Den Tredje Kejsaren Kapitel 1

Kapitel 1

Fiskarens son


Himlen var full av moln. Mörka moln. Det duggade svagt, och ute i viken skapade detta små, ständigt utvidgande ringar. Det var september, och de hårda höststormarna, som föregår den något mildare vintern, hade inte börjat än. På vattenytan skumpade en rödmålad kork omkring. Från korken gick en lina som för eventuella fiskar måste ha tett sig som stege till himlen. Minuterna gick, och regnet började ösa ner över omgivningarna. På de flesta ställen var fjorden omringad av höga, branta bergssluttningar, på vilka föga grönska växer. Men här låg en sorts vik i fjorden, som var omringad med några hundrameters grönska innan bergen åter tog över. Här låg en liten och isolerad fiskeby inringad av ett litet område björk skog. Björk var den här mest förekommande trädet . Det duggregnade inte längre. Det öste ner. Det var nästan som om Den Ende öppnat himlens portar till bristnings gränsen i ett försök att dränka allt liv i världen. Nästan. Vattnet smattrade som det skulle gjort om tusentals människor inte gjort något annat den att kasta småsten i viken. Längst in på en tjock, brun, björkgren som delvis stack ut över vattnet satt en man eller snarare en pojke. Trädets krona skyddade inte honom mot det brutala skyfallet, detta tycktes dock inte störa honom. I handen höll han ett hemmasnickrat metspö av finaste aln. På detta spö hade han monterat upp en vev av trä. Veven funkade inte perfekt, men det gjorde det ändå möjligt att med en enkel handrörelse sakta men säkert veva upp linan. Längre ut på linan hade han fäst en klämma av brons, den använde han för att fästa linan när han väl vevat upp den. För en liten penning, nästan alla hans sparpengar faktiskt, hade han köpt den av sin kusin. Hon var tio år gammal och fortfarande i den ålder då flickor har klämmor i håret. Det fanns ingen bestämd ålder när en flicka tog av alla klämmor och släppte håret lös, när hann frågade sin far om det hade han bara fått ett lite osäkert svar tillbaks. Han hade sagt att det var något som bara gällde kvinnofolk och inget män ska bry sig om. Han hade lytt sin far den gången och inte tänkt på det något mer. Men för bara några dagar sen hade hans ett år yngre syster vaknat med ett skrik. Han hade kollat vad som hänt och upptäckt att hans systers fäll var full med blod. Två dagar senare upptogs hon som kvinna. Mystiskt.


Plötsligt slets den rödmålade korken ner under ytan. Han höjde blixtsnabbt spöet en halv meter upp längre upp i luften, för att se vad han fått på kroken. Det var en stor gädda. Gäddan kämpade för att komma loss, kom han inte i vatten skulle han snart vara död. Pojken fokuserade på gäddan och la ner all kraft han hade på det. Plötsligt trotsade gäddan, och linan han var fast i, naturens lagar. Sakta och lite gungande, ibland verkade den vilja falla tillbaka, svävade den upp till pojken. Han grep efter fisken i luften men den var för långt borta. Han förde det gråa panikslagna djuret närmare sig själv, han sträckte åter igen ut handen och fångade den i luften. Detta var hans hemlighet, hur han gjorde visste han inte riktigt men det gick. När han första gången upptäckte sina krafter hade han bestämt sig för att inte berätta för någon, någonsin, det hade han hittills hållit. Ur fickan tog han fram en välslipad ståldolk. Med ett snabbt snitt skar han upp fisken. För en gångs skull nog hans far bli nöjd. Det var verkligen en stor fisk. Hans far hade en inte speciellt positiv inställning till hans fritidsnöje. Hans far hade redan som sjuåring fått följa med sin far ut på sjön. Sen dess hade han arbetat året runt med att fiska, med få undantag . Att någon då kunde ägna timmar till att frivilligt fiska var för honom något ofattbart. Han kastade ner fisken på marken. Nu skulle han hem. Hans mage kurrade verkligen och hans mor Ferals något tveksamma matlagningskonst verkade i denna stund väldigt lockande. Fast han visste att det inte skulle bli särslikt mycke mat, på grund av dom höga skatterna, som även tas ut i mat om pengar silver och guld inte fanns. Ingen har så mycket pengar som skatten kräver tänkte pojken, vars namn var Korgoth och han var femton år gammal.


I Aälik den Brådstörtades rike går ingen ofrälse mätt. Namnet den brådstörtade hade han fått efter att ha låtit avrätta en hel fursteätt på Eslar, in till minsta spädbarn. Detta hade skett när hans spionchef hade fått indikationer på att de planerade att störta och mörda honom. Detta hade dock visat sig vara felaktigt och när misstaget uppdagades lät han spetsa sin spionchef och hela dennes familj. Fursteätten hade varit ganska obetydlig men det hade ändå varit nära att det bröt ut riktigt uppror bland Eslars rika och makthungriga adel. Aäliks trupper hade kommit samma år som han föddes. Från den gröna och bördiga ön mitt i västhavet kallad Eslar. Tinget hade då uppbådat Norgols flotta med långskepp och en arme av spjutbärare svärdmän och yxkrigare. Hans far hade varit med i det kriget som svärdsman. Hans far, som heter Arik hade med bitter röst ofta berättat vilken slakt det varit när dom mött Eslars styrkor i öppen strid, på hans Ariks sida då. Aälik hade också lagt under sig andra länder, han hävdade att han var den sanne Kejsaren av Epona.


Korgoth kröp ihop som en kanonkula uppe på trädgrenen. Han kastade sig bakåt utan någon rädsla, han visste att detta kunde han klara utan någon egentlig ansträngning. Det var också en av dom mystiska sakerna med honom, hans kropp klarade lätt av saker som andra gjorde med svårhet eller inte alls. Hans reflexer var bättre en andras vilket ledde till att han med stav var skickligare en någon annan han hittills mött i livet, vilket visserligen inte var ett altför imponerande antal. Han slängde sig nu bakåt, snurrade framåt två varv i luften. Sedan veklade han blixtsnabbt ut sig i luften, lät armarna sticka rakt upp i luften, där de gick ihop så att hans kropp bildade ett ljus eller ett möjligtvis ett rakt uppstickande spjut. Så som han en gång sett en kringresande gycklare göra, en gycklare stod längst ner samhällets hierarki, till och med lägre den bönder, fiskare och trälar. Det var dock bara konungen och hans män som ägde trälar, dessa var slumpvis uttagna och oadliga lantbor. Nu återstod bara landningen och Korgoth var säker på att han lyckas. Allt verkade också gå bra innan han kände hur han landade på en hal och brant sten. Under någon hundradels sekund försökte han återfå balansen, han trodde också att han lyckats men sekunden senare gled han framåt och landade i det smutsiga vattnet, vilket var fullt med diverse havsväxter. Han kände hur hans mun fylldes med tång och undrade hur det var möjligt, innan han insåg att han hade gett ifrån sig ett skrik medan han föll ”Nej!!”. Kläderna vattenfylldes snabbt och han upptäckte att han sjönk mot den drygt femton meter djupa, mörka botten. Han samlade sig och tog snabbt två rejäla simtag. Ytan kom närmare och plötsligt bröt han igenom såsom de stora fiskarna vid kusten, kallade delfiner sades göra. Han kippade efter luft, med tanke på de behov av luft måste han ha varit där nere längre den han trott. Han kravlade sig upp på land. Hans far, som gillade det förgångna samt att berätta historier hade flera gånger sagt att viken deras by låg vid en gång varit en stor hamn, där stora skepp från den andre Kejsarens flotta brukade ankra. Detta sade han var anledningen till att det blev djupt bara två till tre fot ut i vattnet. Så att dom stora skeppen skulle kunna ankra där. Han påstod alltså att viken var konstgjord, och placerad där för att platsen var synnerligen lättförsvarad, med höga berg runtomkring. En roande förklaring till varför vattnet var bråddjupt här men Korgoth var inte säker på att han trodde på den.
”Koro din klant, vad har du nu gjort” det var Lea som skrattande sade detta när hon kom springande fram från några buskar. ”Det är ju nästan så att du inte borde få gå ut utan någon som håller koll på dig” detta var inte någon alvarligt menad förolämpning utan sagt i den skämtsamma ton man använder till någon man känner. ”Men det var ett snyggt trick” fortsatte hon. ”Hoppet alltså, med då räknade jag inte med den något misslyckade avslutningen” Korgoth blev först rädd när han såg henne. Hade hon sätt hans hemlighet? Om hon hade gjort det visade hon det alla fall inte med en min. ”Tack” sade Korgoth. ” Det var faktiskt ett rätt så snyggt trick, om man inte räknar med avslutningen. Men vad gör du här”
”Jag letade efter dig, men du var inte hemma hos dig, inte ute och jobbade, i byn kunde jag inte heller finna dig, och då gissade jag att du gått hit. Du har ju det något onormala intresset att sitta för dig själv i timmar utan att göra varken något rolig eller nyttigt.
”Jag har faktiskt skaffat mat till familjen” sade Korgoth något spelat förnärmat och pekade på det håll han kastat den stora fisken.
”Bara otur att den skulle hamna mitt på en myrstack” sade Lea med ett skratt och då märkte Korgoth att fisken var fullständigt översvämmad med myror. Han insåg att fisken var förlorad och bestämde sig för att låta den ruttna bort i myrstacken, som ett straff för dess invånare.
”Vad var det du ville mig då, jag menar eftersom du trostat både storm och kyla för att hitta mig?”
”Jag ville bara pratas vid och så, och när den riktiga stormen började var jag redan halvvägs hit så då kunde jag lika gärna fortsätta. Fast regnet verkar ha börjat avta nu”
Det stämde faktiskt störtregnet hade övergått till duggregn och molnen på himlen hade i snabb takt börjat skingras. De småpratade en stund innan Korgoth föreslog att dom skulle gå tillbaka till byn. Lea höll med om att det kunde vara klokt eftersom båda var blöta, även om Korgoth var absolut värst. Han tog upp sitt spö och tillsammans började dom gå de ungefär trehundra metrarna tillbaka till byn. På utsidan visade Lea ingenting men hennes huvud sjöd av tankar. Hur hade han fått fisken att flyga? Hur?


De närmade sig byn och vandrade sakta ut ur den blöta och lummiga björkskogen. Det mesta av byn bestod av små stenhus med täta halmtak, detta var dock en rest från bättre och stoltare tider. Då Dhagoon och västhavets invånare darrat av skräck när Norgols tappra flotta siktats. Då hade Norgol varit nordhavens herrar. Detta var innan Alliansen bröt landets makt och Eslars då unga kung inlett sina erövringståg. Här och där hittade man nya hus gjorda av stockar och kollade man riktigt noga såg man också att de gamla husen var ganska nedsatta. Anledningen till detta var självklart Eslars höga skatter. Vars åverkan förrvärats av den pest som rasat ett i halvt årtionde och fortfarande blommade upp här och där i landet. I Västvik, vilket var namnet på byn, hade man kommit lindrigt undan. Bara sju fall och fyra döda. På byns tre gator och nere vid bryggorna var det ganska öde. I vanliga fall så kryllade det av folk här. Alla hade alltid något att göra. Dock var det nu mattid och regnet hade dessutom hjälpt till att driva folk inom hus. Till och med den i vanliga fall rökiga atmosfären verkade ha trängts undan av regnet.
”Jag måste nog gå hem nu, Lea. Det är nog dags att äta snart.” Det var det säkerligen, deras promenad hem hade tagit åtskilligt mer tid en det var tänkt. ”Vi syns väl i morgon, då”
”Okej, hej då” sade Lea. Han skyndade sig hem och märkte alldeles försent att han sprungit i en lerig vattenpöl, som uppstått på bygatan. Bygatan hade den tendensen att ibland förvandlas till högar av lera när regnet slagit till. Korgoth misstänkte att detta berodde på att bygatan bestod av packad jord som dagarna i ända utsattes för gående människor och ibland även vagnar. Det hade dock inte skett än, och brukade inte ske för än under höstregnets sista tid. Han öppnade den mastodonta ekdörren och klev in.


Hans familj satt redan till bords. Hans hade också tre syskon, två systrar och en bror. Brodern var bara tio år gammal och hette Calor. Det var egentligen ett adligt namn men Feral hade insisterat på att han skulle heta så. Hans två systrar var fyra respektive fjorton år gamla och deras namn var Ella och Malen. De åt alla någon sorts fisksoppa, som var mer kokat vatten den fisk. Han slogs sig tyst ner men reste sig sen upp för att gå och hämta en skål. Skålarna var gjorda av keramik, det var bara rika stadsbor och adliga som hade porslinstallrikar. Arik harklade sig.
”Korgoth Sol Aran” hans far uttalade även familjens efternamn. ”Gick du vilse i skogen kanske? Eller har du kanske inte vett att gå hem när det regnar? Eller när vi ska äta? Eller tyckte du kanske att det var så roligt att sitta där på en gren i skogen att du helt enkelt inte behagade gå hem?! Så maten din kallnar! Vi lever i hårda tider och jag tycker du borde inse detta! Vi måste ta vad vi får!!
”Om min mat är kall är det väl ändå mitt problem!” svarade Korgoth med trotsig röst.
”Det är inte det som är problemet, det är din inställning till allt, att du aldrig bryr dig du ägnar timmar till onödigt… till att bara sitta still på en gren! Nu är det slut med det. Från och med nu ska du jobba mer den förut och ta lite ansvar! Nästa vecka följer du med mig till Bargol där vi ska köpa in nödvändigheter till hela byn. Ett par män till kommer med och nu vill jag att du visar dig värdig detta förtroende.” Sade Arik. Vid dessa ord sköljde en stor lycka fram inom honom han skulle få resa till en stad, en riktig stad! Utanpå var han dock desto kyligare.
”Jag ska sköta mig far, jag lovar. Får jag ta min mat nu?” muttrade han.
”Ät, men nästa gång du kommer sent får du ingen mat, vi måste ha någon sorts ordning och jag menar det!” Korgoth hämtade sin skål och slev sen satte han sig ner. Han och alla de andra åt under tystnad. Hans far brukade bli så där ibland. För det mesta var han lugn men ibland brusade han upp, då var det bäst för alla att vara tysta.


När Korgoth ätit skickade Arik ut honom för att hugga ved. Detta ansåg Korgoth vara kanske det mest tråkiga man kan göra. Stå slå på några träbitar med en slö yxa! Det var dock nödvändigt det visste han. Utan ved skulle många, kanske dom alla dö under vinterns hårdaste månader. Han visste också efter erfarenhet att det efter en lång arbetsdag var skönt att komma in i ett varmt och uppvärmt hus. Efter en dryg timma var han färdig och då hade han med hjälp av den klumpiga slöa yxan skapat en imponerande hög med ved. Sedan gick han för att berätta nyheten för sina vän Natal. Natal bodde i ett hus som liknade Korgoths. Det låg högst upp på en kulle. Inte en speciellt hög kulle men ändå en kulle. Detta gjorde att Natans hus syntes över hela byn och han brukade på grund av detta faktum skoja om att hans familj en gång måste ha varit Västviks furstehus. Det visade sig att även Natal skulle till Bargol med sin far. Ytterliggare fyra män och två pojkar skulle komma med förutom Korgoth Natal och deras fäder. De skulle ta sig till Bargol med båt, byn hade sedan uråldriga tider ett litet fraktskepp dom kunde lasta på det timmer fisk och skaldjur de skulle ha med sig. Det fanns ju ingen landsväg, deras lilla by var ju helt isolerad från omvärden. De bestämde sig för att ta med sina bågar. De hoppades på att få en chans att inför stadsborna bevisa si skicklighet med båge. Både Korgoth och Natal var ovanligt skickliga bågskyttar. Även om Korgoth på grund av sin krafter kunde koncentrera och fokusera på målet mycket effektivare och därför var bättre. De var båda överens om att det skulle bli en minnesvärdresa.

Skriven av: Petter