Den vita duvan & de röda rosorna

Det var en varm julieftermiddag. Jag låg på ett täcke i gräset och vilade och funderade på allt möjligt. På hur det skulle vara att börja på högstadiet om ett par veckor och på om jag någonsin skulle få någon kompis igen. Mamma var på jobbet och pappa var inne i stan och storhandlade. Jag började sjunga tyst för mig själv – det är en av de få sakerna som jag tycker om att göra.
- Uti vår hage där växa blåbär: Kom hjärtans fröjd!…, sjöng jag tyst.
Jag och Vilma sjöng “Uti vår hage” på skolavslutningen förra året. Tankarna på Vilma lockade fram tårar som brände under ögonlocken. Vilma var min bästis innan. Vi gjorde allt tillsammans. Vi var till och med i Spanien tillsammans i tre veckor förra sommarlovet. När höstterminen i sexan började satt vi jämt bredvid varandra på lektionerna. Sedan plötsligt en dag i början av september var hon borta. Hennes och min familj letade, polisen letade, ja, alla letade. Vi hittade henne till slut. Hon låg under en gran i skogen, och hon var död.
Tårarna rann sakta ner för mina kinder. Det var en polis som hittade Vilma. Han bar hem henne. Sedan dess har jag inte skrattat en enda gång. Inte ens lett. Jag har ätstörningar också. Jag är bara skinn och ben säger mamma. Det är väl därför ingen vill vara med mig i skolan. De drar sig undan som om jag hade någon smittsam sjukdom. Men det är inte mitt fel att jag kräks bara av att se mat. Det är kylans, och vindens fel. Vilma frös ihjäl där under granen.
När jag stod och tittade på Vilma där hon låg livlös på sin säng mindes jag vad hon hade sagt till mig en gång för länge sedan. “När jag dör ska jag ha en gravsten med en vit duva på!”, hade hon sagt. Jag sa det försiktigt till Vilmas mamma som försökte le. Hon fick en vit duva på sin sten. När jag går till Vilmas grav brukar jag ha med mig fågelfrön till duvan. Jag vet ju att den bara är av sten, men det käns ändå rätt att göra så, och de är alltid borta när jag kommer dit nästa gång. Men det är nog bara vinden.
Nu när jag låg där på filten tänkte jag att jag kunde cykla bort till Vilmas grav. Det var nästan en vecka sedan som jag var där. Jag reste mig mödosamt upp och stönade när det gjorde ont i magen. Jag gick bort mot garaget och snappade åt mig ett par rosor från vasen på trädgårdsbordet. Jag spände fast blommorna på pakethållaren och satte mig på sadeln. Jag gled ner för backen och började trampa mot kyrkogården. Det skrek i magen varje gång jag rätade på benen och jag fick stanna flera gånger. Till slut kom jag i alla fall fram till kyrkogården. Jag parkerade cykeln bredvid en buske och gick den vana vägen bort mot graven. Jag tvärstannade när jag uptäckte en pojke i min ålder som satt någon meter ifrån Vilmas grav. Han höll några papper mellan händerna och tittade på Vilmas gravsten. Han tittade ner på sitt papper och började skissa något. Jag blev nyfiken och gick närmare. Han hade inte upptäckt mig efters som han satt på gräset med ryggen mot mig. Sedan måste han ha hört mina andetag för han vände sig plötsligt om. Jag hoppade till och trodde att han skulle bli arg, men istället log han.
- Hej! sa han. Jag hoppas inte att du blir upprörd för att jag målar av den här.
Han pekade på gravstenen.
- Nej, sa jag. Det är min före detta bästa vän som ligger begraven här.
- Stackars dig, sa pojken. Och stackars henne!
Tårarna började bränna under ögonlocken igen och jag tittade ner i marken.
- Jag tänkte lägga de här rosorna här, sa jag tyst. Men jag kan vänta tills du har målat färdigt.
- Nej, lägg på dem nu. Det blir jättefint.
- Varför målar du av just Vilmas grav?
- Jag tycker att den är så fin med den vita duvan. Min mormor ligger begravd här bredvid, så jag har sett den här innan. Vill du se målningen förresten?
- Ja, gärna!
Jag gick fram och kikade på målningen. Jag hoppade till av förvåning. Där på papperet var Vilmas grav exakt likadan som i verkligheten, förutom de röda rosorna som jag hade lagt på.
- Vad fint! berömde jag. Vad heter du egentligen?
- Fridolf, fast alla kallar mig för Freddy. Du då?
- Matilda, jag ska börja på Aspelundsskolan till hösten.
- Jag med!
- Vad kul, vilken klass ska du gå i?
- 7 c.
- Det ska jag också!
Ingen av oss sa något. Vi bara tittade på varandra. Tystnaden bröts av ett högljutt kurrande från min mage.
- Du är hungrig, va? sa Freddy.
- Nja, kanske det.
Freddy drog fram ett äpple ur byxfickan. Jag svalde för att inte kräkas.
- Ät det, du är ju bara skinn och ben!
Jag tog emot äpplet och tog en tugga. Äpplet var så saftigt och gott att jag inte kräktes. Jag satte mig ner bredvid Freddy och tog en tugga till, och en till, och en till. Jag stirrade förskräckt på Freddy.
- Jag äter!
Freddy nickade.
- Titta här, sa han. Målningen är färdig.
Jag tittade ner på papperet och där var nu också rosorna. Varenda detalj på gravstenen fanns med.
- Ska den heta någontig? undrade jag.
- Ja, och jag vet precis vad.
- Vadå?
- Den vita duvan och de röda rosorna.
När jag kom hem var både mamma och pappa där och maten var färdig.
Jag slog mig ner vid bordet och la ungefär en matsked spenat på talriken. Jag la tillbaka sleven men ångrade mig. Jag la upp två hela slevar till med spenat.
Mamma suckade och öppnade munnen. Men innan hon hann säga: “Det där äter du aldrig upp” sa jag:
- Jag tänker faktiskt inte svälta ihjäl! och så log jag. Något som jag inte hade gjort på över nio månader.

Skriven av: Sanna Hellberg