Den svarta sjön

Hon gick sakta med drömmande steg ner mot vattnet. Hon nynnade på en sång som stannat i hennes sinne sedan många år tillbaka, tror det var en vaggvisa.
- Na na na, mitt lilla barn....
Hon kände hur hennes kropp sög åt sig av sin omgivning, hela hennes varelse blev ett med skogen och vattnet och mossan under hennes fötter. Hon kände sig fri och glad och samtidigt alldeles omsvärmad av de stora, mörka granarna som omgav henne.
Försiktigt gick hon ner längs en kort stig ner mot vattnet. Fastän hon aldrig gått där tidigare kändes hennes fötter vana och hon följde dem.
Precis intill vattenytan stannade hon, som uppväckt ur en dvala. Hon blinkade nyvaket med ögonen, trotts att hon varit vaken hela tiden. Hon såg ut mot vattnet. Såg den gråa, mörka hösthimlen speglas i vattenytan som var lika blank och slät som ett spegelglas.
Hon såg träden på andra sidan den lilla sjön speglas i vattnet.
Så såg hon ner, närmare in mot stranden. Där såg vattnet bara svart ut, hon såg inte botten, trots det grunda vattnet.
Tanken kändes skrämmande och hon huttrade till. Först då tänkte hon på att hon bara hade en tunn tröja på sig, ingen jacka.
Hon såg sig omkring, men såg ingen annan, bara naturen, lika halvmörk och grå som den förväntades vara vid denhär tiden på året.
Allt var tyst, så förunderligt tyst som det aldrig var hemma. Men på något sätt kände hon sig inte ensam, som hon gjorde hemma, utan bara lugn och tillfreds.
Känslan stärkte henne och hon log där, helt för sig själv i det svenska höstmörkret.
Nu var hon nöjd, alla problem var borta och allt kändes lugnt och bra.

Men det där var många år sedan, långt innan hon köpt den söta lilla röda stugan intill sjön med det svarta vattnet.
Nu stod hon där, återigen och såg ut över vattnet.
Men nu var det sommar och vattnet var glödande rött, färgat av solnedgången i guld, gult och rött och hela sjön såg ut att stå i brand.
Hon såg sina barn och barnbarn springa och leka kring midsommarstången och kände åter känslan av lugn. Att alla problem var borta. Allt var bra och sjön brann som hennes hjärta, lika fullt av livsglädje som första gången hon såg ut över sjöns spegelblanka vatten.
För alltid ville hon finnas just där.

Av: Angelina Meibrandt, 15 år

Skriven av: Angelina Meibrandt