Den uppstoppade negern

Det unga paret trodde sig ha köpt drömhuset på den skånska slätten. Men huset dolde en obehaglig hemlighet. Kontraster mellan stad och land, mellan gammalt och nytt och inte minst mellan fördomar och fördomar uppdagas.
Fritt efter en gammal skånsk skröna.



– Men ni ger fan i att trampa omkring på mina åkrar, sa Bonden och spottade ogenerat ut snuset. Gården har stått öde sedan Torpar-Per dog. Men jag har underhållit den bra, det gjorde min far också när Torpar-Per var över i Amerika. Torpar-Per tjänte dräng hos far min.
– Äntligen har vår dröm förverkligats, kvittrade den unga frun till sin lika lyckliga make.
*
Det unga paret från Hufvudstaden hade länge letat efter en gård i Skåne och nu hade de hittat drömhuset, en typisk skånegård – om det inte varit för priset och den drumlige bonden.
Det var av Bonden de friköpt gården från åkrarna och det var just åkrarna som var heliga för Bonden. Nåde den som beträdde hans åkrar. Egentligen blir väl alla bönder irriterade när någon trampar på nysådda fält, men denna var extra stingslig även på åkrar i träda.
Dagarna fylldes av hårt arbete med att röja upp på gården, både inne och ute. Efter köpet var det inte tal om att leja folk. Den gamla gården var trots allt i ganska gott skick, men mycket städning fordrades och det var under en sådan städdag som den hemska upptäckten gjordes.
Frun röjde undan bråte ute på den soldränkta gården då Mannen kom ut på trappen, alldeles vit i ansiktet.
– Det… det… ligger en människa i den gamla kofferten uppe på vinden, stammade Mannen.
– Är den riktig? frågade Frun efter att ha sett ner i trunken när all träull tagits bort.
– Först trodde jag också att det var en docka, men, nej, det är en riktig människa.
Paret kontaktade polisen som efter en inspektion konstaterade att mannen i trälåren var uppstoppad. Efter diverse efterforskningar kommer det fram att Torpar-Per inköpt den makabra tingesten vid sin sejour i Amerika under sekelskiftet 1800-1900 av ett museum i New York som ville bli av med gamla utställningsföremål.
Antagligen tyckte Torpar-Per själv att föremålet var en lite väl oetisk och kanske kuslig dekoration och därför gömdes den undan på vinden.
Byns enda polis, Höök, anlände tillsammans med Bonden för att på plats inspektera fyndet.
– Det är ju en neger? utbrast Bonden då han tittade ner i lådan som nu burits ned i hallen.
– Du får inte säga det ordet, tillrättavisade frun. Det heter svart.
– Ja, ja, men svart på spanska är ju negro, försökte Mannen överskyla.
– Färgad, låter bättre, rättade frun.
– Färgad? sa Bonden. Har han varit vit innan då?
– Ni har väl aldrig haft en svart man här i byn? fnyste Frun på sin stockholmska accent.
– Nej, inte sedan Murre-Sven dog.
– Var han en… neg eller? frågade Mannen avvaktande och tittade på sin fru.
– Nej, fan, sa Bonden. Han var sotare. Men han hade inte kommit i närheten av varken tvål eller vatten sedan Moses gick i kortbyxor.
– Men vad ska vi göra nu, tar ni hand om honom? frågade Frun.
– Nej, vi kan inte omhändertaga honom, svarade Polismannen på ett byråkratspråk som han egentligen inte alls behärskade. Ingen misstanke om brott föreligger och, lagen säger inget om att ha en uppstoppad neg… eller färgad svarting hemma.
– Nej, protesterade Frun. Han måste få en anständig begravning.
– Ja, ja, då får ni prata med Pastorn, sa polisman Höök konfunderat och kliade sig i frisyren som var modern någon gång då den senaste inlandsisen smälte.
*
– Det var verkligen den mest märkliga belägenhet jag hamnat i, sa Prästen då han inspekterade trälåren. Ja, ja. Salig Torpar-Per var en ovanlig personlighet i all sin fromhet.
– Då begraver ni honom? sa Frun.
– Nej, vi har ingen möjlighet, det kostar pengar, ja om inte ni bekostar jordafärden förståss? sa Prästen och höjde på ögonbrynen.
– Det blir ju inget större gille, skrockande bonden. Det lär ju inte komma många anhöriga.
Trots att byns allra översta samhällslager stod förenad var i sanning den samlade intelligensnivån obetydligt högre än innehållet i lådan.
Prästen undersökte liket noga, tryckte lite här och var, uppenbart intresserad av vad för material som använts för uppstoppningen.
– Jag tror alla upplivningsförsök är för sent, kära pastorn, flinade Bonden och la in en snus.
– Det är träull inne i, upplyste Polisen som intuitivt fattat Prästens funderingar.
– Kan inte kommunen stå för kostnaderna? frågade Mannen.
– Omöjligt! sa Bonden som tillika är kommunordförande. Det finns inget utrymme för det. Nej, ni får nog allt behålla negern. Såvida inte det sociala kan…
– Ja, utbrast frun. Ni får ta kontakt med det sociala, de måste betala…
– Omöjligt, avbröt ånyo Bonden tillika ordförande i socialnämnden. Det sociala kan bara bidra till levande människor och han ser fan i mig inte kry ut. Nej, då faller det på sjukvården?
– Säg inte att du är ordförande för sjukvårdsnämnden också? frågade Mannen.
– Nej, svarade Bonden. Det är pastorn här.
– Jaha, sa Frun och vände sig till Prästen. Då kan väl ni?
– Nej, han är ju inte sjuk så det kan inte komma på fråga. Jag tror snarare det hamnar på miljöförvaltningens bord.
– Omöjligt! upprepade Bonden. Vi kan inte belasta vår budget med sånt här. Han är ju gammal som hin håle själv så det får bli äldreomsorgen som får ta hand om fanskapet.
– Och den lyder under det sociala där du är ordförande, log Prästen triumferande.
– Hörru prästafan! Här i kommunen är det jag som bestämmer vilken budget som ska belastas. Din uppgift är att ta hand om döingarna och här har du en.
– Ja, jag kan med stor sannolikhet bekräfta att han är död, sa Polisman Höök allvarligt och nedtecknade något som med stor portion fantasi kunde tolkas som en dödsattest.
– Ni måste göra något! upprördes Frun. Hur kan man bara ha gjort så här?
– Ja, förklarade Prästen med sakral röst. Det var en annan tid. Man såg inte dessa stackars slavar på den tiden som annat än djur och behandlade dem därefter. Precis som man stoppar upp djur, stoppade man upp indianer och slavar för uppvisning. Det var en inhuman och grym tid som vi hoppas aldrig återkommer. Frid över hans minne. Amen.
– Han har hållit sig bra, konstaterade Bonden när han ogenerat tryckte på stoftet i kofferten.
– Ni måste se till att han kommer i vigd jord, påtalade Frun till Prästen. Stackaren, vi vet inte ens hans namn.
– Nja… Det är inte så enkelt, svarade Prästen. Han tillhörde inte vår församling. Ja, vi vet inte ens om han var en kristen. Och så är det, det här med kostnaderna?
Frun vände sig mot Polisen med samma fråga.
– I lagens mening är det inte att betrakta som ett lik i vanlig mening, förklarade Polisman Höök myndigt och försökte få fram en finare formell mening. Utan mer som ett föremål.
– Är det bara för han är färgad?
– Nej, men objektet har alltså varit ett utställningsföremål och sålunda är det jurdis… judiskt, juriskt… öhh, inte ett lik. Sen åligger, som sagt, de ekonomiska apsek… aspekterna?
– Jag kan höra mig för, ni kan kanske sälja honom, sa Bonden.
– Är du galen, invände Frun. Sälja en människa, har han inte blivit såld tillräckligt?
– Då har han ju vanan inne, skrattade Bonden. Ni kan ju lagligen sälja honom svart, ha, ha!
– Ja, jag vet inte riktigt hur lagen ser på det där, undrade Polisman Höök.
Efter dibyten mellan Bonden och Prästen om vilken nämnd som skulle handha liket, ansåg Polisen att det rimliga vore att man tog upp ärendet i kommunalfullmäktige för att där avgöra saken.
– Omöjligt, protesterade Bonden. Vi har inte tid att förvalta döingar, vi har nog med dem som är ovan jord. Tas det upp i kommunen kommer jag som socialnämndens ordförande att stämma kommunen.
– Men där är ju du ordförande? invände Polisen.
– Ja, det kan jag inte ta hänsyn till! Sånt gör de i Stockholm.
– Vi skulle kanske ta upp saken till Riksdagen då? undrade Prästen.
– Vi kan väl för fan inte asa upp negern till Stockholm?
– Nej, nu menar jag…
– Nej! avbröt Frun Prästen. Nu får det vara nog. Vi får lösa detta själva.
– Ja, behåll ni negern bara, han skulle göra sig bra där i hörnan, sa Bonden och pekade.
– Varför envisas du med att kalla honom neger, har du något emot färgade? snäste frun.
Bonden, som antagligen trodde att orden ”takt och ton” enbart var musikaliska termer och aldrig hört talas om ordet etik och än mindre förstått dess innebörd, svarade på bred skånska:
– Nej? Jag har inget emot negrer. Hade de bara inte varit så förbannat svarta.
– Ni är rasistiska och fördomsfulla skånska rednecks här nere! förbannade Frun.
– Nu tycker jag du är fördomsfull, svarade Bonden sävligt.
*
– Pengar! utropade Mannen efter att byns världsliga och andliga överheter gått. Alla pratar om pengar. Det kostar pengar att begrava honom. Vi har ju inga pengar.
– Ja, amorteringarna på gården slukar allt, suckade Frun.
– Vi har kanske inte ens råd att bo kvar här. Vi skulle kanske ändå försöka sälja…
– Du är inte klok!
*
– Jag vill inte ha ett lik i huset, han måste bort härifrån! sa Frun till sin man.
– Jag får ta honom till soppförbränningen i morgon.
– Du är inte klok! Du börjar låta som Bonden och de andra byfånarna här nere. Det är en människa som har rätt till en anständig begravning.
– Vad ska vi göra då? Ingen vill ta ansvar för honom? Du vill ju inte sälja honom?
Frun svarade inte på förslaget som hade löst alla deras problem utan blängde bara surt. Men i ögonen syntes ändå ett svagt dollartecken.
*
Efter många om och men såg paret inget annat råd än att gräva ned stoftet. De gjorde det på natten ute på Bondens vördade åker med väl distans från gården. Bonden skulle säkert inte se att någon rört i hans aktade åker. Dessutom var det en bra bit innan vårsådden som effektivt kom att dölja graven och om något år skulle inte ens gravsättarna kunna precisera platsen.
– Bör vi inte säga några ord eller sjunga något? frågade Frun sin man.
– Jag kan inget sånt och vad ska vi säga?
Efter en stunds pinsamt tvekande började Frun lite lätt sjunga på psalm 249 ”Blott en dag” och därefter stämde Mannen in, eller snarare ostämde. Detta, eftersom inte bara scenen ute i åkern utgjorde en bisarr tillsällning utan också en musikalisk kalamitet. Det lät helt enkelt för jävligt den natten ute på den skånska slätten.
*
Det blir vår, sommar och höst då Bonden kommer in på gården i sin gamla bil, stiger av och lägger in en stor prilla som smått vanställer den redan bondaktiga fysionomin.
– Har ni kvar den däringa negern? frågade Bonden på sävlig skånska.
– Nej, tvekade paret unisont och såg på varandra.
– Nähä, det var ju synd. Jag kontaktade en som känner en rik typ i Amerika som samlar på makabra grunkor. Det är ju inte lätt att få tag på en uppstoppad neger nuförtiden. Han saknade just en neger från slavtiden och är beredd köpa negern för en miljon - i dollar alltså.



http://boksidan.just.nu

Författare:

Publicerat

Dela: