Den vackraste flickan i världen

Staden låg i skylld, dold i en bukt. Men ljusen de glittrade, hetta och fukt, kom från din kropp, din solbrända hy. Doften av opium, förförelse, ingenting gör mig så blasé som nattens sorti.
Vi följde hettans väg, vi dansade, vi älskade, vi log. Men det var någonting som dog.
Vi hade sett allt utav vår värld, sprungit nätter igenom Paris, sett hur döden kunde le, men vad var det vi hade sett? Dina ögon förförde mig, dina läppar förförde mig, men du förstörde mig. Dekadens som lekte med mina känslor, vad var det som var verkligt?.

Du skulle ha sett hur löven sakta seglade ner, du skulle ha visat mig hösten i San Tropez.
Världen tillhörde oss, världen utanför. Vi skulle ha dansat i natten, till tonerna av dekadens. Vi skulle ha iakttagit alla vackra människor, som inte hade någon skam. Människor som skålade i champagne, som hade polska namn och som hyllade nya Amsterdam.
Vi skulle ha spionerat på de kostymklädda soldaterna, som ägde trottoarerna.
Det fanns i ögonen, dina gröna mina blå.

När den mörka vintern hade varit över, hade du tagit mig härifrån till evigheten.
Men jag minns en gång, vi stod på Petersplatsen och du sa ”jag tycker att din hy är vackert blek”. Jag svarade med att ställa mig så att månljuset smekte mitt ansikte i profil.
Du klappade dina händer och log, precis så där som när du kunde få vem som helst att falla.
Jag frågade om vi inte skulle förlova oss, du svarade att du var förlovad med natten.
Jag såg inte någonting av dig på några månader.
Men en dag när jag strosade runt i någon av Genèves parker, såg jag dig igen.
Men du var dig inte lik, ditt silkeslena hår hade förvanskats och dina klara gröna ögon var blodsprängda. Dina läppar som jag en gång dyrkat, var såriga och bleka. Jag frågade dig vad du hoppades av natten se, och du svarade viskandes ”Kom och följ mig med”. Du tog mig i handen och visade mig din lägenhet. Kanyler och stanken av missbruk fick mig att gråta, du svarade med att med att le. Du öppnade fönstret och sa ”vi ses ej aldrig mer, men tänk på mig när du på boulevarden dansar”.

Efter månader i ett regnigt Berlin, där jag hade livnärt mig på att skriva om fred. Skrev jag dig en dikt. Jag kastade den i floden tillsammans med askan från en röd ros.
Med dig i åtanke, blev jag en lakej. Jag blev längtans lakej.


Om du inte hade vågat, hade vi kanske varit där, i världen utanför. Jag längtar, men jag minns smärtan väl, men längtan finns i både min kropp och själ. Det fanns aldrig några tårar i mina blåa ögon.

Författare:

Publicerat

Dela: