Den tuffa flykten från helvetet


Året är 2020 i maj
Jag har alltid varit rädd och brukar titta bakom mig om det är nån förföljer mig och vill mörda mig, jag har anledning till att vara så här rädd, jag är född i Syrien och det pågår ett inbördeskrig i landet. jag bor i landets huvudstad Damaskus, är det som värst med kriget, det är alltid nån som sprängs dagligen. Låt mig presentera mig för er läsare, jag heter Zakir och är 16 år. Min familj består av: min farsa Salo, min mamma Maria och mina två systrar Talia och Fadja, både Talia och Fadja är tre år äldre än jag men för länge sen när Fadja var 10 år så blev hon kidnappad och vi hittade henne en vecka senare på torget...mördad. Det är anledningen till att jag är så rädd att nån förföljer mig. Det är bara Zakir,Talia och Zakirs föräldrar i denna släkten i Syrien, de andra släktingarna bor i USA, Norden och Asien. Zakir är på väg till marknaden för att köpa mat och frukter till familjen så att Zakirs familj skulle kunna överleva. Zakir gick till en försäljare som hade en låda full med frukter och mat, precis vad Zakir behövde. Hej jag vill köpa denna låda full med mat och vatten så hur mycket kostar det? 35000 syriska pund. Va men jag har bara 3000 syriska pund, snälla låt mig köpa för 3000 syriska pund. Jag kan låta dig köpa för 15000 pund om du gör nåt åt mig först. Okej då vad ska jag göra? Boom!! Jag kastade mig på marken, efter en stund började det ringa i mitt öra. Det visade sig att en liten kille på 10 årsåldern hade en bombväst och gick till marknaden och sprängdes. Är du okej frågade en främling. Ja jag är okej nu. Zakir visste att han måste gå annanstans för att hitta mat. TRE TIMMAR SENARE. Zakir hade hittat mat och var nu utanför hemmet och öppnade dörren. Maria satt i köket och väntade på Zakir, Zakir vi måste fly härifrån. Zakir kände oro och lättnad för att kunna fly härifrån, fly från döden, men Zakair var orolig för sina vänner inte kunde han väl lämna dem?
Är du verkligen säker på det? Jag vill ju såklart fly härifrån men man kan också dö på vägen dit. Ja jag vet min son och jag är beredd på att ta risken för att vi kommer ändå att dö här om vi inte gör nåt. Okej, så har du tänkt ut hur vi ska fly härifrån och vet resten av familjen att vi ska fly? Jag tänkte att vi kunde åka till Tartus och ta en båt till Italien och ja resten av hela familjen håller med mig. Vi ska åka iväg imorgon bitti kl.07.00 så gå och sov lite nu, jag har packat ner allt nödvändigt. Okej vi gör så. Zakir går ut från köket och går till sitt rum, han ser sin säng och tänker: det är nog sista gången som jag kommer sova på den där sängen. Zakir började att bort hans smutsiga T-shirt och hans byxor. Han lade sig på sängen och satte sina händer bakom huvudet. Hur hemskt detta land är så kommer jag att sakna det för att det är mitt hem och mina vänners hem. Zakir kände sig allt tröttare och till slut så sov han. Solen skiner genom Zakirs fönster i hans rum, han låg och sov, drömmer om snygga brudar. Farsan kommer in i rummet och försöker att väcka Zakir. Zakir vi måste åka snart viskade Salo. Just ja men fan vad trött jag är. Ja ja jag är också trött men vi måste fly här och nu. Zakir ber farsan att gå ut ur rummet för att byta om sina kläder i fred. Han tar fram en luvtröja och byxor. Zakir hade bytt om klart och gick ut ur rummet och sa tyst hejdå till sitt rum. Talia, Maria och Salo stod i hallen och väntade på Zakir. Är du redo att gå nu? Frågade Maria. Ja jag är redo. Maria vred runt på dörrhandtaget, man kunde se att hon började att tveka, dörren var öppen och de gick ut. En vän till Salo skulle köra dem till Tartus. Hans vän väntade utanför, han hjälpte dem att lasta in deras väskor. Ni är modiga ni som flyr. Du är också modig du vet bara inte om det än. Tack Salo hoppas att vi kommer att klara oss. Bilfärden till Tartus skulle ta 3 timmar och det fanns minor på vägen dit men Salos vän visste vilka vägar som var säkra så vi skulle klara oss sa han. Men sa han, det finns pirater vid de säkra vägarna så det är inte helt riskfritt men jag tror att vi klarar oss nog. Alla gick in i bilen och började att åka iväg. Zakir kände sig trött och beslöt att sova en stund i bilen. TVÅ TIMMAR SENARE. Ahhh, gäspade Zakir och kollade ut genom fönstret, en kvinna stod på sina knäna och höll i ett dött barn, Zakir bad till gud för kvinnan och hoppas att hon kommer att klara sig. Akta! Skrek Zakir en lastbil var på väg mot att krocka dem. Så fort lastbilen träffade deras bil, vältes bilen ett par varv och till slut landade på taket. Fan hatar att det ringer i mitt öra, tänkte Zakir. Zakir tittade ut genom fönstret och såg en grupp på fem personer och de var Shabiha, de är en väpnad milis anställda av syriska staten att döda civila som gör uppror mot den syriska staten. Dessa fem männen bar en dödskalle som en symbol att de var specialiserad på att tortera folk och döda dom, kort sagt de var en dödspatrull och de var på väg mot bilen. Männen omringade bilen så att Zakir familj skulle inte ha en chans att fly.
En av dom drog ut Salos vän från bilen. Nej snälla skona mig snälla!! Pang!! De sköt honom i huvudet, han skjönk till marken och rörde sig inte, han kommer nog att aldrig kunna röra på sig för han är ju död. De drog ut alla ur bilen. Nej du ska inte döda min familj. Skrek Salo och sparkade killen som drog ut Salo i skrevet så att han släppte Salo och sen tog Salo hans pistol och sköt på killen. Andra killarna som drog ut oss släppte tag om andra personerna och sen sköt de Salo i hans bröst men det gav Zakirs familj att fly, de flydde därifrån till och det fanns en byggnad i närheten så de sprang dit. Äh låt dem fly, de var inte våra måltavlor sa ledaren för Shabiha. Är ni okej frågade Zakir till sina syster och mamma. Ja vi är okej. De såg hamnen och de var knappt 50 meter kvar. De sprang dit. Det var en man som stod på hajen och en stor båt i dålig skick, låg ankrad i hamnen. De pratade med mannen. Hej vi ska ombord vi är familjen Keko. Ja just de jo visst kom ombord vi ska åka nu direkt. Kaptenen sa att vi skulle vara lunga och inte göra nåt för det brukar hända alltid nåt på en resa. Båten rörde sig genom havet snabbt. Zakir fick en obehaglig känsla om denna resa men det brydde han inte sig om, de ville sova så de gick ner på däck, vilken syn det var, det var fullt med människor som tittade på dem. Nej här nere kan vi inte vara. De gick upp, de försökte att sova på utedäcket, det funkade fast det var kallt och fuktigt men de var så trötta. TVÅ DAGAR SENARE PÅ NATTEN. Ahhh! Skrek nån och Maria väckte Zakir. Det visade sig att de har krockat med en annan flyktingbåt. Den båten som Zakirs familj var på höll på att sjunka och den andra båten klarade sig. Nej fan ropade kaptenen och sprang ut på däcket och ropade till kaptenen på andra båten att ta med flyktingarna som var fast på den sjunkna båten. Vi har fullt här men kan ta emot barn! Ropade den andra kaptenen, vilket betyder ju att Zakir och systern kunde gå till den andra båten och klara sig men de måste lämna Maria, deras mamma. Nej jag tänker inte att lämna dig sa Zakir till Maria. Du måste göra det och kom ihåg att jag älskar dig, de kramade en sista gång innan kaptenen drar isär Zakir och lyfte upp honom så han kunde komma ombord på andra båten. Systern kom också med. De stod där på däcket och såg hela tiden på mamma och grät att de skulle aldrig mera se henne. Maria vinkade och ropade jag älskar er! Båten välte och sjönk upp och ner till havets botten. Natten blev lång och många kom fram och tröstade dem. EN TIMME SENARE. Nu var de framme i Italien, de steg på land och kysste marken för att de var säkra nu från helvetet. Zakir funderade om det var värt att fly och samtidigt förlora nästan hela familjen? Det får du läsaren fundera på.


Författare:

Publicerat

Dela: