Den tatuerade chefen – del 1 av 6

Han sträcker fram sin hand för att hälsa.
-Tobias.
Min blick fäster sig vid tatueringarna. Från hans ena underarm stirrar en kvinna med stora bröst utmanande på mig. Tar av mig vantarna och räcker honom min hand.
– Sara.
Är säker på att han någon gång i sitt liv har kört lastbil. Tobias visar mig runt i företagets lokaler. Med stolthet i rösten presenterar han de olika rummen och sin idé. Firman, som han kallar sitt företag, ska anställa tio säljare och han har redan kontakt med några företag som vill hyra deras tjänster.
– Vi behöver någon som kan ansvara för mitt företags kommunikation. Hemsida, sociala medier, material till säljmässor och kunder. Det är där du kommer in i bilden, ler han.
Våra röster ekar i rummen när vi går igenom dem. Än så länge är lokalerna bara provisoriskt inredda med några tomma skrivbord.
Jag har tur nu var min första tanke efter jag kommit överens med Tobias om att träffas för en intervju. Tidigt på plats. Ville inte upprepa förra intervjutillfället. På väg till det företaget stannade tåget mitt i en tunnel. Växelfel mellan två stationer. Den chefen var artig men kort i tonen när jag väl kom dit. Kastade ett snabbt öga på min mapp och sade att de sökte någon med andra kvalifikationer. Det ordet, kvalifikationer, fäste sig själv som en post-it lapp i huvudet. Lovade mig själv att inte komma för sent nästa gång. Det här är nästa gång.
Visar min portfolio och berättar. Om tidigare utbildningar, anställningar. Tobias verkar uppriktigt intresserad av det jag visar. Imponerad.
– Du, vilka bra idéer du har, säger han.
Vill ge det här jobbet en chans.
– Har du något emot att börja på ett nystartat företag? frågar han.
– Nej, det är inga problem, svarar jag, ivrig att få visa vad jag kan.
– Så snart en växel installerats kan säljarna börja sitt jobb, fortsätter Tobias.
Måste ge det här jobbet en chans.
– Ska träffa några fler sökande, men du ligger klart bäst till, avslutar Tobias med en menande gest mot min iPad.
Vi skakar hand igen. På hans överarm visar en tiger sina tänder. Tobias, tigern och kvinnan med de stora brösten följer mig till ytterdörren. Tar på mig vantarna innan jag går ut ur trapphuset och möter minusgraderna. Vänder mig om och betraktar området. Firman ligger inklämd mellan en bilhall och en bensinmack. Ingen skylt i trapphuset eller på byggnadens fasad. Skyltar, det får bli det första, tänker jag.
Veckan efter intervjun är jag anställd. Varför inte? tänkte jag när Tobias ringde och frågade om jag fortfarande var intresserad. Det här kan bli bra.
Förutom mig har Tobias hunnit anlita några av sina vänner och kompisars kompisar som säljare när jag kommer dit. Dagen börjar bra. Första godkända avtalet från kund ber Tobias mig skriva ut på ett A4-papper. Kunden är en bekant till honom som precis fått bidrag till sitt företags startkostnader. Före lunchrasten kommer Tobias in till mig med en guldfärgad ram, monterar in utskriften och hänger upp den i lunchrummet.
– Vi ska se den klart och tydligt när vi sitter vid bordet och fikar, säger han.
Morgonen därpå har Tobias med sig en kasse fylld med frukost. Butiksbakat bröd, juice, yoghurt, ost, smör och gurka. Kaffe och the har han ordnat till oss tidigare.
– Firman bjuder, säger han och fortsätter plocka upp frukosten.
Vi sätter oss runt bordet när Tobias är färdig med att skiva upp gurkan med osthyvel.
Säljarna applåderar varandra när de berättar om sina första ja från kunder. Det absolut vanligaste är att samtalen avbryts mitt i en mening och ibland med ett artigt Nej tack.
En förmiddag kommer Jennifer alldeles bubblig och pratglad till min plats. Hon har en naturlig begåvning som säljare. Ingen annan på Firman har sålt lika mycket som hon. Jennifer berättar för mig om en kund som just tackat ja till hennes erbjudande.
- ”Äntligen!” ropade han rakt i örat på mig, berättar hon, ”det här samtalet har jag väntat på”.
Precis som med frukosten kommer Tobias en dag med en kasse, den här gången fylld med handdukar till personaltoaletten. Jag fixar namnskyltar och fäster dem med dubbelhäftande tejp ovanför handdukskrokarna. Säljarnas kompisar dyker upp och försvinner allteftersom provisionen och intresset för jobbet dalar. Säljer de inget får de inget betalt. De flesta hinner sluta just efter jag lärt mig koppla ihop rätt ansikte med rätt namn. Och vem av Tobias kompisar de är bekant med. Namnskyltarna till handdukarna ska vara lätta att byta ut.
– En del är misstänksamma i början, konstaterar Tobias, det finns många bluffirmor där ute. Men sådana är inte vi.
Tobias lovar att lönerna kommer att höjas, för dem som stannar kvar. Det säger han på morgonfikat. Löftet upprepas medans påsarna med hamburgare till alla ställs fram på lunchbordet. Så snart han har fått Firman på fötter.
– Sara är den som är bäst betald på företaget, konstaterar Tobias mitt i det samlade kompisgängets lunchsnack, det som blir kvar av pengarna efter provisionen till er säljare går till hennes lön.
Vänder blicken ner på lunchtallriken. Tobias ser det.
– Men så är du ju högst utbildad här bland oss gumman, ler han och lägger sin arm om mina axlar.
Tobias förväntar sig mer av mig än vad han förväntar sig av sina kompisar. Av polarnas polare. Han betalar mig för det. Jag har gått med på en för min bransch låg lön så här i uppstarten. Pengarna kommer punktligt runt månadsskiftet. Pengar från säljarnas arbete och från Tobias lastbilskörningar. Det är så han försörjer sig och sin son som bor hos honom varannan vecka.
Jag hoppas att det här jobbet ska ge mig meriter, att det ska ta mig vidare. För jag börjar ana att det här inte kommer bli så långvarigt.

Författare:

Publicerat

Dela: