Den stackars cyklopen

När de upptäckte att deras son hade ett tredje öga mitt i pannan blev de förskräckta. Det var en detalj som de inte uppmärksammat tidigare, och sonen var trots allt elva år. Efter ett besök hos doktor Rune fick de veta att han var en ytterst sällsam treögd cyklop. I hela världshistorien hade det bara funnits fyra exemplar, två från Polen och tre från Ungern. Men denne lille pojke som historien kommer att handla om var alldeles särskilt speciell. Han hette Albin och gillade frikadeller.
Albin satt framför teven när han helt utan förvarning fick en allvarlig psykos och sprang ett kvarter söderut och spottade på en stor svart labrador. Till följd av det bet hunden av honom ena njuren så han fick vistas på sjukhus i två veckor tillsammans med en skelögd pojke som stammade. Det var en svår tid för Albin eftersom han var överintelligent och kunde räkna till 6 redan vid tre års ålder. Men det berodde kanske på att han hade 6 fingrar på varje hand vilket var ganska ovanligt i de trakter där han bodde.
Att ha ett tredje öga mitt i pannan var ett fenomen ej att förväxla med dem som hade svårt att befinna sig i en eldsvåda utan att dö. Om man föreställde sig att se åt tre olika håll samtidigt kunde man lätt få kallbrand i ena benet.
Nu sken solen i alla fall på himlen och sommarens värme hade kommit till byn. De flesta människor kände att det var tid att dö. Inte för att det var något fel i att dö, men det var något galet med deras mentala hälsa och massjälvmord var bara vanligt i Marocko.
Albin grät i ett hörn för att han inte fick gå ut och leka med de andra barnen. Det sades att han var en fara för allmänheten och kunde utan förvarning göra mycket konstiga saker. Vid vissa tillfällen hade han visat prov på omänsklig styrka och slagit de andra barnen så de fått men för livet. Vid just de särskilda tillfällena fick hans ögon en särkild nyans som kunde liknas vid en skymning över Kap Horn. Hans kropp lyste av ondska.
Samtidigt som tårarna föll där han satt i sitt hörn växte en stark vrede upp inom honom. Han bet sig i underläppen så han blödde. Men han var tvungen att behärska sig, han ville inte tillbaka till det där stället där han varit så många gånger förut. Den där onda platsen där rädslan förvandlades till fruktan, och där atmosfären var farofylld.
Ute vid lekparkerna kunde han höra de andra barnen skratta och leka, men kunde inte själv höra till den skaran. Tårarna flödade fortfarande, mest av sorgsenhet och skam. Varför kunde han inte få vara som alla andra, varför var han den utvalde? Treögd cyklop.
“Albin, kom”, ekade mellan väggarna.
Det var hans moder, hon som skänkt honom det liv som var hans tunga börda. Han hatade henne, varför fanns hon? Varför hade hon gett honom det liv han inte ville ha?
I vilket fall var det kväll snart, skymningen var på ingående.
In genom dörren till Albins hus kom en bläckfisk. Med sina stora, svarta huggtänder bet den ett stort hål i väggen. Nu börjades det igen. Fast tvärtom, Albin kom inte till den hemska platsen, utan platsen kom till honom. Ingenstans kunde han få vara i fred från den. Överallt fanns en risk att befinna sig, ingenstans kunde han gå säker för mörkrets hot.
Bläckfisken förstörde en vägg till och närmade sig sitt offer. Dess rabiata rörelser kunde få vilken man som helst att gråta floder. Spastiska, häftiga, men samtidigt mjuka lägesförändringar.
“Mamma”, viskade Albin. “Hjälp...”
Hans röst dog bort när bläckfisken brakade in i rummet. De väldiga armarna slöts om honom som så många gånger förr. Med ett sugande ljud försvann han in i tomheten, försvann in i sig själv, in i sin egen skam. Och på ett enda litet ögonblick upphörde den lille treögde pojken att existera.
Men det tredje ögat observerade världen ideligen.


SLUT

Skriven av: Tommy Sandberg