Den ständiga resan


Dem jag älskar finns alltid nära. På så vis är jag aldrig riktigt ensam. Ännu kan jag förnimma hennes närhet, hennes skratt och varma andedräkt. Ofta sker det i ett tillstånd mellan dröm och vakenhet. Det händer att jag sträcker mig efter henne när jag vaknar på natten, bara för att finna att jag åter är ensam. Nästan lika stilla som hon dök upp försvann hon bortom tid och rum. Precis som vi en gång mötts i ett främmande land och därefter delade vår resa, kom tillslut den dag då vi var tvungna att skiljas åt igen. Havet förändras ständigt och hamnarna likaså. Så gick även jag i land tillslut och blev en bofast varelse som lärde mig att uppskatta livet och människorna som de är. Men en sista resa återstår ännu. När den sista dagens morgon gryr skall jag resa utan packning och lägga ut till havs igen. Då skall jag segla rätt in i den uppåtgående solen. Den sista resan måste jag göra ensam.

Det regnar utanför det blå huset på berget. Dimmoln rullar ner från sluttningarna. Jag kan ännu se det framför mig. Bambugräset som böjer sig för vinden och vissnar för att födas på nytt. År läggs till år och allt måste gå till vila. Regnet trummar som i forna tider. Genom runor som ristades på hälleberget talar ännu våra fäder. Då och nu blir ett. Det kommer en tid då tiden inte är. Vattnets stämma är som vindens. Upprepningen tycks evig. Ändå vet jag aldrig vart vinden blåser och vart dimmorna drar. En kort stund är jag här utan att veta vart jag kommit ifrån och vart jag är på väg. Min värld är allt bra liten och liknar en tavla. När jag dör sprängs ramarna och jag går rätt in i det okända som så många före mig. Så kan vi kanske mötas en dag igen och bli ett och allt och samma i vintergatans sång, som änglarna i himlen, som kometer som far igenom kosmos medan universum fortsätter att expandera mot oändligheten. Som galaxer föds, formas, brinner och förgås jag tillsammans med min värld. Jag är som lera som formats till ett kärl. När kärlet krossas är det inte längre ett kärl, bara stoft. Kanske kommer åter krukmakaren förbi och formar stoftet på nytt. Livets uppkomst finns inom mig. Därför finns det kanske hopp, trots allt. Jag förstår det bättre nu. Resan var livet, det var mitt eget liv det hela handlade om.
SLUT

Författare:

Publicerat

Dela: