Den tredje dagen

( Fortsättning på Olycksbådande innebörd.)


Känslan av tillfredställelse som spreds sig genom hans kropp var högst påtalig. Han hade väntat i femton långa år men nu verkade hans förväntningar ha slagit in. Hon hade äntligen hörsammat honom. Hon hade äntligen vänt sig till honom i det förtroende som han alltid längtat efter. Hon hade slutligen börjat klä sig i svart. Han visste att hon nu hamnat i rätt sinnesstämning. Han visste det eftersom hon nu klätt sig i svart under flera dagar. Tre dagar i rad hade hon haft svart. Det kunde inte bara vara en tillfällighet. Och faktiskt så hade hon de senaste veckorna varit oftare klädd i svart än i någon annan färg. Han kände sig redo nu. Han visste att hon var lika redo. Nu skulle han påbörja det som han väntat på under så många år. Han skulle låta omvärlden förstå att han inte tänkte låta saker och ting passare ostraffat. Det hade han aldrig tänkt. Han kunde bara inte lämna så många orättvisor utan åtgärd. Och orättvisa var enbart förnamnet för det som hänt under de senaste tjugo åren.

Att få tänka ut planer skänkte honom ett välgörande välbefinnande. Det skulle bli raffinerade planer. Men han skulle inte förhasta sig. Det var viktigt att varje detalj i planen stämde in. Inget fick lämnas åt slumpen. Alla saker hade sin givna plats och tid i sammanhanget. Han hade bestämt sig för att inledningen skulle bli lugn och försiktig. Ingen idé att dra igång stora grejer redan i det här stadiet. Han skulle skynda på långsamt.

Det var fredag och Lena jobbade som vanligt fram till fem. Han hade befunnit sig i hennes närhet oftare under dessa dagar än vad han gjort de senaste femton åren. Han tyckte om hennes kläder. Hennes svarta kläder. De var lagom anspråkslösa. Inte heller var de för uppseendeväckande. Inga nitar. Inget läder. Bara stilrena enkla SVARTA kläder. En svart lång kjol och en enkel svart jumper utan mönster. Det var det han uppskattade mest. Inte en massa metalldetaljer som störde helhetsintrycket. Inte heller en massa smycken och guld- eller silverkedjor. Sånt såg bara billigt ut. Hon gav nästan intrycket av en sörjande människa. Kanske var det inte helt fel. På sätt och vis var hon en sörjande människa. En människa som sörjde det meningsfulla innehåll som hennes liv saknat de senaste åren. Ett innehåll som hade undanhållits henne. Men han skulle fylla på med nytt innehåll i hennes liv. Han skulle se till att det blev förändringar i hennes omgivning. Förändringar som hon inte skulle kunna missa. Han skulle se till att de inte undgick henne. Han undrade bara om hon skulle förstå att mycket av det som i framtiden skulle hända runt omkring henne skulle bero på honom och indirekt på henne själv.

Den här fredagen var rätt tidpunkt att börja visa dem. Visa dem att deras ord och makt inte var så oinskränkt som de trott under så många år. Visa dem att det fanns saker som låg till och med utanför deras kontroll. Han skulle se till att det var utanför deras kontroll. Den starka förvissningen om att de så småningom skulle bli varse om vem som hade den verkliga kontrollen stärkte hans välbefinnande ännu mer. Han mådde riktigt bra.

Lena kommer hem efter en vanlig arbetsdag. Hon tänkte ut hur hon skulle fördriva resten av denna till synes helt vanliga dag och den annalkande kvällen.

Denna den tredje dagen som hon gick klädd i svart skred han till verket. Han visste att de hoppades och säkert trodde att inget skulle hända denna dag heller. Arbetsdagen hade lidit mot sitt slut och inget hade ännu hänt. Men han hade bara väntat tills hon kom hem. Tills hon satt framför teven i sin ensamhet. Hon bodde i ett lugnt område i ett rätt så trevligt tvåvånings hyreshus. Hon bodde på nedre botten med en trivsam uteplats. Precis framför uteplatsen gick en gångväg. Detta hade irriterat henne till den grad att hon låtit anlägga en hög häck för att slippa insyn.

