Publicerat
Kategori: Novell

Den svartaste dagen i mitt liv

Jag slet som ett djur..
Puben var plötsligt full av folk och det var snart dags för stängning.
Visste ju hur dåligt det gått ett tag för Funkis och nu började pengarna strömma in. Kunde ju inte stänga nu..
Jag ringde chefen. Det var okej att utöka skänken. Vi hade ju tillåtelse att hålla på till halv tre om natten men vi stängde halv elva annars den dagen. Jag fick hålla på så länge jag tyckte det var okej sa han.
Jag var ensam på jobbet. Kocken hade gått hem och det var söndag. Men det var röd dag imorgon så folk var lediga. Jag tappade öl i baren och serverade det vid borden, plockade glas så mycket jag bara fick med mig och bytte askkoppar för brinnande livet. Musiken pulserade i bakgrunden och gästerna trivdes och stämningen var hög!
Ville ju inte hålla på hur länge som helst heller, och i Norge är det inte tillåtet att vara full på pub så jag fick börja titta på hur gästerna skötte sig oc se på klockan. Okej jag kör till tolv tänkte jag.
Kastade det svampiga kaffefiltret i soppåsen som dingnade av använda papperservetter och kaffesump. Två Irish Coffe och en halv liter.
Halv liter var deras benämning på stor stark..
En av mina favoritgäster kom fram och frågade om jag kunde tänka mig att komma med hem till honom efteråt på nachspiel..efterfest. De andra skulle gå dit nu. Jag sa att det tar nog en god stund att städa upp här så jag vet inte…
Han skulle sätta stort pris på om jag kom sa han… Jag var så flink som skötte hela stället ensam och jag var gojänta deras sa han. Han var ju bästa kompis med den mannen jag träffade så kanske det ändå var okej. Skulle inte gått till någon annan, men hos honom var jag trygg..
Vi får se sa jag.
Kvart i två på natten var jag färdig. Knybblan, (min hund) och jag tog bilen bort. Det tog bara fem minuter att köra. Det var hög musik genom fönstren så jag förstod snart vart jag skulle gå.
Jag hade aldrig varit på någon efterfest hos någon gäst förut och skulle väl inte beblanda mig egentligen med gäster privat men den här mannen var alltid så trevlig. En riktig mysgubbe!
Herborg Kråkeviks ”minnas” skrålade högt ur högtalarna och de få som var där sjöng med,tillbakasjunkna i fåtöljer och soffa. Guro och Rolf hånglade på soffan. De var väl över fyrtifem och jag förvånades över min egen tanke att de höll på så ogenerat i den åldern! Fy fan så korkad tanke. Jag var ju själv trettiett, skulle det vara fel på något sätt?
-Se där ja, där kommer Funkis, sa Guro och såg lite nedlåtande på mig. Värden sken upp och ledde mig till köket och sa han var tacksam att jag kommit. Han frågade om jag ville ha vin eller cognac och jag svarade vin. Då han tog ner en ny flaska från vinhyllan försökte jag stoppa honom med: inte behöver du öppna en ny för min skull, då tar jag cognac.
Ånej då, för mig skulle han gärna öppna en flaska.
Jag kände mig välkommen och var glad att kanske få lite socialt liv med nya vänner. Alla som var där kännde jag väl igjen från puben och dem var alla väldigt trevliga människor som jag tyckte det skulle bli kul att träffa privat så här.
Värden hällde upp rödvin i ett bulligt glas åt mig. Då jag tagit ett pat klunkar fyllde han i mer. Han tog min hund till köket och fick henne att dansa för små bitar av struts kött och gjorde andra små konster med henne. Jag såg mest på henne, min älskade hund som äntligen kommit till mig i Norge för några veckor sedan. Vi hade levt i hop i nio år och ett år hade hon varit hos mamma o pappa medans jag sökt en bostad i Norge där man fick ha husdjur.
Efter några glas vin kände jag hur onykter jag blivit. Jag hade ju jobbat så hårt en längre tid och nu var klockan fyra på morgonen och jag hade inte ätit sen eftermiddagen.. Inte så konstigt. Fan vad full jag var! Jag bet mig i läppen och den var bedövad. Illa!
Jag gick på toaletten och försökte kräkas, hellre det än att var full. Jag hatar att vara full!
Men det var länge sedan jag drack så jag tålde väl ingenting. Mne jag avskyr lika mycket att kräks så det gick inte.
Plötsligt säger värden till gästerna att han ville alla skulle gå.
Jag tänkte att det var lika bra för nu snurrade allting. Jag måste ta mig hem på nåt sett. Taxi med hund blir ju kul, tänkte jag. Tog mig ut i hallen men då sa han att han ville jag skulle stanna. Vi skulle öppna en flaska vin till och snacka lite.
Inget mer vin för mig iallafall sa jag. Jag har fått mer än nog. Jag måste nog hem!
Men han sa, då kan vi väl snacka lite en stund iallafall då?
Han hade ju trots allt bjudit hit mig och jag hade accepterat så man fick väl vara artig och stanna en liten stund.
Men efter en kort stund kände jag att jag var så full att jag inte skulle klara att snacka något särskilt, det här var inte kul, jag måste hem!
Inte ska du hem sa han vänligt, du kan sova här om du vill. Du behöver inte oroa dig, Jag har så många jäntevänner som sover här till och från.
Egil förstår det han också.
Egil var hans bästa vän sen 25-30 år tillbaka. Dem hade varit på hyttetur i helgen och kommit tillbaka till Oslo på eftermiddagen,men Egil hade sin son den kvällen och då var inte jag välkommen.
Nä, sa jag, det känns fel att sova här, såå bra känner jag dig inte, sa jag.
Men han var påstridig och försäkrade mig om att jag skulle få sova i fred och behövde inte oroa mig för något. Och så kunde vi laga frukost och så kunde jag åka sen.
Nja okej då, tänkte jag. Jag var så snurrig och visste inte helt hur jag skulle ta mig hem. Min egen bil då? Den stod ju härutanför?
Detta kom att bli mitt livs misstag..
Nu har det gått fem månader sen det hände.
Jag har Norges bästa advokat. Fri rättshjälp, terapi från legevakten, undersökt och provtagen på Voldtektsmottaket på Ullevåls sjukhus. Men inget händer. Står fortfarande på ruta ett.
Var sjukskriven i fem dagar. Sen var jag nära att bryta samman av att gå ensam hemma. Tillbaka till jobbet och den jäveln var där. Han bad om ursäkt och ville inte ödelägga mitt liv sa han. Men det hade han ju redan gjort!!
Han påstod att han inte var klar över att Egil och jag var i hop och han tyckte det var så jävligt att han tagit en kamrats dame!
Han fattade inte att han tagit en dame som sa nej! Som kämpade för sitt liv, som grät så hon tappade pusten!
Han skulle ordna upp i det här sa han.. Jag bad honom bara om en sak, gå till Egil och tala om vad han gjort. Då har jag fått en viss upprättelse. Men det skulle han inte göra!
I fem månader har jag fått servera öl till den man som våldtog mig! När jag egentligen ville krossa hans småfeta ansikte med ett ölglas! Skicka en tvåmetersbög på honom som skulle få honom att skrika och gråta och få men för livet!

Chefen lovade mig stöd, hela familjen stod bakom och var det något de kunde göra så skulle jag bara säga till.
Jag bad att slippa servera honom. Bad att han skulle bli nekad när jag var på jobb.

Så fick jag utslag på handlederna..
Det kliade som bara den!
Jag rev i vild förtvivlan och det spred sig över hela kroppen. Till och med i hårbotten kliade det!
Jag sökte upp en hudklinik. Skulle ju till Kreta på min första semestervecka på fyra år och undrade om jag tålde att vara i solen, visste ju inte vad det var!
Du kan resa, sa den svenska kvinnliga doktorn från Göteborg, du har fått psoriasis!
Psoriasis!!!
Vad? Hur? Ingen i min familj har psoriasis! Hur kan jag fått det?
Om du varit under psykisk press en tid kan det bryta ut i samband med halsinfektion, sa hon..
Psykisk press ja..
Detta var min livskris!! Tårarna trillade sakta och jag mumlade fram att jag blivit våldtagen..
Hon förstod sa hon, men jag kunde lugnt resa och jag fick recept på cortison salva och fick gärna höra av mig om det blev värre…
Tog mig ner i trapphuset efter att ha betalat 530 kronor. Tumlade ut på gatan med tårarna rinnande utmed kinderna. Kom ut på Jernbanetorget vid Oslo city och gick till bankomaten. Skulle resa till Sverige efter jobbet på natten och skulle ha pengar med mig till mina banklån. Tog ut 3400 kronor och gick till trikkhållplatsen.
Jag klev på nr 19 och satt bedövad av sorg på spårvagnen och ordet psoriasis ekade i mitt huvud…
Psoriasis gick inte över. Det hade man hela livet.. Det kunde komma och gå men vid psykiska nedturer slog det ut…
Klev av på min station och gick till Narvesen, Norges svar på Pressbyrån. Skule ladda mitt kontantkort. Ôppnade handväskan..Ingen plånbok!!
Jag trodde inte det var sant! Vilken jävla dag!
Jag ringde till Thomas, min älskade Thomas!
Egil hade inte riktigt vetat vem han skulle tro på i samband med våldtäkten men han hade tagit avstånd från sin gamle vän och de hade mist kontakten.
Det gjorde vi också. Thomas hade jag känt ett tag och alltid tyckt mycket om och sökte upp honom då jag var olycklig och trodde att Egil inte ville ha med mig att göra mer.
Vi blev tillsammans och han har varit ett så otroligt stöd för mig! Vi älskar varandra och har förlovat oss och skaffat hus och nu väntar vi bara på att jag ska bli färdig i Norge så jag får flytta hem. Ville ha den här rättsaken färdig innan så jag får lämna det i Norge. Men jag orkar inte mer. Har inte berättat för mamma och pappa så jag vill inte behöva ljuga om jag måste hit på rättegång.
Han är anmäld men det rör sig sakta här.
Jag kom iväg till Kreta och det var bra för mig med sol och saltvatten. Utslagen blev snabbt bättre och kliade mindre. Men jag saknade Thomas. Han längtade efter mig som jag längtade efter honom och han ringde på mobilen den 6juli och frågade om jag ville förlova mig med honom innan sommaren tog slut! Å`ja!!
Så på den vägen blev det!
Väl hemma igjen var min baneman fortfarande gäst på puben och jag blev så ledsen över att chefen inte snackat med honom.
Efter två dagar på jobbet blev Knybblan sjuk. Riktigt sjuk. Thomas hade hämtat mig på Gardemoen´s flygplats på fredagen när jag kom från semestern och nu skulle han hem till Sverige. Han var istället den som fick köra in till veterinärhögskolan med henne på söndagen!
Ingen kunde ta över för mig på puben! Inte ens chefen kunde komma in ett par timmar och jobba fast jag då visste att Knybblan skulle dö.. Jag måste ju få ta farväl!!
Till slut kom han och han var förbannad och bad mig åka och snart komma tillbaka. Thomas kom och hämtade mig och jag var helt förtvivlad!
Min älskade hund! Min bebis!
Hade hon äntligen kommit till Norge och mig bara för att dö?

Prognoserna var dåliga och det var operation som gällde för att veta vad det var. Hennes lilla mage var stor som om hon svalt en fotboll och det kom bara skum ur slangarna då de punkterade magsäcken..
Ville inte de skulle skära i henne..Orkade inte tanken..
Hon fick somna där på golvet i ett litet rum med Thomas och mig..
Min smärta var outsäglig!
På fyra månader hade jag blivit våldtagen, fått proriasis, blivit bestulen och mist min älskade Knybbla!
Thomas stannade hos mig den natten och var hemma från jobbet dagen efter..
Förstod äntligen vad jag hade i Norge att göra.
Det var VI som var meningen med Norge! Vi skulle träffas!
Han hade jobbat där i flera år som snickare men återvänt till Sverige rätt efter att vi blivit ett par.
Banemannen går fortfarande som gäst på puben och jag mår fortfarande illa varje gång han kommer in. Jag tappar glas i golvet och blir nervös och äcklad och vill honom allt ont!
Han går där bland sina vänner som om inget hänt medans han tagit allt ifrån mig!
Min värdighet, det lilla självförtroende jag började få, arbetsglädjen, hälsan!
Nu har jag sagt upp mig iallafall. Nu ska jag hem till Thomas! Ni vill jag inte ge mer i Norge!
Men jag får väl antagligen vänta länge än innan det är klart..
Knybblan är kremerad och väntar nu på mig i Sverige.
Vill inte lämna henne här.
Det är dags att komma hem..
Mamma ringde i går och sa att mormor dött…
A




Skriven av: Anna-Karin

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren