Den starkes överlevnad

Den Starkes Överlevnad
Av: Mattias Jeppsson

Institutet för högre medvetande var en stor byggnad. När Fin Ilman väl nått dess bottenvåning efter en sju minuters hissfärd och rasande stormat ut igenom huvudingången så hade han hunnit tänka många hemska tankar. Fin hade sökt jobb på institutet och, precis som på så många andra ställen, blivit nekad och utvisad. Han var fullt medveten om att det för ett jobb på institutet krävdes många fler Erfarenhetspoäng än vad han hade, speciellt i intelligens och kvicktänkthet, men han tyckte att de borde ha gjort ett undantag för honom. Hade Fin nu varit lite mer kvicktänkt så hade han dock snabbt insett att en man med Fins nuvarande Erfarenhet aldrig skulle klara av de arbetsuppgifter som ett arbete på institutet innebar, men sanningen var att Fin var trög.
Redan vid födseln seglades Fins öde. Vid utdelandet av Fins grund-Erfarenhetspoäng ansåg hans föräldrar – som inte var alltför klyftiga själva – att en man skulle klara sig otroligt bra i livet som vacker. Därför lade de större delen av Fins Erfarenhet på utseende, medan Fins intelligens, styrka, smidighet och ambition blev minst sagt bristande. Vanligtvis brukar unga män och kvinnor göra allt de kan för att så tidigt som möjligt skaffa sig mer Erfarenhet, antingen genom att till exempel vara ordförande i elevrådet eller spela i skolans fotbollslag. Fin däremot hade på grund av sin låga intelligens och ambition ingen lust till det, utan stannade praktiskt taget kvar på sin banala nivå; snygg men annars en nolla.
Så under sin uppväxt var det bara flickorna som tyckte om Fin. Till en början. För när de försökte få sin ytliga och sexuella relation till Fin att djupna så förstod de väldigt snabbt att Fin var inkapabel till detta och bad hastigt farväl. Fin var med andra ord ett misslyckat barn till misslyckade föräldrar.
När han var femton så började han att arbeta som fotomodell. Hans vackra leende och svallande hår gjorde att han snart blev en favorit vid alla de stora modemagasinen. Han var faktiskt riktigt het ett tag och syntes på många tidningars framsidor. Detta gjorde självklart att han tjänade ihop massvis med Erfarenhetspoäng, men inkapabel som han var i att blicka framåt så sålde han dem på svarta marknaden istället för att använda dem. Fin arbetade som modell i fem år och blev riktigt rik på det här affärerna. Men skönhet varar inte för evigt. Och inte heller popularitet. Fin fick snart sparken och stod nu arbetslös, utan utbildning och med sin enda positiva sida utarmad och värdelös.
Han fick bedrövat se på när hans jämnåriga tog examen, blev doktorander eller byggnadsingenjörer. Han fick vänta utanför när hans enda vän besökte Uppgraderingskomplexet, det ställe där intjänade Erfarenhetspoäng genom genterapi kan bytas mot nya förmågor eller förbättringar av de man redan har. Denna enda vän hette Winds och nu i efterhand trodde Fin att han nog mest var vän med honom för att han tyckte synd om honom. Winds hade ju förutom en hög intelligens en hög poäng inom empati. De båda vännerna lärde känna varandra vid tre års ålder och följdes sedan åt genom hela grundskolan. Winds var dock en intelligent ung man med ambitioner, raka motsatsen till Fin. Deras lekar var därför lika experiment där Winds undersökte var gränsen gick för vad han kunde få Fin att göra utan att Fin motsatte sig. En gång fick han till exempel Fin att hoppa ner från ett fem meter högt träd i tron att gräset där under skulle studsa honom upp igen.
De båda kom dock varandra väldigt nära, och Winds betydde mycket för Fin. När de var tjugotre år gamla så fick dock Winds en placering vid Astras rymdlaboratorium på Månen, ett arbete få skulle tacka nej till, så han sade farväl till Fin och far iväg. Sedan dess har Fin bara hört av honom via tele-video.

Fram till dess att Fin var trettiosex hade han inga problem med pengar, han levde på de pengar han tjänat som fotomodell. Men när han närmade sig fyrtioårsåldern började han att förstå att hans pengar inte skulle räcka länge till. Det var nu som han inledde sitt sökande efter ett arbete. Men det skulle visa sig vara svårare än vad han trodde. Utan att någon gång ha uppgraderat sig så var han faktiskt helt värdelös inom alla sorters jobb. Detta var en tid då mänskligheten blivit allt mer effektiv och specialiserad. Till exempel så var byggarbetarna tre till fyra meter långa med armar tjocka som ekar (i alla fall som ekar på nittonhundratalet), forskarna var hyperintelligenta, storhövdade varelser med en IQ på över 550, och fiskemännen hade vuxit gälar och simhud. Fin hade varken gälar eller simhud och hans armar var som stickor. Han var med andra ord inte lämplig för något arbete överhuvudtaget. Förutom ett, och han skämdes så för det, nämligen prostitution.
Det förekom inte så mycket prostitution längre som det hade gjort förr. De få som ägnade sig åt det var sådana som Fin; misslyckade människor utan Erfarenhet. Men marknaden var stor, för många av dem var – precis som Fin – väldigt vackra, och folk i de högre skikten tyckte om att utnyttja denna skönhet då och då, ja faktiskt såg det som deras skyldighet att inte låta den gå till spillo. Fins yrkesbana verkade vara utstakad; en vacker och dum prostituerad. Men Fin ville inte prostituera sig. Han ville ha ett riktigt arbete.

Så nu stod han där, på stadens myllrande huvudgata, med ett barskt (men ändå så förbannat vackert) yttre. Människor gick förbi honom utan att märka det, emellanåt trampade någon honom på hälen och yttrade en svordom åt honom för att han stod i vägen. De gick alla väldigt fort. Ja, allt tycktes för Fin gå så fort i denna värld. Han hade aldrig förstått det. Varför skynda? Han undrade om dessa människor någonsin lagt märke till den vackra bronsstatyn av en gammal kung som stod i mitten av gatan. Han undrade om de någon gång lagt märke till lukten av körsbärsträden i Västra Parken, eller sett hur ankorna lekt i vattnet vid hamnen. Hur kunde de märka allt detta vackra när de skyndade så?
Var det något som Fin var duktig på så var det att uppskatta skönhet. Det låg nästan i hans natur kan man säga. Han brukade gå längs gatorna och se på folket, studera byggnadernas textur och andas in lukten av allt. Ibland kunde han sätta sig på en bänk mitt i folkvimlet, stänga ögonen och bara lyssna; lyssna efter en damskos raska klick-klack över kullerstenen, eller bara drunkna i mullret. Sådana dagar var Fin riktigt lycklig.
Men att vara expert på skönhet är inte mycket värt i denna effektiva värld, vilket Fin sakta hade börjat förstå. Denna insikt berodde dock inte så mycket på att Fins intellekt skulle ha hunnit ikapp verkligheten som på att Fin nu i flera dagar vaknat utan att ha haft några pengar att köpa mat för. I början hade han trott att det skulle vara annorlunda nästa dag, men i takt med att hans hunger bara blivit allt större hade han börjat att tappa hoppet. Nu kändes hans mage som om termiter bosatt sig i den och holkat ur den ända in i tarmsystemet. Och det värkte. Solen stod högt på himlen, och när han såg längre uppåt gågatan så började världen att snurra. Han föll ihop på marken oförmögen att röra sig. Hjärtat bultade och han flåsade hest. Världen var vit.
Längre uppåt gågatan fortsatte människorna på uteserveringen att äta sin mat, ovetande om den effekt de haft på stackars Fin. Sakta började han att återfå synen igen, och efter ytterligare ett tag rörelseförmågan. Han stapplade sig upp och tog stöd mot kanten av en fontän. Ingen hade försökt hjälpa honom upp. Så var världen idag. Endast fyllon och knarkare tappade medvetandet nuförtiden. Folk visste det och brydde sig därför inte. Fin såg med avsky på de som passerade. Det var alltid en strid ström av människor på gågatan. Alltid människor på väg någonstans. Fin kände hur hans illamående ombyttes i raseri. Han hoppade upp på fontänen och började, röd i huvudet, att vråla.
”Ni är idioter allihop!”, skrek han, ”Ni är S…SVIN! Ni förtjänar att brinna i helvetet för vad ni har gjort med mig!! Ni förtjänar att stekas över en eld…och ÄTAS!!!”. Vid denna antydning på ämnet mat greps Fin av en sån oerhörd vrede att han var tvungen att på nåt sätt ge utlopp för den. I detta ögonblick fick han åter syn på uteserveringen och människorna som nu med förfärade blickar stirrade på honom. Fin exploderade. Han rusade mot dem vrålande allt från de vidrigaste svordomar till rena djurskri. Han välte bord och sparkade restauranggäster. Pastarätter ven genom luften och soppor plaskade mot gatstenen. Några män försökte fånga honom men vräktes omkull över ett av de få bord som fortfarande stod upp.
Fins bärsärkagång fick sitt slut när en jättelik byggnadsarbetare kom rusande nedför gatan för att stoppa honom. Med ett slag från de halvmetertjocka armarna slog mannen all luft ur Fins lungor och slängde sedan iväg honom bort från restaurangen. Fin låg nu som en trasdocka i mitten av gågatan, folk råkade ibland trampa på hans fingrar (han fick även en fot i ansiktet), men han förmådde inte att röra sig. Inte förrän han hörde polissirenerna. Då tvingade han sig själv att resa sig och halta iväg in på en avgata där han gömde sig i en sopcontainer tills han tyckte att han borde vara säker. Innan dess hade han somnat av utmattning.

Fin vandrade längs en mörk gata på väg hem till sin lägenhet. Det hade blivit mörkt, så det gula ljuset från vätelamporna sken på den gamla trottoaren. Fin hade bott väldigt fint tills för ett par år sedan då han inte längre hade kunnat betala sin höga hyra. Nu bodde han i ett litet skrymfle; en liten lägenhet belägen längst inne i en mörk och smutsig gränd. Hela kvarteret var en sorglig syn och var ingen säker plats att vandra ensam en mörk natt. Fin hade aldrig råkat illa ut, men han undvek ändå att vistas utomhus när det var mörkt. Denna gången hade han dock inget val och medan han gick såg han ängsligt omkring sig. Gatan var öde och det ända ljudet som hördes var ljudet av Fins fötter då de i rask takt trampade på den ljusa asfalten. En sovande hemlös vände sig med ett gny under sitt täcke av tidningspapper, och Fin gick förbi på behörigt avstånd. Hans hjärta bultade av nervositet. O vad han önskade att han bara kunde komma hem och få glömma allt om denna hemska dag! En ung man stod och rökte vid ett gathörn lite längre bort. Mannen var klädd i ett par jeans med flera stora revor vid knäna och låren, och ett mörkrött basketlinne. Hans ansikte var dolt av en lilafärgad lugg, så Fin kunde inte urskilja hans ansiktsdrag. Vad Fin dock kunde se var att mannen inte såg så värst trevlig ut, så han korsade vägen för att kunna passera mannen på motsatt sida av gatan; på säkert avstånd.
När Fin gått ungefär tjugo meter förbi gathörnet där mannen hade stått, så tittade han försiktigt över axeln för att se om mannen var kvar. Det var han inte. Han gick mot Fin! Vad Fin antog vara en kniv skimrade till i skenet från en gatlykta. Han fick panik och började att i full fart rusa nedför gatan. Bakom honom hörde han någon ryta till och sedan börja springa efter honom. Ljuden gav mer föda åt Fins rädsla och hans steg blev ännu längre. Egentligen var inte Fin en atlet. Faktiskt så skulle de flesta som hade lagt ett par Erfarenhetspoäng på smidighet kunna springa ifatt honom utan svårigheter. Men skräcken gav Fin oanade krafter och han for fram som en galen tjur, skuttandes över sopsäckar och annat bråte som kom i vägen. Men bakom honom hördes fotstegen allt närmre.
”Stanna!”, pustade förföljaren.”Jag vill snacka med dig!”
Denna replik fick inte den effekt mannen önskat att den skulle få på Fin, utan istället för att stanna lyckades Fin ytterligare öka på takten.
Han for nu fram längs gatan i en otrolig hastighet. Korsning efter korsning passerade han, gathörn efter gathörn försvann bakom honom. Men mannen försvann inte. Han hade hamnat en bit efter men höll fortfarande jämna steg med Fin. Det skulle komma att handla om vem som kunde hålla ut längst, och Fin visste att i en sådan tävling skulle inget adrenalin i världen hjälpa honom. Hans ben kändes redan som gummi och hans andning var hes. I utkanterna av Fins synfält flimrade små vita prickar. Världen blev allt suddigare.
Kanske var det därför som Fin inte såg den vita Mercedes som körde ut från en sidogata. Han sprang i alla fall rakt in i den, rullade över motorhuven och föll ner på den kalla asfalten. Han kunde inte röra sig. Utmattningen kom alltså till slut. Bildörren öppnades och en man i sextioårsåldern tittade ut. Han såg välbärgad ut, med en grå kostym och skarpsinnig uppsyn. På det tunna, gråspräckliga håret vilade ett par solglasögon, utan någon funktion förutom att vara snygga. Mannen hade nog sett bra ut en gång i tiden. Nu var han dock för gammal så det solbrända ansiktet var smått rynkigt och hans skinn slött. Där Fin låg och försökte bedrövat kippa efter andan hoppades han att han aldrig skulle få uppleva dagen då han själv såg så gammal ut. I så fall var det bättre att han dog här och nu av sin förföljares hand. En kniv i bröstet är ju alltid bättre än en kniv i hjärtat.
Men detta var inte natten då Fin skulle dö. Mannen med det rynkiga ansiktet hade helt oavsiktligt blivit Fins räddning, för busen som jagat Fin gav upp jakten vid synen av den vita Mercedesen och återvände till sitt gathörn. Förmodligen för att hitta något lättare byte, tänkte Fin och kände sig stolt över sin språngmarsch.
”Kära nån då, unge man.”, sade den vithårige mannen trots att Fin faktiskt nästan var fyrtio. ”Hur gick det? Mår du bra?” Han hjälpte honom på fötter och undersökte honom. ”Du har ett skrapsår här, och byxan här är helt förstörd”, mannen pekade på Fins högra byxben. ”Blev du jagad av någon?”, frågade han.
”Ja.”
”Förskräckligt.”. Mannen skakade på huvudet medan han undersökte Fins händer och armar.
”Mm.” Fin kände inte för att prata, inte efter allt som hänt, men det var något hos mannen som fick honom att ändå svara.
När mannen var nöjd med undersökningen lutade han sig eftertänksamt mot bilen. Han hade gått igenom Fins armar, ben, rygg, ja till och med Fins genitala delar för att försäkra sig om att Fin mådde bra (Den sistnämnda undersökningen förstod Fin inte riktigt meningen med, men han litade på att den gjorts i bästa välmening).
”Vill du att jag ska skjutsa dig hem?”, frågade mannen. Det var ingen fråga.
”Visst. Det hade varit snällt.”, sade Fin tacksam över att slippa gå nåt mer.
Det var inte långt hem till Fin från där de var; han hade sprungit förbi gränden under sin flykt, så han räknade med en kort biltur. Men när Fin stängt bildörren om sig i baksätet började den längsta bilturen i hans liv. Mannen som satt sig i förarsätet vände sig om och log ett riktigt förtroendeingivande leende åt Fin. Sen låste han alla dörrar med bilens centrallås. Vanliga människor hade anat oråd vid den här tidpunkten, men inte Fin. Istället sträckte han sig fram för att tacka mannen för hans försiktighet. Nu kunde det ju inte komma in någon i bilen utifrån. Men Fins utsträckta hand stoppades av ett glasfönster. En kristallklar glasruta skiljde nämligen bak- och förarsätet från varandra. Nu hade vanliga människor fått panik. Men inte Fin. Han knackade på glaset och berömde mannen för hans fina bil med alla dessa finesser i.
Det var först när mannen körde rakt förbi Fins gränd utan att bry sig om Fins alla pekningar och anrop som Fin förstod att han var i trubbel. Förtvivlad började han att sparka på glaset och rycka i dörrhantagen i ett desperat försök att ta sig ut. Det var lönlöst. Mannen vände sig om och hånlog åt honom och vid denna åsyn bröt Fin slutligen ihop. Han började gråta och tjuta, och gömde sitt huvud mellan de uppslitna byxbenen. Bilfärden verkade vara för evigt.

Fin vaknade upp i en soptunna. Ironiskt nog var det till och med samma soptunna som han dagen innan hade gömt sig i. Hans kropp värkte och han kände blodsmak i munnen. Magen var ännu tommare än dagen före, men Fin märkte det knappt. Stanken utav soporna gjorde honom yr, mrn den var inte värre än den avsmak han kände för sig själv. De hade tagit honom. Tagit hans värdighet och spottat på den. Gjort honom till det enda hans Erfarenhet räckte till. De hade gjort honom till en hora.
Mannen hade stannat bilen vid en stor herrgård en bra bit utanför stan. Ett par vakter hade sedan släpat Fins eländiga kropp in genom en bakdörr till ett omklädningsrum där en barsk gammal kvinna hade tvättat av honom och klätt honom i en rosa tyllkjol och en kaninluva. Sen hade han letts in i en stor sal där ett femtiotal män i kostymer hade väntat. Den vithåriga mannen som kört hit Fin tystade dem och höll ett kort tal om hur det var deras skyldighet och last, som lyckade affärsmän, att ta vara på den skönhet som världen har och låter gå till spillo. Han förklarade att Fin representerade den skönheten och att de nu skulle fira världens skönhet genom att ta till vara på honom.
När mannen tystnade så började helvetet. Varenda person i salen begrep sig på Fin minst en gång under de närmaste timmarna. Fin skrek och grät av smärtan men ingen lyssnade. Han kände hur okända föremål trycktes in och kördes runt i honom, hur hans rygg blev piskad och hur tungor slickade upp blodet som rann nerför hans kropp. Till slut stod han inte ut med smärtan längre. Han knep igen munnen allt vad han kunde och slöt ögonen. Snart var han inte där längre. Han hade lämnat salen och den otukt som bedrevs på hans kropp. Sakta gled Fin längre och längre in i sig själv. Där var han trygg. Där kunde ingen skada honom. Där stannade han tills det var över.
Men avsmaken hade han inte undkommit. Han rös när han såg på sig själv, äcklades vid tanken på sitt eget ansikte. Fins skönhet, som varit honom så kär, var stulen. Kvar var bara ett skal; slitet, trött och tomt. Fin klättrade ut ur soptunnan och började att gå. Han visste inte vart, men han var tvungen att röra på sig för att vara säker på att han verkligen var levande. Så han gick; nedför stadens huvudgata där de lyckliga och perfekta strosade omkring, genom de gröna parkerna med alla fåglar och barn, och genom hamnen där hobbybåtarna just kastat loss med sina amatörkaptener lyckliga vid rodret. Inget av det här skänkte honom någon lycka. Inget av det här betydde någonting för Fin. För han kunde inte längre uppskatta skönhet.
Det började bli eftermiddag och Fin hade nått fram till Högbron, den bro som förbinder västra staden med den östra. Han hade funnit den väldigt vacker en gång i tiden. Nu var den bara en ansamling av kolfiberföreningar. Fin började att korsa den tre kilometer långa bron. Efter en halvtimme hade han nått fram till den högsta punkten på hängbron, etthundrafemtiotvå meter ovanför vattnet. Han såg ut över det och kände hur vinden fyllde hans lungor. Solen stod i en sådan vinkel att vattnet tycktes vara gjort utav guld. Förr hade han tyckt att det var vackert, men inte nu mer. Aldrig mer. Denna sköna värld. Den var verkligen skön. Men inte för sådana som Fin. Inte för sådana som saknade ambitioner, saknade styrka, saknade intellekt. Nej, Fin och hans sort var dömda till att tillbringa sina liv som kreatur, som slagpåsar och horor.
Fin klättrade upp på broräcket. Han tänkte inte finna sig i det. Han tänkte inte leva så här. Hellre inte leva alls. Han förberedde sig för att hoppa. En tår rann nedför hans ansikte, åkte in i en av de knivskåror som han fått i ansiktet under natten. Det sved, och smärtan gjorde Fin medveten om sin omgivning. Han hörde någon långt borta skrika. En man kom springande mot honom. Det var samme man med lila lugg som jagat honom kvällen före. Så han tänker döda mig nu?, tänkte Fin. Livet är bra ironiskt. Ett leende sprack upp på hans läppar och han klättrade ner från räcket. Pustande nådde mannen fram till honom och Fin förberedde sig på det där slutgiltiga hugget, och känslan av att en stor kniv tränger igenom ens buk. Det kom aldrig. Istället tog mannen tag i Fins axlar.
”Du är minsann inte lätt att få tag i!”, pustade han och fick luta sig mot räcket. ”Jag har letat efter dig hela dagen!”
”Ska du döda mig så gör det nu.”, svarade Fin bistert. ”Skippa snacket är du snäll!”
”Döda dig?” Mannen såg förskräckt ut. ”Varför skulle jag vilja det?” De två männen såg på varandra, sen brast mannen ut i gapskratt. ”Menar du att du har trott att jag skulle döda dig?”, skrattade mannen. ”O Gud vad fel det kan bli.”
”Men du såg ju så farlig ut, och så följde du ju efter mig. Och svor”, försökte Fin förklara. Men mannen bara fortsatte att skratta. ”Jag ville tvärtom rädda dig, Fin!”, utbrast han. Den lila luggen for omkring fram och tillbaks tills den bestämde sig för att lägga sig till rätta åt sidan. Mannens ansikte, som Fin inte kvällen före inte hade kunnat se på grund av mörkret, var benigt och ungt. Mannen var nog ungefär tjugofem. Hans blå ögon var kristaller, och gnistrade som om hela mannens själ brann för det han nu sade. ”Du passar inte in i det här samhället. Det vet du om. Jag har kommit för att ta dig här ifrån!” Fin såg på mannen med förskräckta ögon. ”Hur då?”
”Med rymdplan förstås.” Mannen började gestikulera vilt och berätta om laboratioriet på månen där de mest fantastiska experiment utfördes och om månens lätta gravitation och om hur man känner sig som en fågel där. ”Ska jag till månen?”, avbröt Fin. ”Va…varför det?”
”Minns du din vän Winds, Fin?” Winds. Det hade gått år sedan Fin senast hade tänkt på sin gamle vän som arbetade på månen. Kunde det ha varit det laboratoriet som mannen berättade om? Säkert. Men Winds hade förmodligen glömt bort Fin för länge sedan. Han hade i alla fall inte hört av honom på säkert tio år. Winds var säkert som alla andra nu. Skulle de träffas skulle han bara skratta åt Fin och vilja utnyttja honom på samma sätt som de onda männen hade gjort. Plötsligt kom klumpen i Fins hals tillbaka och lusten att slänga sig ut från bron åter blev stark. ”Vad är det med honom?”, pressade han fram.
”Han arbetar med ett projekt som vill skicka iväg ett rymdskepp med människor till en annan stjärna.” Mannen såg allvarligt på Fin. ”Det är det viktigaste projektet sedan vi åkte till Mars. Och just därför måste vi välja passagerarna på rymdskeppet med största omsorg. Det kommer bli en tuff resa! Så därför behöver vi de starkaste människorna vi har.”
Fin skakade på huvudet. ”Jag förstår inte. Vad har jag med det här att göra?” Mannen såg på honom. Hans kristallögon riktigt lyste. ”Du är en av passagerarna, Fin.”
”VA!?”, utbrast Fin. ”Men jag…jag är ju…”
”…dum? Enfaldig? Utan muskler? Utan smidighet?” Mannen log. ”Ja, det är du. Men tack vare det så har du kunnat utveckla dig till att bli en av de mest uthålliga och starka människorna rent psykiskt. Vad vi har kommit fram till på månen är att genterapin och hela grejen med Erfarenhet har gjort att vi har blivit mindre och mindre människor. Nuförtiden är man aldrig dålig på något, man har aldrig några bekymmer. Därför utvecklas man aldrig heller. Så de enda med ett psyke starkt nog för att klara av en sådan rymdfärd som vi planerar är sådana som du, Fin. Sådana som har fått stå ut med andras avsky och utnyttjande och tvingats att bli starka. Vi har haft dig under uppsikt länge nu, för Winds visste att du skulle vara en av de som är starka nog. Så vi vet att du duger till det här. Det var det jag försökte säga till dig igår kväll.”
Fin stod med hakan hängande, oförmögen att tro på att han skulle kunna vara så speciell. Han var ju en idiot, en loser. Det var ju ett faktum han fått lära sig redan som barn. Och nu stod här en man som påstod att han, just han och inte folket som satt och åt på restaurangerna, mannen med det rynkiga ansiktet eller bilisterna som körde förbi på bron, var bäst lämpad för något. Fin kände hur ögonen fylldes utav tårar tills de inte längre kunde hållas inne utan rann i floder längs hans ansikte. ”Ta mig dit.”, sade han tyst. Mannen lade armen om Fins axlar. ”Jag ska.”

Skriven av: Mattias Jeppsson