över detta. Han älskade historia.
Men när han gick fram och började studera skriften så blev han tvärt förvånad och till och med ännu mera förtjust när han upptäckte att det var ett uråldrigt Alvspråk som han själv inte kunde tyda.
- Jag kan inte tyda det här. Sade han fascinerad över upptäckten men lite besviken att han inte kunde översätta skriften.
- Låt mig se. Sade Enedhil och gick fram till en av de större stenarna.
- Jag kan nog tyda det här tror jag. Det är en mycket gammal och vacker dialekt som talades mycket innan Nekromantikernas Krig.
Han började undersöka stenen. Och alla blev mycket förvånade när han började mumla det gamla språket högt för sig själv. Han tycktes vara mycket van vid det.
- Det har vittrat sönder på många ställen. Han granskade skriften lite innan han sade:
- Hvohr vahn íl jouhn es Väyiúr... det betyder: Må själen av detta träd finna frid i denna sten. Träden här måste verkligen ha varit betydelsefulla eller magiska på något vis. Sade han.

Dûnnarion blev förvånad när han hörde Enedhil läsa upp skriften. När Enedhil åter skulle bestiga sin häst så sade Dûnnarion:
- Jag känner igen det språket.
- Vad!? Gör du? Utropade Enulmaion besviket, han kände sig utanför, för han som hade forskat så mycket i historia under sitt liv borde veta mer i detta ämne, ansåg han själv.
- Hur kan du veta det? Var du med under Nekromantikernas Krig? Frågade Enedhil förbryllat.
- Nej, jag var inte ens född då. Men jag föddes kort därefter och lärde mig mycket av det språket från min mor. Liksom hon lärde mig mycket om kriget. Sade Dûnnarion.
- Jo det här var ju väldigt intressant, men vi borde faktiskt fortsätta nu. Sade Enulmaion uppretad över sitt eget ovetande och alla andras kunnande.
- Det har du så rätt i, Enulmaion. Jag tycker också att det är bäst vi rör oss framåt snart. Sade Nori.
Alla instämde och fortsatte ritten. Trots att Enulmaion fortfarande var uppretad över det med Alvspråket innan så kunde han inte hjälpa att snegla intresserat mot skriften på varje sten de passerade.

Efter två timmars ritt så hade de tagit sig genom den ’döda’ dalen och trädde in i skogsbrynet.
Det kändes skönt för dem att komma in under skuggan efter hettan i den Gröna Dalen, särskilt då för Dvärgarna som nästan hade full stridsmundering.
De gladdes åt att det första som de såg när de kom in i skogen var en liten skimrande bäck med rent kallt vatten som antagligen kom från Vita Bergen.
Alla trädde av sina hästar och drack det svalkande vattnet och tvättade rent sina ansikten från det damm som samlats i den torra dalen. När de gjort detta så klev de upp på sina hästar och red vidare.

Skogen de red genom var mycket vacker men väldigt mörk och nästan kvav. Den tedde sig också mycket ung då inga ruttna eller gamla träd sågs någonstans. Men skogen var däremot mycket enformig, här och var så kunde de hitta några bäckar eller några djurstigar, men inte mer än det. Det fanns ej heller någon väg de kunde följa.

Eftersom de inte var så hungriga efter avskedet så hoppade de över middagen och åt nästan inget till kvällsmat.
När de skulle sova så satte sig Dvärgarna mittemot Alverna och höll sig på ett visst avstånd. Det märktes att Dvärgarna fortfarande var väldigt misstänksamma mot Alverna, men det var inget som de visade öppet.
Enedhil och Fundin däremot satt lite mer avlägset de andra och pratade. Det var inget vanligt vänskapsprat utan mer av det slaget där de informerade varandra om olika saker de ansåg viktiga, de höll sig väldigt formella och var ytterst allvarliga.
Eftersom de knappt åt nånting och det var en varm vårnatt så tände de ingen brasa.

- En sak som jag till en början inte tänkt på är att ni Dvärgar känner till det almänna talesspråket mycket väl. Jag trodde att ni bara talade Heladi nuförtiden. Sade Enedhil till Fundin där de satt och samtalade sent på natten.
- Jaså, det är så det kallas. Jag vet att vi Dvärgar alltid kunnat två språk, Heladi och ett till, namnlöst. Så det är ’det almänna talessättet’ som det kallas. Sade Fundin.
- Ja, det är det. Det kommer ursprungligen från Människorna. Men jag kan tala Heladi själv. Sade Enedhil.
- Nåja, det är väl alltid bra att kunna ’det almänna talessättet’ nu när vi ska till Människorna. Sade Fundin och suckade.
- Och på tal om det. Hur lång tid tar det innan vi når Människornas riken? Frågade han.
- Ja, först måste vi ut ur den här skogen och sedan över ett slättland, det tar nog en dag. Och sedan när vi kommer in till den här sidan av Ulandril så tar det nog två eller tre dagar innan vi når fram till Stora Floden. Men personligen så anser jag att vi bör hålla mycket rask takt. Sade Enedhil.
Fundin nickade.
- Men då är det fortfarande en bra bit kvar tills vi når bebodda områden? Sade han.
- Ja, det borde det väl vara. Men inte en så lång sträcka som den vi hittils färdats.
- Det låter skönt, men låt mig nu få vila lite. Sade Fundin och lade sig ner.
- Jag har bara en fråga till. Sade Enedhil.
- Och vad är det för någon fråga då? Undrade den sömnige Fundin.
- Jag undrar bara... hur ni Dvärgar kan ha hållit er inom Bargers gränser under hela tvåtusen år. Ni kände ju knappt ens till Ulandril innan vi kom.
- En Dvärg behöver bara sitt berg. Sade Fundin bestämt men frånvarande innan han somnade.

När de vaknade nästa morgon så var Alverna redan vakna och redo att ge sig av.
När de hade ätit frukost så red de vidare.
Efter några timmar så kom de ut ur skogen och fram till slättlandet. Det fanns lite småskogar, växtdungar och buskar utspridda men inget direkt märkvärdigt såg de på hela dagen. Middagen åts mitt på dagen och trots samtalet mellan Fundin och Enedhil föregående kväll så höll de en ganska långsam takt. Ty solen sken, inga moln syntes på himlen och miljön var mycket öppen, trivsam och lugn.
Pågrund av den låga takten så kom de inte fram till Ulandril lika snabbt som planerat.

Det var först efter två timmars ritt nästa dag som de kom fram till Ulandril.
Efter den lilla förseningen så beslöts det att de skulle hålla en mycket högre hastighet i fortsättningen.
Ulandril var en mycket gammal och en mycket stor skog.
Så fort de tredde in där så fick alla Dvärgarna obehagskänslor. Träden var gråa, mossiga och gamla. Marken var full med mossa och kvistar. Det var nästan raka motsatsen till den skog som de hade befunnit sig i två dagar innan.
Men Alverna gillade den ännu mer än den förra skogen.

Ulandril var full med åar och bäckar, som antagligen hade ursprung från Stora Floden. Något annat som det också fanns mycket av var klippor.
En gång i tiden så hade vilda strider utspelat sig där och miljön var idyllisk för spanare. Miljön var även mycket väl lämpad för gömda läger och utkiksposter.
Och detta hade ju naturligtvis inte förbisetts av de olika arméerna under Nekromantikernas Krig och Kriget om Bergen.

De höll hög fart hela dagen och åt ingen middag(vilket ogillades av Dvärgarna).
Framåt kvällen så slog de sig ner vid foten av en stor klippa.
De gjorde upp en brasa, band sina hästar i närheten och började äta.
Dvärgarna kompenserade den missade middagen med att äta dubbelt så mycket till kvällsmat istället.
Dvärgarna skrattade och sjöng på Heladi och verkade ha en mindre fest.
Enulmaion och Enedhil vilade. Och Dûnnarion satt och sjöng några verser från en gammal Alvsång.

Ïven íl dor Guldeo...
Fohn vahn ged yn sónëo...
Ïven íl dor Guldeo híl vôr tyré.
Vuin es oden dev yn híl rade Ghandûn íl dëste.

Plötsligt tystnade Dûnnarion´s sång. Han lutade sig fram och lyssnade. Det var någonting som kom. Med tunga steg. Antagligen fler än en.
- Det kommer någonting! Sade han till dom andra. Dvärgarna stampade ut elden och slängde i sig några sista tuggor mat. Enulmaion och Enedehil kom genast upp på fötter och drog fram sina pilbågar.
De tryckte sig mot klippväggen och tittade runt hörnet.

Dûnnarion som var mycket snabb och vig klättrade upp till toppen av klippan och satte sig på huk bakom en sten som var så stor att den skymde större delen av hans kropp. Han lade en båge på strängen och väntade, och lyssnade. Det hördes mycket grova, hesa röster:
- Var det där du såg elden sade du?
- Ja! Det var där borta Gori!
- Jag undrar vem det kan vara, vi är väl dom enda Trollen här omkring hade jag för mig. Och de där vidriga skogsmännen håller sig ju alltid på andra sidan floden.

Dûnnarion stelnade. Det var Troll. Han hade aldrig i hela sitt långa liv sett till ett troll. Men det sades att de var sex meter höga vidunder som älskade Människokött, och efter vad han själv visste så hade de dött ut under Nekromantikernas Krig.
Han kröp tillbaks till klippkanten och sade med låg röst:
- Det är troll! Hitta något skydd någonstans! Och med ens så hade alla förutom Dûnnarion krupit in under en rot på ett stort träd.
Och när Trollen kom fram till lägerplatsen så kunde Dûnnarion som fortfarande låg kvar uppe på klippan se att det var två stycken. Den ene såg förvånad ut.
- Det var som... jag kunde ha svurit på att det var någon här! Men då får vi väl gå hem igen då. Sade han.
- Vänta! Känner du inte lukten? Det måste vara någon här. Och precis när det andra Trollet hade sagt det så fick han en pil i nacken. Han ryckte till och vände sig om bara för att se en Människoliknande sak stå uppe på toppen av en klippa siktandes mot honom med en pilbåge. Den nästa pilen satt i ögat och Trollet skrek av smärta.
De började gå mot klippan och Dûnnarion hann skjuta av en pil till innan han hoppade ner och började springa. I blint raseri så började de sårade Trollen att jaga honom. Det tog inte lång tid förräns alla tre var borta och de andra kunde krypa ut från sitt gömställe.
- Då var det ute med honom då. Sade Ibun.
Alverna stod tysta.
- Jag tycker att vi borde ge oss av snart nu ifall de skulle komma tillbaka. Sade Fundin.
- Nej det gör vi inte! Dûnnarion är mycket snabb och uthållig, vi väntar. Sade Enedhil bestämt. Fundin och Ibun gick motvilligt med på att vänta, Nori var rätt säker på att Dûnnarion skulle klara sig.

När det blev morgon så kom faktiskt Dûnnarion tillbaks. Han såg mycket trött ut.
- Så du klarade dig! Sade Enedhil glatt.
- Ja. Det gjorde jag. Men det var inte lätt, jag var tvungen att springa hela natten och jag fick inte tappa bort dom heller. Sade Dûnnarion.
- Varför fick du inte tappa bort dom? Frågade Fundin.
- Vet du inte det? Troll tål ju inte solsken, då blir de till sten. Jag var tvungen att se till så att jag hade dem precis bakom mig ända fram tills dess att solen gick upp.
- Det var smart! Sade Enulmaion. De förvånade Dvärgarna instämde.
Ritten fortsatte nu i ännu högre fart efter det här med Trollen.
Och fram mot kvällen så kunde de i fjärran se vatten.

Det var vid middagstid nästa dag som de kom fram till Stora Floden. Genast när de var framme så slog de sig ner och började göra i ordning för middagen. Det var Dûnnarion och Ibun som höll i det, Enedhil och Fundin satt som vanligt och pratade en bit bort från de andra och Enulmaion och Nori gick längs strandkanten och undersökte den och försökte klura ut hur de skulle kunna tänkas ta sig över senare på dagen.
Alla slog sig ned hos Dûnnarion och Ibun för att äta.
- Har ni hittat något ställe där vi skulle kunna ta oss över? Frågade Enedhil.
- Nej, det har vi tyvärr inte. Sade Enulmaion.
- Och hur vi nu skulle kunna ta oss över överhuvudtaget ter mig svårt att förstå. Det är mycket långt till andra sidan. Minst trehundra meter! Sade Nori.
- Hur långt är det? Frågade Enedhil. Han tittade på Enulmaion, som reste sig upp och gick mot stranden, han spanade en stund innan han kom tillbaks.
- Det är ungefär fyrahundrafemtio meter till andra sidan.
- Vid min yxa! Det är ju nästan ett helt hav! Skrek Ibun upprört.
- Ett helt hav, jovisst. Men inte ett djupt hav. Även om floden har ursprung från Mörka Sjön så betyder inte detta att den är lika djup, sade Enedhil. När jag var på väg mot striderna i hamnstaden Enkai under Nekromantikernas Krig så vadade hela arméer över floden. Floden är mycket djupare i norr där Mörka Sjön ligger. Men den kan mycket väl vara djup här med. Sade han.
- Ja men då kan vi väl lika gärna ta och prova vår tur! Sade Fundin som var mycket glad över nyheten.

Större delen av deras packning lades upp på hästarna som de sedan ledde ut i vattnet.
Allting gick bra de första fem minuterna, men sedan blev vattnet meterdjupt. Då fick Dvärgarna rida på Alvernas hästar. Vattnet fortsatte hela tiden att bli djupare. Och snart var det upp till hakan på Alverna. De blev alla tvungna att simma vid mittpartiet, där var konstigt nog vattnet mycket kallt och mörkt. De kände alla en stor obehagskänsla därvid, som om något där nere i mörkret försökte eller ville ta tag i dem och dra ner dem under ytan. Och det var då som något faktiskt slingrade sig runt Dûnnarions fot och började rycka i den. Det var inte starkt men det var otäckt nog. Dûnnarion skrek till och alla började förskräckt att simma så fort de kunde samtidigt som Dûnnarion sprattlade sig loss och det tog inte lång tid förräns de var förbi det mörka mittpartiet. Det var ingen som frågade Dûnnarion om vad som hänt. Men Enedhil antog att det mörka, obehagliga vattnet i mittpartiet på något sätt måste härstamma från Mörka Sjön i norr. Han hade en gång för tusentals år sedan satt ner en fot i vattnet där och det hade räckt. Han kunde fortfarande minnas den otäcka känslan. Och det var just den som han hade känt i floden. Inte alls lika stark men det var definitivt samma ondska han kände.
Trots att den ende som hade någon direkt anledning att vara rädd var Dûnnarion så var de alla skärrade av den mörka delen av floden. Orsaken var helt enkelt att de alla hade känt samma förskräckliga ondska.

De kände sig mycket lugnare när vattnet bara nådde dem till midjan.
Det var just när de skulle träda in i skogen som Dûnnarion vände sig om och tyckte sig se ett ansikte träda fram i vattnet och sedan upplösas och försvinna igen.

De vandrade i långsam takt genom skogen utan att tala med varandra under två dagar. Inte ens Fundin och Enedhil talade med varandra längre. Det kändes som om mörkret från floden hade slingrat sig in i deras sinnen och förmörkat dem. Gjort dem för dystra för att ens vilja dela ett ord med varann. Men de behövde ej heller tala med varandra verkade det som. Alla sysslorna sköttes på rutin och de turades även om att laga maten, söka av området, samla ved och mata hästarna utan att så mycket som ens göra en liten gest åt varandra.

På morgonen den femte dagen så tyckte sig det lilla sällskapet höra ett hummande ljud en bit bort. De letade sig fram till den plats de trodde att ljudet kom ifrån. Enedhil var den förste att tala efter de två dagar som förlupit sedan de tagit sig över floden. Han gav order om att sällskapet skulle vänta medans Nori kröp fram och försökte finna det som orsakade ljudet. Det var väl inget direkt tvivel om att det var en person och inget djur eller föremål som framstötte det behagliga hummandet.
Detta fick Nori också bekräftat när han stack fram huvudet ur en buske.
Det han såg var en kraftig man sitta lutad mot ett träd i en grop i en liten glänta täljandes på en visselpipa. Han hummade på ett brummande vis för sig själv och såg till skillnad från resesällskapet ut att vara nöjd med vad som hände i världen, och i livet. Helt bekymmerslös. Detta uppmuntrade Nori så till den vida grad att han faktiskt log. Mannen hade gröna kläder på sig och han hade svart hår. När Nori skulle krypa iväg och informera de andra så slutade hummandet och mannen började tala, med blicken fortfarande riktad mot sin visselpipa.
- Vart skall du ta vägen då min vän?
Nori frös till.
- Ja, jag menar dig. Sade mannen.
- Ehh... Jo.... Jag skulle bara...
- Tala med dina vänner?
- Nej då jag är ensam! Sade Nori, han ville inte riskera hela expiditionen ifall mannen skulle visa sig vara farlig.
- Nej, du är inte ensam. Det finns två barn till som dig en bit bort. Och sex hästar, varav tre föl. Har jag rätt?
- Jo det har du. Om man bortser från att ’barnen’ egentligen är Dvärgar, fölen är egentligen Ponnyer och det ter mig tämligen lustigt att du kunde missa tre fullvuxna Alver. Det var Enedhil som talade och han stod framför mannen. Mannen som i vanliga fall skulle kunna höra en Ekorre skutta hundra meter bort blev tämligen överraskad över att finna något som hans öron missat, så nära, så stort, så ovanligt.

Sällskapet leddes in till den by mannen de träffat kom ifrån. Den var inte långt borta från gläntan. Byn var full med kraftiga män och kvinnor som vandrade runt och gjorde sina olika sysslor, de var mycket lika mannen och var även klädda mycket likt. Kvinnorna var mest brun och svarthåriga, de var klädda i bruna klänningar med gröna skynken över. Männen var alla svarthåriga och de var klädda i bruna byxor och gröna tröjor. Ingen av dem var särskilt vacker men det var inte heller någon som var ful. De var jägare och de ägde många boskapsdjur. De bodde i hus av stockar. Mannen som de träffat, som hette Ternes, ledde dem till en hydda i bortre änden av byn. De gick genom en välskött liten trädgård. Huset hade dörrpost och halmtak. När de trädde in så översköljdes de av vackra doftar från olika sorters krukväxter som hängde i taket.
- Det här är mitt hus, sade Ternes. Min fru är inte hemma just nu men hon kommer nog snart. Jag ser på er att ni haft en lång och svår färd.
- Vår färd har varken varit särskilt lång eller svår. Det är ännu långt kvar men färden har ett mycket viktigt mål, sade Dûnnarion.
- Jag skall ej lägga mig i era angelägenheter. Jag förstår att det ni gör är viktigt., sade Ternes.
- Låt oss inte tala mer om det nu. Lite mat och lite sömn skulle sitta fint. Sade Fundin.
- Du har nog rätt min käre Dvärg. Jag skall göra iordning husrum åt er. Se till att få er lite sömn nu. Sade Ternes.
Det tog inte lång tid förräns hela sällskapet låg och sov i Ternes vardagsrum.

Det var långt in på dagen då de väcktes.
- Skulle ni vilja ha lite mat? Frågade Ternes.
- Jodå, det skulle vara gott, sade Enulmaion som hade längtat efter ett riktigt gått mål mat ända sedan han lämnat Ïllyorien i Lignorn.
Maten var färdiglagad och stod redan framsatt på ett långbord i vardagsrummet. Bara några meter från deras sängplatser.
- Det här måste nog vara det godaste jag ätit på länge, sade Enulmaion efter en stund.
- Det är min fru Jilne som har lagat den, sade Ternes. Alla tackade Jilne för maten.
- Den stuvade kaninen är min favorit, sade Ibun. Riktigt gott om jag får säga det själv.
Jilne blev mycket glad och tackade alla för deras vänlighet.
Efter en stund sade Enedhil:
- Jag hade inte väntat mig att vi skulle möta några människor så här nära floden.
- Vi är inte människor. Eller inte riktigt i alla fall, sade Ternes.
- Nu förstår jag inte, sade Enedhil.
- Jo det är väl så att vi har samma förfäder som Människorna, Barbarerna vill säga, sade Ternes. Är ni bekanta med Liethiren Gamons tolv dödssynder?
- Jag tror att vi Alver är mycket välbekanta med honom. Särskilt då en del av vårt folk faktiskt fanns då, sade Enedhil. Dûnnarion och Enulmaion nickade.
- Vänta lite bara! Vad är en ’Liethir’? Frågade Fundin.
- En Liethir är en uråldrig varelse, om man nu kan kalla dem för varelser, sade Ternes. De antas vara själar från döda Alver, Barbarer, Dvärgar och Människor som inte funnit frid i de dödas land utan hemsöker vår värld. Nekromantikerna var en sorts Liethirer en gång i tiden. De intog Människokroppar och använde dessa för att utföra sina illdåd. Det finns idag fullt med Liethirer i de norra delarna av östra landen. Men trots det så är det få Människor som känner till dem. Det finns en speciell tempelorden med stridsmunkar som använder sig av Alvsmidda vapen. Dessa munkar håller dem i shack.
Men det är ändå den store Gamon som varit den kraftfullaste av Liethirerna. Han var gudalik och kastade hela Ghandûn under sin vilja.
Men en av hans tolv dödssynder var ju den då han blandade blod från olika raser. Han skapade de fasansfulla Orcherna, Goblinerna och mångt mycket mer än det. Men han blandade också blod från Alver och Barbarer. Detta skapade Människorna. De gjorde revolt mot honom tillsammans med både Alver och Dvärgar och de lyckades även stoppa honom. Då hade han bara hunnit göra några enstaka av det folkslag han kallade Nomader. En blanding av Barbarer och Dvärgar. Det är vi, Skogsfolket, som är de sista överlevande Nomaderna.
Nej, låt oss inte tala mer om det nu! Hela vårt folks historia är allt för lång och ledsam för att berättas här, särskilt perioden som involverar Liethirerna, och främst då Gamon. Ni är här för att vila, ej för att dränka er i sorg.

Alverna gick runt i byn och talade med alla de stötte på. De ville lära sig så mycket som möjligt om Skogsfolket och deras historia. Men det var få som ville tala om det då de är fredälskande naturmänniskor och deras historia är både fylld med sorger, skräck och skam.
Men det de fick fram var nästan bara att deras folkslag hade flytt undan forntidens krig och gömt sig i skogarna. De ville inte kallas Nomader, utan bara Skogsfolk. Men de ville inte berätta varför. Deras meddellivslängd låg på omkring fyrahundra år.

Efter en stunds omkringströvande så var Alverna mycket förvirrade. Det var som om de tagit sig an ett alldeles för svårt pussel där ingen av bitarna tycktes passa. Detta gällde även Enedhil som till och med hade levt under Skräckväldets Tid(när Gamon regerade), dock som ett Alvbarn.
Det tog inte lång tid förräns de stötte på Dvärgarna som inte var förvirrade, utan snarare irriterade.
- Det här var något av det primitivaste jag varit med om! Sade Ibun.
- Det finns inga dyrbara klenoder eller ädelstenar överhuvudtaget! Sade Nori.
- Och vapnen sedan! Inte en enda yxa! Förutom de som används till skogsarbete. Vilket slöseri! De enda riktiga vapnen de har är pilbågar och blåsrör! Sade Fundin.
- Men ni kan väl inte vänta er att Skogsfolk som bor mitt ute i en så stor skog som Ulandril skulle kunna ha fått tag på varken ädelstenar eller guld. Och de har inte några fiender. De är alla jägare. Det är kanske därför som de endast använder sig av pilbågar och blåsrör, och yxor duger inte så bra som jaktvapen. Sade Dûnnarion irriterad över Dvärgarnas naivitet.
- Det har du nog rätt i, sade Fundin. Men jag tycker ändå att det är ett jäkla slöseri med fina yxor! Enedhil och Enulmaion kunde knappt hålla sig för skratt. Det förstod inte Dvärgarna, det var nämligen mycket viktiga saker de talade om, ansåg de själva.

Dagen fortlöp mycket lugnt och behagligt i byn med sina sprudlande trädgårdar och stenbelagda gator. Kvinnorna verkade ägna sina dagar åt små jordbruk i trädgårdarna medans männen var ute och jagade. Byn hade också ett gemensamt förråd där all jagad mat lades in, trädgårdsmaten fick de behålla själva. Förrådet sköttes om av byns äldre som alla var över trehundraåttio år gamla. Det var en rätt stor by och därför fanns det också många av de äldre. Vid festsammanhang fick man gå till de äldre och be om tillåtelse att ta en större del kött från förrådet än vanligt. Alla de äldre bjöds alltid på festerna och Skogsfolket älskade fester med mycket mat och underhållning.

Och det var just framåt kvällen som en stor fest hölls hos Ternes och Jilne Marben som deras fulla namn löd. Festen var tillägnad Alverna och Dvärgarna som moraliskt stöd till deras stora färd. Festen varade bara några timmar men den hölls utomhus under den stjärnklara natten. Festen uppskattades speciellt mycket av Dvärgarna som även de älskade sådana tillställningar med mycket mat och underhållning. Det som förvånade sällskapet mest var Skogsfolkets stora gästfrihet trots att ingen i sällskapet hade avslöjat mer än att de skulle ut på en färd som antagligen skulle bli både lång och farlig. Dvärgarna njöt verkligen av tiden där och hade inga problem med att smälta in i miljön. Alverna tog det lite lungnare än Dvärgarna och de satt mest och diskuterade med de äldre. Vid midnatt var festen slut och hela sällskapet gick till sängs och de kunde sent in på natten höra Skogsfolkets muntra sångar när de städade upp efter festen.

Skriven av: Oskar Boberg