Den sista pakten i Ghandûn - Kap 3

Kapitel 3 – Sogul

Nästa dag tog resesällskapet farväl av sina vänner och fortsatte i östlig riktning mot sin nästa etapp. De skulle bege sig till kungariket Baneri och dess huvudstad Lamhal. Där Människornas kung finns. Alverna var glada till att de snart skulle få se de mytomspunna Människorna, Enedhil hade ju själv stridit sida vid sida med Människor en gång i tiden så för honom skulle det nog bli ett kärt återseende. Dvärgarna däremot var lite mer oroliga. De hade hört mycket om Människornas girighet under Kriget om Bergen.

Färden fortsatte genom Ulandril och det tog bara någon dag innan de kom ut till de gigantiska slättland som östvärlden är känd för. Skogar fanns det överallt men de var bara små öar i ett gigantiskt grönt hav. Alla gladdes de åt hur världen tycktes skina upp när de lämnade den mörka dystra skogen Ulandril bakom sig.
- Av alla tänkbara platser i hela Ghandûn. Så var Skogsfolket tvungna att slå sig ned på den mest ruttna vedervärdiga platsen av dem alla. Sade Fundin. Enulmaion grymtade och försäkrade sig om att både koger och pilbåge hängde på ryggen.
- Vänta du bara Fundin, Merins son, tills vi kommer upp till de norra delarna av Ghandûn, sade Enedhil. Även om nästan hela östvärlden blev förstörd under Nekromantikernas Krig så tycks det ha återhämtat sig förvånansvärt bra. Men jag skulle bli mycket förvånad om norra östvärlden återhämtat sig det minsta. Ty det var där som ondskan hade sitt näste.
- Men över sjutusen år har ju gott sedan dess. Det måste ju ha återhämtat sig. Sade Fundin.
- Hela västvärlden var en stor frodig skog innan Nekromantikernas Krig. Nu återstår endast ödemarkerna, sade Enedhil.
- Och vår älskade Lignorn, lade Dûnnarion till.
- Det måste ha varit ett sjuhelsikes krig, sade Nori. Enedhil drog bak sin Alvkappa något och avslöjade en fyra edki lång dolk för Nori.
- Fresta mig inte. Sade han, inte hotfullt men ej heller vänligt. Han gillade inte att folk talade nedvärderande om Nekromantikernas Krig.

Färden fortlöp mycket lugnt och behagligt på de stora slättlanden. Det var den tredje dagen sedan de lämnat Ulandril som de kom fram till Människostaden Sogul.
Staden hade en vattenfylld vallgrav på östsidan. På andra sidan vallgraven låg det en sex meter hög stenmur och staden fanns bakom muren.
- Kanske inte direkt världens bästa försvarsverk, sade Ibun.
- Kanske inte. Men vallgraven är stor. Runt etthundra meter bred skulle jag gissa på. Och det är nog inte så lätt att ta sig till andra sidan, sade Dûnnarion.
De red fram till en stor träbro som ledde dem över vallgraven fram till en port i muren. Vallgraven var full med Människobarn som simmade runt och lekte med varandra i det varma vattnet.
De steg av sina hästar och ledde dem fram över den etthundra meter långa bron.
När de kom fram så knackade Enedhil på den stora träporten och ropade.
En lucka öppnades och de kunde nu se hur tjock den stora träporten egentligen var.
Ett huvud blickade ut genom gluggen. Det var en mager gammal man.
- Ort och ärende, sade han. Nej men åhå! Stridsduergar! Det var då konstigt. Duergar finns det ju här men några i full krigsmundering har jag då aldrig sett.
- Vad!? Finns det Dvärgar här? Ropade Fundin.
- Jo det finns det, sade portvakten. Visste du inte om det? Alltsedan Nekromantikernas Krig har det bott Dvärgar här i dessa trakter.
- Ni känner till Nekromantikernas Krig väl! Sade Enedhil.
- Det är klart vi gör det! Det var då maken till fräckhet! Komma här och tro att vi är efterblivna! Vänta lite! Åhå oj oj då! Ni är ju Alver också! Det här besöket var då sannerligen lustigt, sade portvakten.
- Vi är Alver från Lignorns skog bortom de västliga ödemarkerna, och det här är Dvärgar från Dvärgariket Barger vid Vita Bergens södra del. Vi är här i ett mycket brådskande ärende.
- Jaså minsann! Sade portvakten fundersamt. Det är underliga platser ni talar om. Lignornien blev förstörd för sjutusen år sedan och Barger har jag endast hört om i gamla krigssagor.
- Hela Lignorn blev inte förstörd. Efter Nekromantikernas Krig så skötte vi Alver om det lilla som var kvar. Nu är Lignorn mycket större. Lignorn är Alvernas land. Där finns både byar och städer. Den största staden heter Ïllyorien, sade Dûnnarion.
- Ni blir nog tvungna att vänta här medans jag kontaktar borgmästaren, sade portvakten och försvann.
- Det var mig då en konstig kuf, sade Ibun. Dvärgarna instämde, men Alverna var försjunkna i tystnad. Dvärgarna var i hemlighet förvånad över att portvakten kände till det Heladiska ordet för Dvärg, nämligen Duergar.

Efter en stund öppnades porten och sällskapet blev mycket förvånade av att se tio mörkfärgade rustningsklädda män komma ut med dragna svärd. De tvingade sällskapet att backa samtidigt som fyra av männen försiktigt tog sig runt dem och höll dem på plats. Alla av dem hade dragna svärd och svärdens spetsar pekade mot sällskapet. Det är kanske inte förvånande att sällskapet också drog sina vapen. Enedhil och Enulmaion spännde sina bågar. Dûnnarion drog sin långa sabelklinga. Fundin, Nori och Ibun slet fram sina yxor. Portvakten skymtades lite innanför portarna men han drog sig snabbt undan. Snart kom borgmästaren ut genom porten, han var bevakad av ytterliggare fyra män. Ingen i sällskapet lade märke till honom förräns han började tala:
- Lägg ned era vapen, sade han befallande. Men till ingen nytta, Enedhil och Enulmaion satte siktet på hans huvud och det syntes verkligen hur han började skaka. De fyra männen som vaktade borgmästaren ställde sig framför honom. Men för sådana skickliga bågskyttar som Enedhil och Enulmaion så skulle det inte vara några som hellst problem att skjuta borgmästaren ändå.
- Ni tror väl ändå inte att vi är så dumma så att vi lägger undan våra vapen när ni står och siktar på oss med era, skrek Enedhil. En röst hördes bakifrån vakterna:
- Vakter! Stoppa undan era vapen. Vakterna såg lite tveksamt på varandra innan de körde ner svärden i skidorna. Enedhil och Enulmaion sänkte sina bågar.
- Lägg undan era vapen ni med! Sade Enedhil och alla i hela sällskapet lydde direkt.
Borgmästaren muttrade något och de fyra vakterna steg åt sidan. Han gick fram till sällskapet och vinkade bort två av vakterna så att han skulle få tillräckligt med plats.
Han var fet och hade långt skägg och brunt rufsigt hår, han var klädd i röda kläder.
- Vad är ni för ena bråkmakare och vad gör ni här? Sade han.
- Ursäkta mig! Sade Nori. Men var det inte ni som kom utstormandes i full stridsberedskap?
- Det är ändå ingen ursäkt för ert uppförande! Sade borgmästaren, det syntes att han var uppretad över att Enedhil och Enulmaion hade siktat på honom.
- Vi ber ödmjukast om ursäkt! Sade Enedhil och bugade sig. Det stred mot hans principer och det märkte Dvärgarna på hans min när han bugade sig. Men han kunde inte riskera hela uppdraget genom en enkel dispyt med en lite väl egotrippad borgmästare. Borgmästaren sken upp när även Dvärgarna föll in i bugning, de insåg också det kloka i detta.
- Ni är väluppfostrade ser jag! Skrattade borgmästaren. Fundin bet sig själv så hårt i läppen att blod började rinna ur de bistra mungiporna.
- Inte kan jag väl förbjuda sådana hövliga varelser som ni inträde till min borg, min stad. Välkomna till Sogul! Sade borgmästaren.

Sällskapet leddes in till staden av vakterna. I staden fanns både Dvärgar och Människor som vandrade runt och skötte sina sysslor. De brydde sig inte det minsta om sällskapet. I mitten av staden fanns en stor borg, där leddes de in.
Dvärgarna grymtade förargat i alla rummen och alla salarna. Det syntes på borgmästaren att han var mycket stolt över borgen. Dvärgarna tyckte att det var vedervärdigt. I Barger fanns det bara stora vackra vita salar med otroliga uthuggningar. Den här borgen var mörk och grå. Och uthuggnader fanns det inte ens.
De leddes upp till taket där en riktigt ful improviserad härskarsal utav trä ovanpå stenen var gjord. Det märktes alltför tydligt att borgmästaren överskattade sin makt lite väl mycket. Vakterna radade upp sig längs med kanterna på taket, huvudena hölls högt. Borgmästaren slog sig ned på ”tronen” och sade:
- Mina kära Duergar och Människor... vad för er hit?
- Vi är inga Människor, sade Enulmaion. Vi är Alver.
- Alver? Omöjligt! Alver har varit utdöda i över sjutusen år. Sade en av borgmästarens tjänare. Borgmästaren kliade sig fundersamt i sitt bruna skägg.
- Vi Alver har hållit oss undan i Lignorns skogar under årtusenden sedan Nekromantikernas Krig. Vi har byggt upp en hel värld i Lignorn, sade Enedhil.
- Ni ljuger! Lignornien blev förstörd under Nekromantikernas Krig! Skrek borgmästaren tjänare igen.
- Vi ljuger ej för er, sade Enedhil. Vi söker hjälp i mörka tider då en ny Nekromantiker rest sig och håller just nu som vi talar på med att bygga upp sig en fasans armé.
Tjänaren såg skeptiskt på sällskapet och vände sig sedan manande till borgmästaren som nästan genast började tala:
- Alver finns inte längre... Lignornien blev förstörd för lika länge sedan... Nekromantikerna likaså.... ni är endast en skock lurendrejare! Släng dem i arresten!
Skrek borgmästaren, han hade rest sig och pekade rakt på Enedhil. Pilen träffade honom rakt i knäet. Dûnnarion flinade glatt, han ansåg det vara dumdristigt att döda borgmästaren men nånting var han tvungen att göra. Vakterna drog sin svärd och rusade fram mot sällskapet som också hade dragna vapen.

Sällskapet var omringade av Soguls svartklädda, rustningsförsedda vakter. De höll svärden på samma sätt dom de hållit dem på bron. Med spetsen rakt emot dem beredda på att slänga sig rakt fram och borra in svärdet i stället för att hugga med det. Enedhil försökte förtvivlat prata sig ur den knipa de hamnat i:
- Snälla ni, ni måste låta oss gå, vi är endast här för att rädda Ghandûn, vi måste förena oss och slåts mot mörkrets makter och inte varandra. Vårt uppdrag får ej gå om intet! Många av vakterna såg förstående på dem, en del såg rädda ut och på en del syntes hatet färga deras ögon röda. Borgmästaren hade svimmat så det var nu hans blåklädde tjänare som hade ordet. Och det tog inte lång tid förräns han tog det.
- DÖDA DEM! Skrek han och med ens så slängde sig vakterna rakt fram och pressade sina svärdsspetsar mot sällskapet. Dûnnarion, Enedhil och Dvärgarna kunde parera svärden med sina egna yxor, respektive svärd och dolk. Men Enulmaion som hade sin båge framme var istället tvungen att hoppa undan. Han flög högt upp i luften, ungefär två meter och vakterna blev mycket rädda. Ty få av dem trodde på att det var riktiga Alver och de få som gjorde det visste ingenting om hur lättfotade Alver är.
Striden tog sin början.

Dvärgarna högg frenetiskt med sina yxor, Dûnnarion utkämpade avancerade stridstekniker med sin Alvklinga, Enedhil flög fram och tillbaks och spetsade vakt efter vakt med sin dolk. Huvudena rullade och mitt i allt detta så stod Enulmaion uppflugen på taket på tronen med sin pilbåge i handen och skjöt, pil efter pil.

Dvärgarnas yxor utdelade mycket kraftfulla hugg men de var relativt långsamma i strid. Detta kompenserade Dvärgarna genom att strida i en klunga där de täckte och hjälpte varandra och hade utsikt åt alla håll.

Enedhil hoppade runt och högg åt nästan alla håll med sin dolk. Detta var mycket riskabelt och utröttande, men efter en stund så lyckades han ta sig bort från stridigheterna och ta sig fram till tronen där Enulmaion stod med sin pilbåge. Han stoppade undan dolken drog fram sin pilbåge och började skjuta på vakterna, till skillnad från Enulmaion så stod Enedhil nedanför tronen och var därför mycket lättare att komma åt än vad Enulmaion var.

Samtidigt så slängde sig Dûnnarion fram och tillbaks på marken och dräpte vakter och det tog inte lång tid förräns alla vakter låg döda.
Allt som allt så var det tjugo vakter. Tio på respektive sida(då de hade varit uppställda i raka led på var sin sida innan). De enda som nu återstod var borgmästarens tjänare som alla var utrustade med dolkar, men ingen var dragen. Borgmästarens närmste(den blåklädde) slängde iväg en kniv som träffade Dûnnarion i låret. Ilsket drog han ur kniven.
- Till vapen bröder! Skrek den blåklädde tjänaren. De andra tjänarna drog fram sin dolkar men när Dûnnarion ilsket tågade emot dem med höjt svärd så slängde de ifrån sig dolkarna. Han ställde sig rakt framför den blåklädde tjänaren. Tjänaren tappade sin dolk och föll till marken.
- Snälla döda mig inte! Jag gör vad som hellst! Snälla! Skrek han med ynklig röst.
- STÄLL DIG UPP! Röt Dûnnarion. Tveksamt så ställde han sig upp med en tydlig skräck hängandes i ögonen. Dûnnarions ögon svartnade och precis när han skulle hugga så sade Enedhil:
- Dûnnarion, khâz Us vôr. Han hejdade sig och sänkte sitt svärd, sedan torkade han av det på tjänarens axel och vände sig om. Tjänaren föll ihop och grät han var rädd för vad som skulle hända, ej för Dûnnarions vrede utan för vad borgmästaren skulle ta sig till när han fått reda på hur tjänaren hade handlat i situationen.

Hela sällskapet var förfärade över incidenten, främst för att ingen av dem förutom Enedhil någonsin hade upplevt riktiga strider förut och delvis för den obehagliga vrede som de hade kunnat se i Dûnnarions ögon.
Men mest förfärad var ändå Enedhil då de otäckast tänkbara minnena från hans barndom och Nekromantikernas Krig hade väckts till liv på nytt.
Borgmästaren kvicknade till en kort stund och kunde se förödelsen runt omkring sig. Enedhil gick fram till honom och grep honom om strupen.
- Det här hade aldrig behövt hända! Sade han. Och borgmästaren svimmade igen, om det var av skräck eller utmattning visste ingen inte ens han själv skulle veta det när han vaknade nästa gång.

Enedhil och Enulmaion samlade ihop pilarna som de skjutit iväg och sedan begav sig sällskapet nedför trapporna i borgen. Eftersom Dûnnarion var snabbast av dem alla och kunde utan några problem ta sig an många fiender samtidigt så fick han ta täten i trapporna. Han var åtföljd av Fundin och Ibun. Därefter kom Enulmaion och Nori, och sist kom Enedhil.
Striderna på taket hade inte passerat obemärkt för folket nedanför och vakter sprang just nu upp för trapporna för att se vad som hänt.
När de nådde fram till vakterna i den tredje trappan från taket så stannade alla hastigt till. De stod som förstelnade och ingen var riktigt säker på vad som skulle göras. Det var elva vakter. Dûnnarion försökte göra sig så beredd som möjligt då han var mycket utsatt där han stod längst fram i trappan med väggar på båda sidorna om sig, vakter framför sig och sällskapet bakom sig.
Skrik och vapenklang hade hörts uppifrån taket, och det hade minst sagt väckt uppståndelse. Och nu, när de stod öga mot öga med en skara mycket underliga krigsklädda personer, med dragna vapen, så var det kanske inte så konstigt att vakterna statuerade dem som skyldiga till bråket på taket.
Vakten som var först i ledet höjde sitt vapen och skrek:
- Sogul! Vilket följdes åt av – Hamre! Och – Bard! Längre bak i ledet. Hamre var borgmästaren och Bard var östlänningarnas kung, den som sällskapet menade att söka upp.
När vakten skulle hugga Dûnnarion så fick han en pil i bröstet av Enedhil som stod längst bak och därmed högst upp av dem i sällskapet och hade därmed också bäst skytteposition. Vakten föll plågad till marken med ett tyst gurglande. Några tysta sekunder förlöp då Soguls svartklädda vakter och den grönklädda Alvkrigaren Dûnnarion stod och såg varandra i ögonen.
- Dyl hjy vahn dyl hjy, sade Dûnnarion, ett öga för ett öga.
Striden tog sin början då Dûnnarion kastade sig fram och slet upp halsen på den närmsta vakten gled förbi denne innan han hunnit falla och föra klingan genom magen in i ryggraden på nästa, högg den andre över huvudet så att det delades till två, den näste slog han till med näven så att han föll bak innan han skar upp magen på denne. Under processen så avancerade han hela tiden framåt och möjliggjorde det för Dvärgarna så att de kunde slinka ned mellan taket och trappan. När de gjort detta så sprang de sedan runt och anföll vakterna bakifrån. Dvärgarna siktade på ryggraden vilket dödade vakterna direkt, utan smärtor. Några av vakterna vände sig om och mötte Dvärgarnas yxor, och det blev bara för mycket.
- STOPP! SLUTA! Vi ger oss! Skrek en av vakterna förfärat. Striden tog slut men vapnen hölls kvar. De fem överlevande vakterna höll sina svärd högt för att visa att de ej ämnade stride mer med dem.
- Släng era vapen! Sade Fundin efter en kort stund, vakterna lydde och sällskapet stoppade även de undan sina vapen.
Dûnnarion höll ned sitt svärd och lät blodet rinna av samtidigt som han sade:
- Yn dyl grho vahn dyl grho, och en tand för en tand. Det var ett bra beslut ni tog, vi vill er inget illa så länge som ni låter oss fullfölja vårat uppdrag.
- Vilket är? Frågade en benig vakt.
- Att rädda Ghandûn från ondska och mörker, sade Enulmaion.
När Enedhil hämtade tillbaks sin pil så upptäckte han att de två sårade Människorna, han med uppsliten hals och han med söndersliten mage verkade ha omänskliga smärtor, de skulle nog inte leva längre än några minuter till, Enedhil kände hur det stack i hjärtat när han dödade dem, men han kunde inte bara låta dem lida till döds.
Han slöt ögonen på dem och reste sig upp.
- Dûnnarion! Skrek han. Quet híl khâz quey sóndev yn vôr toyr es! Enulmaion reagerade på detta och såg mot liken och kunde konstatera att ingen av dem levde.
- Vôir vuin es dyón pryv, sade han.
- Es dyón pryv dreluir, on Jio khâzen es, svarade Enedhil.
- Davô... sade Enulmaion men avbröts av Dûnnarion med ett bestämt – Ne!
- Us thi haln. Jio híl vôr ery vyt des. Sade Dûnnarion.
- Vyc! Sade Enedhil. De hade argumenterat om hur Dûnnarion stred, att han sårade dem alltför allvarligt och lätt dem ligga där utan att bry sig det minsta om det. Samtalet hade slutat med att Dûnnarion lovade att göra så någonsin igen mot en Människa.
Dvärgarna hade fascinerat hört på under bråket men ansåg att de inte kunde stanna där de var, - Vi borde nog gå nu, sade Fundin.

Det tog inte lång tid förräns de kom ut på gatorna igen. Sällskapet lade märka till de stora kravaller som formats runt den döde tjänarens kropp. De gick den andra vägen som de kände till som var närmast muren. De stoppade nu undan sina vapen för de ville inte väcka ännu mer uppmärksamhet. När de kom fram till porten så var den stängd och låst. Men det hann de knappt märka förräns vakter kom springandes bakom dem, det var ungefär fyrtio stycken och så många hade ingen av dem lust att slåts med de klättrade upp på muren och då började det att regna pilar över dem. De slängde sig ned i vattnet och även där fortsatte pilarna att regna ned över dem och skvätta vatten. De var omgivna av badande kvinnor och barn.
- Varför skjuter de? Skrek Enulmaion. Det finns ju kvinnor och barn här!
Dvärgarna tycktes ha mycket svårt att simma med sina tunga rustningar, eller rättare sagt så höll de på att drunkna. Alverna tog upp dem på sin rygg och började simma. Det var tungt och jobbigt för dem alla.
- Sluta skjut era jävla idioter! Det finns ju folk i vattnet! Hördes en röst skrika inifrån staden och då slutade pilarna komma.
De tog sig iland och de kände sig tvungna att ta sig bort från Sogul så fort som möjligt. Men då återstod ju ett problem. Deras hästar var kvar inne i staden.
Men som tur var så gick tre andra resenärer med hästar med packning på mot bron.
- Vi rånar dom! Flinade Nori. De sprang fram dit med dragna vapen och skrek:
- Ge oss hästarna! Resenärerna föll bakåt ned i vattnet av skräck och då kunde sällskapet ta hästarna. De satte sig på dem och eftersom det bara var tre hästar så fick Dvärgarna sitta där bak då de själva inte var så bra på att rida, och särskilt inte på sådana här stora hästar.
Portarna slogs upp med en smäll och vakterna rusade skrikande ut:
- För Sogul! För Hamre och för Bard! På nytt susade pilarna förbi deras öron och de galopperade iväg runt staden mot Baneri, så fort de kunde.

Skriven av: Oskar Boberg