Den tatuerade chefen – del 2 av 6

En fredagseftermiddag sätter jag mig på en uteservering. Vill inte längre tänka på Firman, inte när kastanjeträden just har börjat blomma. Inte en sådan här kväll när lättheten i att leva är så skir. Jag vill bara känna den ljumma luften mot min hud. Det är då som jag lägger märke till blicken. Den är uppmuntrande, uppfordrande. Det är ett sådant där sällsynt tillfälle. Hoppas i alla fall på det. Det är för lätt att få kontakt i myllret och sorlet för att det inte ska vara så. Det känns som att hitta hem. Bakom våra skratt blir tiden helt osynlig.
När jag och Oona kliver ut till trafiken utanför krogen lutar sig raden av kastanjeträd ut över gatan. Det blåser till och löven prasslar mjukt. Där bland taxibilarna räcker Oona mig en blommande gren.
– Jag ville ge dig någonting vackert, säger Oona.
De droppformade löven, mörka på ovansidan och ljusa på undersidan med kraftiga nerver, är så mjuka. Jag står där under träden och betraktar allt runtomkring i ett rus av Oonas närhet. Hon luktar så gott och hennes hår är så svart.
Släpper ner grenen på trottoaren när en taxi stannar till för att plocka upp oss. Min hand som just hållit i grenen luktar varmt och frodigt.
Under tiden taxin kör oss till klubben på andra sidan staden masserar jag Oonas nacke. De små svarta håren är så mjuka under mina fingertoppar. Jag gör det som ursäkt för att ha släppt kastanjegrenen. Eller som tack för den.
Vi går före kön in till klubben. Oona kramar om mig när vi går uppför trappan till klubbens etageplan. Jag, Sara, går här som någon Oona gärna vill vara så nära. Oona berättar om sin mormor.
– Det var hon som gav mig mitt namn. Min mormor avgudade Charlie Chaplin. Hon kunde hans filmer utantill. Så jag blev döpt efter Chaplins fru.
Vi knuffas och trängs ett tag bland de andra, men tillslut ledsnar vi på det och beslutar oss för att åka någonstans och nattbada. Det är så varmt bland alla människor i de trånga rummen.
Natt har hunnit bli tidig morgon när vi står framför badet. Grindarna är olåsta. Vi går in. Sätter mig vid bassängkanten. Låter vattnet skölja över mina bara ben. Det är fortfarande svalt, trots den varma morgonluften. Oonas huvud bryter den släta vattenytan med jämna mellanrum. Allt i min omgivning är så starkt påtagligt. Så skört. Jag glider sakta ner i vattnet och simmar för att möta Oona. Jag känner slagen från Oonas hjärta mot mina egna. Lätta, snabba, förväntansfulla. Hennes blöta ögonfransar gör bara det ännu mer hungrigt att möta blicken bakom dem. Tystnaden mellan oss är koncentrerad men inte besvärande. Det enda som bryter fokuset är våra andetag och en skata som drar upp maskar ur gräsplanen vid bassängen.
– Vi går hem till mig, säger Oona plötsligt, ger honom något att titta på.
Insikten får mig att börja huttra. Villkoren har ändrats. Hur naiv har jag inte varit, som trodde på det här. Hur fel det nu blivit, det jag gett mig in på. Reser mig upp ur bassängen och går. Lämnar Oona utan att säga ett ord.
Promenerar länge utan något bestämt mål, några steg förbannad, några steg förtvivlad och sedan några steg förbannad igen. Ville endast slippa säljsnacket. Komma bort från
manipulerandet.
Det har hunnit bli riktig morgon när jag sätter mig ner på en parkbänk i utkanten av ett torg. Hur jag tagit mig dit vet jag inte. Spelar inte heller någon roll. Ingenting i omgivningen berör mig längre. Trött, men mest besviken, väntar jag på bussen som ska ta mig hem.
En kvinna ställer sig vid bänken, klädd i en tunn sommarklänning. Lite vinglig i de högklackade skorna.
– Guuud vad jag är slut, säger hon. Får jag lägga mig ner?
– Visst, svarar jag och flyttar efter en bit för att ge henne plats.
Kvinnan vänder huvudet mot mig. Tittar plötsligt upp på mig
– Du är väl inte sån?
Svaret kommer ur mig som en reflex. Nej är enklare för den kvinnan att förstå.
– Nä, jag tänkte väl, svarar kvinnan. Trygg sin egen förvissning sluter hon ögonen.
Reser mig upp och kliver på bussen. Hemåt.

Författare:

Publicerat

Dela: