Den sista striden


Jag tänker på alla dem som levat och dött, kämpat för sin tro eller kämpat i sin otro, alla vi som vid en tidpunkt som vår Herre bestämt som kommer att stå upp vid domens stora dag. Domen tänker jag mig så;

Det är kvällen innan domedagen. Inne i den stora staden Sion märks tilltagande stormvindar, piskande regn, jamande våta uthungrade katter och andra övergivna husdjur som söker skydd och värme under brädhögar och nedfallna plåttak. Lufttrycket faller hastigt. Inte en människa syns till på gatorna. Övergivna kärror och andra tillhörigheter som folk lämnat kantar vägarna. Många har gömt sig i hålor i marken, i lönnrum och källare, somliga har plundrat stadens förråd och tagit med sig så mycket de orkar bära, många andra har blivit utan, men ändå är det de senare som frivilligt stannar kvar medan tjuvarna sätter sig i säkerhet.

Sedan i en tidig grå morgonrodnad över Harmagedon, håller stormen och regnet andan och det blir plötsligt onaturligt lugnt. Kråkor och asfåglar flyger långsamt i vida cirklar över staden. Nervöst spejar väktarna uppe på Sions murar efter Ondskans härskaror. En gång för alla skall deras Konung, Herren Kristus segra! Det har han lovat en gång. Han skall snart bli allt i alla. Ondskans härskaror skall kastas ner i den brinnande sjön för evigt. De flesta av dem som finns här har redan dött en gång, ty detta är den andra döden och den slutgiltiga prövningen. Tusenårsrikets tid är snart till ända. Agnarna skall sållas från vetet och många av deras trogna skall avfalla från Kristus under prövningarna. Stämningen är nervös. Ingen kan riktigt förstå varför de måste slåss, varför segern måste gå genom deras död, varför deras bröders, systrars, söners och döttrars blod måste vattna jorden. Det enda de säkert vet är att det inte finns en chans att undvika det oundvikliga som Herren redan bestämt. På himlen reser sig en blodröd sol. Man spanar efter Frälsaren, men han syns ännu inte till. Människorna inne i Sion darrar av skräck och hoppas att murarna skall hålla. Ondskans, denna världens härskares skaror tycks oändligt stora, segervissa och laddar upp med murbräckor och fruktansvärda vapen. I stora lurar uppmanar man Sions att ge upp utan strid, de som ger sig utlovas amnesti, en chans att leva, all strid sägs vara meningslös. Ingen nåd kommer att ges Sions invånare sedan striden väl blåsts igång.

På Sions murar står tappra krigare i fyrdubbla led utan att visa någon tvekan. Många sätter sin tillit till dem. Hungriga änkor som sålt sin sista skärv, bär ut sin mat till krigarna så att de skall äta sig mätta och stå starka inför striden. Själv gör de ju inte så mycket nytta, menar de och det är bäst att ge maten till dem som bäst behöver den. De mest härdade och erfarna krigarna står längst ut och de unga, gamla och ännu oerfarna står i den innersta försvarsringen. Så har det bestämts. Inga liv skall spillas i onödan. Och då är det ingen anledning att offra de svaga först. Med de starka faller också de svaga. De skall alla samma väg gå. Det gäller främst att bryta det massiva anfallet innan stadsmurarna faller och då är endast det bästa de har gott nog. Med Andens brinnande svärd skall Sions krigare försvara staden till sista man. Och Ordet som var i begynnelsen skall i Anden nu leda de trogna till seger, fast några av krigarna tvekar i hemlighet om det verkligen kan vara så enkelt. Tänk om Kristuslöftet bara är en dröm, fantasi och falsk tröst? Kanske är det dessa många ohjälpliga tvivlare och dårar som måste dö under den sista striden på slagfälten i Harmagedon? De som ännu tvivlar på att Kristus verkligen är Herren och som tvivlar på segern? Alla de stackars tvehågsna satar som levat och dött förgäves och under tusentals år i väntan på att en tigande Kristus, en tigande Gud skulle tala till dem, ett Messiaslöfte som de aldrig riktigt våga lita på och därför heller aldrig riktigt fått kläm på vem Gud är. Där finns också de som mist sin tro sedan de upplevt hur deras familjer och bröder slaktats på slagfälten runt om i världen, de hjälplösa och hungrande som trängts in i ghetton och stuvats in i plomberade boskapsvagnar mot förintelse med industriell effektivitet. Skall de få en andra chans innan domen?

De är dömda därför att de saknade trons gåva, därför att de genom olika omständigheter saknade Kristus, de som i sin smärta vågade anklaga Gud för att vara grym och orättvis, trots att deras hjärtan brann av rättvisa, kärlek eller hat till allt levande. De är alls inte liknöjda – de har bara inte riktigt fattat poängen med de hela, kanske inte räckt hela vägen fram. Sedan när Konungen kommer, skall de ändå att ställas bland getterna på den vänstra sidan, och tigande se på medan fåren i Sion med varsam hand leds åt höger, för att bli förda till nya himlar och en ny jord i evig gemenskap med den ende Herden, medan de själva förkastas, därför att Herren menar på att han inte alls känner dem. Då har de väl ändå levt förgäves? Tillsammans med folk som den tappre Job har de utsatts för svåra prövningar i vita och svarta nätter, sett sina fäders rök blåsa ut ur förintelsens ugnar, blivit vägda på våg, tatuerade, mätta och registrerade men i slutänden befunna för lätta. Odugliga! Förtappade!

I skepnad av en älskad bror som förvandlas till en grym kapo kommer de. Bödlarna, de som redan har förlorat allt, försöker nu vinna sitt liv genom att samarbeta med Ondskan, de har redan förlorat sin själ.

Bara de bästa av oss, de med starkast kärlek som med hjälp av Guds Ande kan komma segrande ur denna strid, de som trots trons dårskap i världens ögon vågar lita på löftet och av egen vilja omvänder sig och tar på Guds vapenrustning och ger sig ut i striden, beredda att dö med Kristus. Herren gav och Herren tog, lovad vare Gud, sade en gång Job och samma kommer de som klarat prövningarna att sjunga! Är det slut där?
Nej, nu blåser man i basunen på Sions murar. Den sista striden har börjat och ingen vet när den tar slut. När den första dagen morgonrodnaden stiger över bergen, är striden över. Den första strimman av gryningsljus når i samma ögonblick över slagfälten i Harmagedon. Det är den första dagens morgon. Det är dagen efter domens dag. Ondskan och dess härskaror är nedkastad i den brinnande sjön för evigt. En ny tid har börjat. Är det över här?

Jag tänker fortfarande på alla stackars getter, de som inte passade in i Guds Rike. De som döms till evig förtappelse och som förmodligen kastats ner i den brinnande sjön. Vänta! Kanske väntar Solens port i den elfte timmen också för dem som med brinnande iver velat och försökt efter bästa förmåga men snubblat på mållinjen, men som kanske blir räddade som ur eld? De som genom förnekelsens väg har försökt spara sina liv genom att trampa på ikonen under svåra förföljelser, de som blivit dömda, men som kanske räddas som ur eld. Alla de som dog under belägringen i Harajo och de som tre hundra år senare dog i Warsawas ghetto och som dömts av människor, men kanske skall räddas som ur eld. Är vi inte alla, liksom de värsta mördarna ibland oss, alla dömda till en evig förtappelse om det inte vore för nåden genom Kristi liv, död och uppståndelse?

Tänk på alla dem av oss som varit dåraktiga nog att våga sätta sig upp mot Gud och sagt att de hatar en Gud, ett för dem näst intill obeskrivbart väsen, vars egentliga makt och fägring de inte känner. Det är också svårt att låta bli att tänka på hur det går för alla de kärlekslösa som själva säger sig fått ta emot Guds kärlek frälsning blott av nåd, men som i sin egen gärning är fullkomligt likgiltiga och obarmhärtiga för sin nästas nöd och trampar på sina allra minsta bröder.
Hur kan någon som har mage att kalla sig själv för kristen glädjas eller vara likgiltig över att en människa på grund av felaktig tro, olycka, avsaknad av tro, övermod eller bara ren okunskap kommer att hamna utanför Guds Rike, rycka på axlarna och kalla det för ett rättmätigt straff, när de själva likt den ångestfulle rövaren på korset fått bli frälsta blott av nåd? Är inte alla som vill kallas kristna skyldiga att vittna om den nåd som skall rädda dem? I annat fall kan de knappast heller tro på sin egen räddning, eller också är de bara kärlekslösa och struntar i sin nästa.
- Herre, tänk på mig när du kommer till ditt rike, sa rövaren.
- Sannerligen, så säger jag dig, redan idag kommer du att vara med mig i paradiset, sa den uppspikade Kristus till en ångestfull simpel mördare som sonade sina brott tillsammans med den honom själv, den oskyldige Jesus från Nasaret, Guds son, han som försonade våra brott och som bär hela världens skuld på sina axlar. Måste inte vi i själva verket alla dö tillsammans med Kristus för att få del av hans seger? Därför har vi inget annat val än att acceptera det oundvikliga. Ingen är rättfärdig av egen kraft och laggärningar, blott av nåd. Därför måste jaget krympa och Kristus få växa och bli allt i alla.

Slutligen, hur går det då för alla dem som aldrig har haft tillfälle att lära känna Kristus. De som saknat förstånd, gått snett på skorna, alla de getter som inte kommer bli igenkända av vår Herre och som därför får stå utanför. De som inte har kunnat förstå Nådens ordning och som försökt hitta sin egen frälsning på andra sätt. De som kanske har ett ödmjukt hjärta, men som av bristande tro eller av andra skäl inte kommer igenom den trånga porten, de som snubblat på mållinjen, är de istället kanske välkomna in tillslut i alla fall, om de trots allt känner Herrens oändliga medlidande för allt levande, den skapelse som Gud älskar och den Gud som finner sin glädje i de barmhärtigas förböner, om de förlorade fåren (getterna) först blivit renade i eld och om all deras skam först bränts till aska? Kan de då tillsist med glädje ändå få stiga in genom Solens port?

Författare:

Publicerat

Dela: