Den tvåhövdade mannen - Del 1.

Möt Marko och Pål. Två unga killar som är bästa vänner. De har gemensamma intressen och gillar samma saker. Under de ljuva somrarna brukar de båda åka och fiska i sjön utanför staden. Marko och Pål bor på Hornstensvägen 15a, i en liten men rymlig 2:a. När någon fråga vart de bor brukar de bara svara att de bor på radhusen på Söder.
Det som är speciellt med dessa herrar är att de båda är fast i en kropp. En kropp som de båda ideligen vill förändra. Marko brukar sorgset tänka att det skulle haft två huvuden. Nu får de dela på ett huvud, ett faktum de båda stör sig väldigt mycket på.
Marko är den smarta av de båda. Han tänker väldigt mycket, men är ej osäker, han är motsatsen till osäker, han ser sig själv som en givmild men egoistisk person. Utifrån denna egenskap ger han sig tillfällen att hjälpa andra, visa andra, han vill vara omtyckt, även fast han inte behöver bli det. Pål är den mest betydelsefulla person i Marko's liv. Han och Marko tycker lika om väldiga många ting, men deras åsikter, interaktion med omgivningen och vad de uppskattar skiljer sig.

Pål är en fri person, såsom Marko alltid velat vara. Marko brukar tänka på Pål och se honom framför sig, rufsigt flottigt hår, otvättade byxor och en t-shirt, som ger intrycket att denna person är oanständig, men denna t-shirt ser Marko som en gåva, han vet att Pål inte bryr sig eller rättare sagt inte vet om att någon kan ha dessa åsikter, det existerar inte. Inte för att det inte kan existera utan det finns bara inte för Pål. Detta är Marko väldigt fångad av.



Ni kanske tror att Pål är den som tänker efter lite mindre, men sådant är det icke. Pål är listig av sig, det tror han att Marko gett honom.

Från början var Pål bara en åskådare. Han lånade Marko's, eller kroppens, ögon då och då. Han brukade kolla runt och se vad som fanns där ute. Gator fanns det, trottoarer fanns det, bilar fanns det. Det var väldigt mycket som intresserade Pål. En dag gick Marko ner på staden för att köpa ritblock och svarta markeringspennor. Pål inspekterade människorna och butikerna blev nyfiken som vanligt. De röda matriserna som skymde solen som på något sätt endå reflekterades på borden där folk med kaffe och svarta solglasögon satt. De vita bordsfötterna slingrade ner sig på de fyrkantiga gatustenarna där smått grus låg. Innan detta förstår ni att Marko var den som styrde kroppen, men han visste att Pål fanns där uppe, men han undvek att tänka på honom. Han hade anat att han inte var ensam så länge han kan minnas. Men just vid detta fik blev det för mycker för Pål, han ville ut, ut och säga något, prata med Marko, prata med kvinnor, känna kaffesmaken, inte bara doften!

Marko stannade upp, han kände en isande känsla bakom ögonen. "Ah, jävlar. Vad fa..", tänkte Marko. Han böjde sig framåt och satte handflatorna på knäna och stirrade i marken, han blev alldeles röd i ansiktet, han kämpade emot, men det gick inte. Han knöt sin näve och tryckte hela näven mot hakan och spände sig och tröck emot handen, hans vänstra öga stängdes och högra öga gled upp mot himlen. "Mphmff, ÖEHHH WHÖÖÖ.", var ljuden Marko fick ut sig. Detta brukar han göra när Pål håller på. Han började skaka lite lätt, fast ofrivilligt och sedan blev det svart för ögonen.

"Ahhhh!", pustade kroppen ur sig, den sträckte på sig lite stelt och såg sig omkring. De vita joggingskorna som kroppen med den röda tröjan bar vände sig mot fiket. Det brunblonda håret blåste i vinden och luggen kom framför ögonen. Marko ser mellan hårluggen bara gatustenar och trottoaren, "Vad är detta nu", tänkte Marko. Kroppen vänder sig och gatustenarna blir en röd matta, han känner att kroppen bär honom någonstans. Plötsligt försvinner solen och ett trägolv kommer fram. Han är inomhus. "Påååål!. Vad fan gör du!?", ropar Marko. Men munnen rör ej på sig. Han måste prata med Pål, tänker han. "Vadå, jag ska bara checka in stället, tare lugnt!", hör Marko. "Pål, hur gjorde du detta?". "Jag kunde inte hålla mig längre, jag måste få komma fram och röra på mig jag med!", svarade Pål stolt, som att han förtjänat detta. "Hör alla dessa människor detta?", frågar Marko Pål och sig själv. "Nej då.", svarar Pål. "Jag brukar prata med dig när du sover ibland, och låna kroppen lite för att känna hur det känns, jag brukar prata med dig utan att din mun rör sig. Jag tror detta är i vårt huvud bara.", säger Pål. Marko känner sig helt stum. "Detta är helt sjukt"., säger Marko med en chockad suck. "Det är du som är sjuk, Marko, det vet du.", skrattar Pål ut.

Marko inser att att han kan prata med Pål, men allt annat ligger och idlar, det blir styrt av någon annan. "Pål.", säger Marko lugnt. "Vi har inte pratat mycket förr men jag vet vad du brukar tänka, gör inget dumt nu.". "Ääh vadå jag ska bara ta en kaffe. Låt mig göra det. Du har styrt och ställt för mycket, det är min tur nu.".

Pål stegar fram till tjejen som står i kassan. Hon har solblont långt hår. Håret rutan in ett små flinande läppar och lugnande blåa ögon. "Söt tjej va? Hon är nog ung.", hör Marko Pål tänka. "Pål! Sluta genast!", säger Marko. Marko hör att Pål skrattar och sedan säger något till tjejen i kassan. "Du, vad heter du?", frågar Pål. "Sandra", svarar tjejen med en ljus stämma. "Du, Sandra, jag vill ha en stor kaffe och den där chockladbollen, tack.". "Ska du ta med eller ta dem här", undrar tjejen. "Jag kan sitta här", svarar Pål med ett leende. Kroppens leende har förändrats markant. Hela personligheten har ändrat kroppen. Den brunblonda luggen ligger rufsigt och håret står hit och dit. Om Marko's leende var glatt så är Pål's leende ännu gladare, hans ögon mer mystiska och hans stil mer attraktiv. Det är som att allt Marko velat haft fanns där. Den blyga killen med sidolugg och det ansträngda tvära leende med händerna i fickorna har blivit den han velat vara. Pål.

Skriven av: snelkamel