Seth stod på pass alldeles utanför hennes uteplats. Han väntade på att ett lämpligt objekt skulle komma förbi. Någon oansenlig människa väntade han på. Någon som saknade större betydelse. Det var dumt att slå till med storsläggan på en gång. Det var bättre att börja i liten skala och sen öka. Han skulle välja ut någon som fick dem att oroa sig smått några dagar blott för att sedan helt glömma bort det. Någon som aldrig gjort stort väsen av sig. Varken när han levde eller när han sedan skulle vara död. Och tänka sig. Såg han inte där borta någon som kom och som stämde in perfekt på hans önskemål. Jo visst gjorde det det och han kom allt närmare.

Lena vaknade till ljudet av ambulanssirener och upprörda människoröster. Det tog ett tag för henne att lokalisera var oväsendet kom ifrån. Till sist insåg hon att det kom utifrån, alldeles utanför hennes uteplats. Hon tittar på klockan och ser att den bara är sju på morgonen. Hon undrar vad som kan ha hänt. I normala fall skulle hon gärna ha legat kvar i sängen ett tag men nyfikenheten driver henne upp från sängen. Hon tar på sig t-shirten som ligger bredvid henne på sängen. Hon går sedan fram till fönstret och blickar ut. Hon hinner se en skymt av ambulansen innan den snabbt försvinner. Kvar står några av hennes grannar och diskuterar lågmält med varandra. De verkar bekymrade. Lena känner att det inte passar sig riktigt att rusa ut på gården och fråga vad som hänt. Hon bestämmer sig för att besinna sig lite och fråga någon lite senare på dagen. Hon vill ju inte framstå som en hyena som gottar sig åt andras olycka. Hon får ge sig till tåls.

Senare på dagen träffar Lena en av sina grannar som kunde berätta att en annan granne tidigt på morgonen hade hittat en äldre livlös man i Lenas rabatt. Han hade legat nästan dold i buskaget så han hade inte blivit upptäckt förrän det blivit ljust ute. De hade genast larmat ambulansen och försökt återuppliva mannen. Tyvärr verkade det som om han hade varit död men helt säker kunde man ju inte vara. Det kändes lite kusligt för Lena. Den livlöse mannen hade legat i hennes rabatt. Ofattbart. Dessutom har hon en diffus känsla att något inte står riktigt rätt till. Det är en ogripbar känsla som hon har svårt att förstå sig på. Hon hoppas att den ska klarna allt eftersom. Kanske har den något samband med de konstiga drömmarna som hon ibland hade. Märkligt. Hon kan inte riktigt minnas vad hon drömde om just denna natt. Den här natten när en människa kanske legat och dött i hennes rabatt. Hon har ändå en vag känsla av att hon upplevt något denna natt. Men hon kan bara inte erinra sig vad.

Den äldre mannens död förbryllade. Visserligen var han äldre. Runt 70 år. Men han hade varit en relativt frisk och pigg pensionär. Det hade visat sig att han bodde i samma område som Lena. Grannar som kände mannen visste att berätta att mannen hade varit en hyfsat vital person. Dessutom hade läkarna som tagit emot honom på akuten inte kunnat fastställa dödsorsaken. Det verkade som om de livsuppehållande funktionerna i kroppen bara hade avstannat. De kunde inte fastställa någon hjärtinfarkt, hjärnblödning eller liknade som begripligt kunde förklara varför mannen bara hade gått och dött. Nåväl. Det plötsliga dödsfallet skulle ändå komma att rubriceras som naturligt. Något annat kunde man inte göra. För det låg ju definitivt inget brott bakom dödsfallet. Det var åtminstone vad läkarna trodde sig veta. Men det fanns en som visste bättre. Seth visste exakt vad som dödat mannen.

När Lena vaknade upp morgonen därpå hade hon ännu starkare på känn att mannens död hade en viss betydelse för just henne. Ur hennes minnes gömmor började nattens dröm framträda allt tydligare. Eller var det en dröm eller kanske något helt annat. Kanske hade hon återigen haft den här märkliga upplevelsen som brukade återkomma med jämna mellanrum. Den här upplevelsen som kändes som om hon träffade någon under sömnen. Hon försökte anstränga sig riktigt ordentligt att minnas men det ville inte klarna fullständigt. Men hon misströstade inte. Hon visste att hon så småningom skulle börja minnas. Det var likadant som så många andra gånger. Hon visste att det skulle klarna när hon minst väntade sig det. När hon minst anade det skulle det träda fram.

Visst gjorde minnena Lena en aning häpen. De kändes minst sagt overkliga. Hur kom det sig att hon hade glömt allt detta. Lena visste att någon eller något i hennes dröm hade väckt dessa minnen men det kanske bara var inbillning. Ja så måste det ju vara. Inte kunde man drömma så konstigt. Om det nu hade varit en vanlig dröm. Hennes tankar flög plötsligt till astralprojektion. Tankar som styrde sig själva verkade som. Men varför just astralprojektion. Var det det som hon upplevt. Hon höll väl på att bli galen. På något annat sätt kunde det inte förklaras. Hon lät sig inte nedslås av det. Hennes liv var ju precis likadant denna dag som det varit dagen innan. Bortsett från den döde mannen då. Men det var ju bara en slump att han råkade ha dött just utanför hennes lägenhet. Hon var säker på att hon skulle fortsätta leva sitt liv på samma sätt minnena till trots. De skulle inte få inverka på hennes tillvaro.

Det märkliga var ju att hon nu mindes Seth så tydligt. Hon hade träffat honom för mer än 15 år sedan. Kanske för 16 eller 17 år sedan. De hade bott grannar en tid. Hon kommer ihåg hans ord men har svårt att fästa tilltro till dem. Det är ju så länge sedan och så hade hans ord fallit i glömska. Varför hade hon glömt dem. Hon var övertygad om att hon blandade ihop hans ord med annat hon hört och sett genom åren. Hon har svårt att tro att han har sagt dessa ord. Löftet att han skulle utföra handlingar om hon gick klädd i svart. Vad för slags handlingar fick hon inte riktig klarhet i. Men hon visste med säkerhet att det inte var frågan om välgörenhet. Nä nu fick hon minsann sluta. Hon mindes fel. Punkt slut.

Hur mycket än Lena ansträngde sig kunde hon inte låta bli att tänka på Seths löften. Hans löften som hon alltså inbillade sig förstås. Det var mest en fråga som hennes tankar kretsade kring. Seth hade sagt att han skulle göra hennes liv bättre och mer innehållsrikt om hon bara bad honom. Det var bestämt att hon skulle använda sig av en klädkod om hon ville ha hans hjälp. En klädkod som gick ut på att bära svarta kläder. Vilket hon hade gjort sista tiden. Men hon kunde inte få ihop det hur hennes liv hade blivit bättre av att en för henne obekant gubbe gått och dött utanför hennes lägenhet. Det hade ju ingen större inverkan på hennes tillvaro. Faktiskt ingen. Ur den synvinkeln sett var ju hans död meningslös. Ganska onödigt till och med. Hon bestämde sig därför en gång för alla att det bara var inbillning. Hon skulle behöva avsevärt mer övertygelse för att komma över den misstron.

Seth visste nu att Lena mindes det mesta. Frågan var bara hur mycket tilltro hon egentligen vågade lägga på sina märkliga minnen. Skulle hon våga tro på sambandet mellan minnenas giltighet och de kommande händelserna i hennes liv. Det fick väl bli som det blev. Han brydde sig inte nämnvärt om det. En dag skulle hon bli tvungen att medge för sig själv att sambandet fanns där. Hon skulle inte kunna blunda för det i all evighet och han var av naturen tålmodig. Han kunde vänta ytterliga en tid. Under tiden kunde han tänka ut nya handlingar. Han var som bäst uppe i en ny handling redan. Den skulle bara finslipas lite. Det var ju viktigt med underhållningsvärdet också. Det visste han precis som alla andra konstnärer. Det var trots allt slutresultatet som räknades.

Skriven av: Ellen