Dessa tankar

Konstigt. Nånting lät. Det kom ifrån köket. Mamma redan vaken? Är det morgon? Kastar ett öga på klockan. Ja, just det, klockan står inte där, nej. Jag är inte där. Där var bara en vägg. Vänder mig om. Där är klockan, ja. I min alldeles egna lägenhet och inte hemma hos föräldrarna. Oj. Man ska inte va vaken fyra på morgonen! Vänder mig snabbt om igen och försöker dra täcket över mig på ett sätt som för att låtsas att jag aldrig riktigt vaknat. Tror för en stund att det går att lura mig själv så lätt och bara fortsätta sova som om ingenting hänt. Men bara för en stund. Nu börjar tankarna komma istället. Nej, vill inte tänka – vill sova! Men tankarna kommer. Kommer och talar om varför man egentligen vaknat. Talar om att jag drömt. Att jag inte kan släppa det där! Varför ska det ibland va så svårt att släppa saker?!! Nej, strunta i det nu. Sova, var det! Ska ju för all sin dar gå upp om några timmar och jag behöver den där sömnen så väl! Vill inte va lika trött en dag till. Föreläsning kvart över nio och jag måste hinna få lite gjort innan dess. Vänder mig om igen och kastar ett öga på klockan. Ska jag ställa om alarmet måntro? Om jag skyndar mig ordentligt på morgonen. Ägget är redan kokt och jag har äpplen att ta med. Byxorna ligger på soffan och… Sträcker mig efter klockan och ställer alarmet på tjugo över sju istället för sju och försöker sen somna om.
Pipipipiiip, pipipipiiip. Sträcker ut armen för att stänga av klockan men missar den. Sticker fram huvudet ifrån täcket och upptäcker att klockan står längre bort. Ställde den ju lite längre bort för att jag inte bara skulle sträcka ut armen och sen sova en timme till. Har hänt ett par gånger. Men bara en timme till så jag har aldrig missat nån föreläsning, bara inte fått nåt gjort innan. Ser på klockan och inser att den är tjugo över sju redan! Minns nattens dröm och rusar snabbt upp ur sängen och in i duschen. Hinner inte äta mer frukost än det färdigkokta ägget så jag slänger ner några äpplen i väskan och cyklar iväg. Men, jag kom iväg så dags som jag tänkt! Väl framme på skolan slår tröttheten in och jag inser att jag måste lära mig gå och lägga mig i tid. Plockar fram druvsockret och koncentrationen. Försöker plocka fram koncentrationen åtminstone, men det vart visst tankarna istället. Tankarna på vad det egentligen är som fattas mig. Varför känns det som nåt saknas? Jag har vänner, jag håller på med det jag vill, jag trivs på skolan och i stan. Telefonen ringde ett par gånger igår och med posten kom ett vykort från en vän från förra skolan. Det är alltså inte bara en illusion att jag har vänner – de hör ju av sig själva ju! Det är inte bara jag som är efterhängsen. ”Illusion”. Varför valde jag det ordet? Illusion. Ett ord som fått starka associationer hos mig sen… sen ett visst mail jag skrev. Men det kan inte enbart va det som stör mig! Jag hade inte kunnat göra på nåt annat sätt! Men han säger att han inte behöver göra nån illusion av den perfekta kvinnan – ”för hon står ju där mitt framför mig!” Fattar inte att det är mig han pratar om när han säger såna saker! Kan bara inte greppa att det är mig han pratar om när han säger att han vart så kär att han inte kunnat släppa det på ett halvår trots att det aldrig var nånting mellan oss. Smickrande. Fast det känns inte smickrande när nån säger upp bekantskapen med en. Det gör inte det. Inte ens om man vet att det är för att det inte finns särskilt många alternativ kvar. Har man i ett halvårs tid verkligen försökt vara vänner istället och det fortfarande bara smärtar, ja, då har man väl inget val. Men jag ville aldrig nånting annat. Jag fattade aldrig att det verkligen var så svårt, att det verkligen kunde göra så ont. Jag fattade dessutom alldeles för sent att du ville nåt mer. Jag tyckte det bara var trevligt att bara va, bara umgås och bara prata. Tyckte inte jag kände dig mer heller. Inte då. Det kom först några månader senare. Sen efter att du inte pratat med mig på ett tag. Då när vi började försöka va vänner. Då upptäckte jag nånting hos dig jag inte tidigare sett. Nånting jag tyckte om. Nån jag ville va vän med. Men då var det visst redan för sent. Att jag orsakat sådan smärta hos dig. Ja, det är svårt att släppa. Vill plocka bort den, men nu kan jag inte ens säga hej.

Klockan går och jag får ändå en del gjort innan det är dags att plocka ihop grejerna och gå till föreläsningen. Vart nu den var. ”Delta” den här gången. Var det den salen som låg brevid Pi eller Beta? Springer iväg. Öppnar dörren och ser massa ansikten vända mer eller mindre åt mitt håll. Massa ansikten. Är det rätt ansikten? Är jag rätt? Spanar snabbt ut över föreläsningssalen tills jag hittar en jag känner igen. Letar upp en ledig plats i närheten och slår mig ner. Att man fortfarande inte har mer koll på sina kursare! Jaja, jag har ju de andra också. Föreläsningen börjar. Intressant faktiskt. Men efter en stund kommer jag på mig själv med att blicka ut genom fönstret. Tankarna är på vift igen. Tvingar blicken framåt mot föreläsaren som står där och pratar om… ja, vad hon nu pratar om. Lyckligtvis tar det bara nån sekund så är jag tillbaka i föreläsningen. Efter en stund blir det en diskussion och snart kan jag inte hålla tyst. Blir riktigt fascinerad av grabben bakom mig som säger en hel del mycket kloka saker. Håller med om allt. Tjejen vid bänken brevid mig ger mig en uppmuntrande blick efter en kort monolog jag höll efter att en ha stört mig på några tidigare uttalanden. Grabben verkar tycka som jag. Tanken på mig själv som tjejen som pratar för mycket flyger snabbt genom mitt huvud, men passerar ganska obemärkt denna gång. Inte som i våras när jag fick höra den där kommentaren om att ingen annan fick en syl i vädret när vi käkade våfflor hos en kompis, men som väl var dementerade min andra kompis uttalandet starkt. Fast kunde jag släppa det för det? Nej. Jag tyckte mig va en lyssnande person, men ville nu försäkra mig om att inte andra såg mig som bara en självcentrerad svammelkvarn så efter att nere vid älven grubblat med småvåta ögon satte jag mig vid sofforna på skolan med tanken att jag inte skulle säga så mycket. Hann inte ens gå en minut så fick jag frågan vad det var för fel. Försökte se ut som ett stort frågetecken och svarade ”vadå, jag lyssnar bara!” Strax kom det nån mer och satte sig i soffan bland oss andra och återigen, bara en kort, kort stund och ”men, hur står det till? Du är så tyst” GAAAAAAHHH!!! Men det var då. Inte nu. Nu flög tanken bara förbi. Bara så där så man noterade den, men inte mer.
Föreläsningarna är långa så nu vart det dags för paus och under denna paus verkar mina kursare mer pratglada än vanligt. Tjejen från bänken brevid mig kommer tillsammans med sin bänkkamrat fram mot mig och fäller kommentaren ”vi blir så imponerade av dig – du säger så mycket kloka saker! Själva sitter vi där och tycker men får inte fram nåt ord”. Först stum av förvåning står jag där och känner en behaglig värme inom mig som helt och fullt börjar sudda ut resterna från den där tanken som for förbi och så säger jag det första som kommer upp ”jaså, jag blir bara så fascinerad av grabben bakom mig, jag!” och genast styrs samtalet in på hans livserfarenhet och klokhet och sen diskussionen över lag. Men den första meningen sitter kvar i min tanke. Och den gläder mig. Vad är det egentligen som fattas mig?? Till och med här, där jag inte trodde jag var sedd, får jag ju uppskattning och ger ett positivt intryck! Snart kommer två andra och slår sig ner vid vårt bord och tjejen från bänken brevid mig frågar genast vad de tyckte om diskussionen. Till min besvikelse blir svaret nu att det inte alls var givande och bara tråkigt för hon gillade inte diskussioner i stora grupper och tyckte bara det var en så där fem stycken som diskuterade. Aj. Nu flög den där tanken förbi igen och denna gång träffade den mig. En liten flash-back av känslan från då. Rädslan att ha stött till nån med en armbåge utan att ha märkt det. Tagit för mig för mycket utan att ha sett att inte alla uppskattade det. Vill verkligen inte vara nån till besvär. Vill verkligen inte va nån med armbågar. Vill verkligen inte att nån ska va irriterad eller störa sig på lilla mig! Jag gör bara så gott jag kan. Men, trots allt är det mest positiva kommentarer som hörs under rasten. Så det är ändå med ett leende på läpparna jag lämnar föreläsningen och cyklar hemåt för att fixa mig lite mat. Ska hem och äta och sen tillbaka till skolan och se till att få lite gjort. Varit lite dåligt med det sista dagarna. Vet egentligen inte varför.

Äter mat, kollar mail och diskar. Kollar mail, nåt som jag gör alldeles för många gånger om dagen. Det är väl inte så konstigt man inte fått nån mail om man kollade för bara en timme sen heller! En timme senare och fortfarande inget, inte denna gång heller. Funderar på att skriva nåt, men vill inte känna mig så där efterhängsen utan bestämmer mig för att vänta på svar. När det sen är kväll visar det sig ju ändå att det under dagen droppat in några mail. Och ändå är det nåt som fattas mig. Ska sluta kolla mail så ofta. Men det är inte bara det att han sagt upp bekantskapen, det är nåt mer. Är det det att jag krånglar till saker så folk bara tycker jag är jobbig och försvinner? Ja, jag är mycket väl medveten om att jag ältar det mesta alldeles för mycket och ja, jag vet att jag ibland överreagerar och lätt kan känna mig glömd. Är det därför min vän jag kom så nära förra hösten nu mer känns svår att nå fram till? För att jag överreagerade när hon inte ville va med mig och när hon inte såg att jag blivit sårad av en annan vän, utan istället råkade fälla nån kommentar som sårade mig lite till? Men hon var ju kär ju, och jag har ju helt och fullt släppt det nu. Jag har ju bett om ursäkt och förklarat att det berodde på att jag då höll på att tappa en av mina en gång närmaste vänner. Ja, just det, en till jag tappat. Vad är det med mig?? Men det med den här vännen, det var ju inget nytt. Det är ju sånt som händer, man glider ifrån varandra. Och dessutom är hon ju en av dem som gett mig många komplimanger. Ska jag inte istället bara ta åt mig av det? Och det att hon gång på gång bedyrade att hon inte ville förlora mig som vän? Nej, för hon såg mig inte för den jag var. Kändes det som i alla fall. Antingen uppe på en piedestal eller nere i en grop medan allt jag ville var att få fungera på samma nivå. Men hon såg mig inte, inte mina behov, inte min vilja. Bara min moral. Inte min ensamhet. Bara min omtanke om henne. Inte min osäkerhet, bara mina starka åsikter och mitt lyssnande på hennes problem. Jag fick ett behov av att framställa mig själv som en som faktiskt gör kul saker och har ett händelserikt liv eftersom hon fick mig att känna att jag lät tråkig och stel. Men själv ansåg jag ju mitt liv jätterikt! Varför blir det så där ibland? Och så fick jag dåligt samvete för att jag började ställa såna krav på att bli sedd. Men samtidigt tyckte jag om henne och ville inte såra henne, så givetvis vart det en sak till jag inte kunde släppa. Vi hade ju ändå varit nära vänner i flera år nu. Hon tillhörde en av de första jag verkligen kunde öppna mig för och hon betydde jättemycket för mig. Tyckte om henne. Hon var rolig och hon fick mig då att känna mig sedd och betydelsefull. Men det var då. Sen kände jag att det inte var jag som var omtyckt längre utan bara min omtanke för henne och när sen jag hade nåt som tyngde mig då ville hon inte prata med mig. Men jag saknar henne. Jag saknar att bara helt självklart ta upp telefonen och slå hennes nummer när man bara känner för att prata bort lite tid.
Ser på klockan och inser att jag återigen lyckats med att inte göra ett smack på flera timmar. Tar en macka och cyklar sen iväg till skolan. Är ambitiös ett tag och får en del gjort och så tar jag en paus och slår mig ner i soffan en stund. Åh, vad jag tycker om stämningen här ibland! Folk är så sköna. Åh, vad jag tycker om människor! Fortsätter med mitt en stund till innan jag glad efter ytterligare en trevlig pratstund tar cykeln hemåt. På vägen hem känner jag mig glad. Jag känner mig lättad att jag inte fastnat i det jag varit orolig för. Det att jag skulle sjunka tillbaka till den jag en gång var. Den tysta och tillbakadragna. Den osäkra som tamt skrattar med utan att egentligen va med. Utan att egentligen tillhöra. Utan att va en i gänget. Har alltid stått för mina åsikter och alltid vetat att jag varit värd lika mycket som alla andra, men har inte alltid känt att andra tyckt så. Har pratat med folk, men bara när det passat. När ingen annan funnits till hans. Aldrig varit uttalat utanför, bara det att jag varit den folk kommer till när de andra försvunnit. Den som det inte spelar nån roll om hon är med eller inte. Den man pratar med i skolan, men inte mer. Men sen hände det saker. Jag bestämde mig att nej, nu minsann! Nu ska jag minsann inte låta nån trampa mig på tårna! Och vet ni vad? Störgrabben i högstadieklassen som nån gång i sjuan fått mig att gråta började snacka med mig. Han satte sig brevid mig varenda mattelektion och bjöd på godis och pratade. Han såg mig helt plötsligt. Kompisarna i parallellklassen accepterade mig och lät mig få va en i gänget och inte bara en som kom förbi på rasterna ibland. Firade till och med Valborg med dem i nian och jag var en av dem! Och några i klassen bjöd mig att fira med dem! Vet inte var det började. Kanske var det när jag helt enkelt utan ett ord vände och gick när jag tyckte det blev för mycket. Kanske var det det att jag öppnade munnen och sa emot. Kanske var det det att jag pratade om mina vänner utanför skolan. Vänner och vänner, men det var i alla fall folk att prata om så man framstod som nån och det hjälpte ju. Men sånt tar tid. Ja, gjorde ju egentligen en liknade, om än inte lika ärlig, insats i slutet av sexan och början av sjuan och det gick ju som det gick. Med men inte med.

Sittning snart. Ser fram emot det. Roligare än bara en vanlig fest. Cyklar hem över lunch och funderar på hur jag ska lägga upp resten av dagen. Tillbaka till skolan och sen hem igen för att byta om? Då får jag ju inget gjort. Nej. Istället byter jag till de lila vida och utsvängda byxorna efter att ha tagit en dusch. Låter håret halvt lufttorka medan jag bläddrar bland häftena från förra föreläsningen. Drar på mig en svart tröja och lägger det svarta linnet i väskan tillsammans med hårvaxet och hårsprayen. Lite skum i håret och så mycket volym det går. Lite parfym och sen ner med parfym och hårborste i väskan tillsammans med plånboken och den lilla handväskan. Fortsätter med papperna tills håret är helt torrt och då drar jag på mig de svarta högklackade och hoppas att inte alla har kjol. Cyklar till skolan, tar en tur förbi en spegel och fluffar till håret litegrann och sen är det dags att öva på sina grejer igen. Kastar ett öga i spegeln emellanåt, men är annars riktigt duktig. När det är dags för en paus och det närmar sig tiden vi skulle ses tar jag min väska och letar upp toaletten. Fram med linne, spegel och hårvax och genast ser jag lite hippare ut. Inte helt hipp dock för det blir jag aldrig, men tillräckligt. Tillbaka till mina grejer en stund, kollandes i spegeln emellanåt och förvånansvärt nöjd med frisyren innan det är dags att plocka ihop och träffa de andra. Nya på skolan som vi är har vi fått ett par uppdrag av de äldre på vårt program som vi nu ska försöka förbereda. Räknar kallt med att slippa undan det ena med en fin bortförklaring och sen är det dags att möta de äldre eleverna. Förfest en liten stund innan, men sitter då mest och ser på. Dricker inget. Säger inte heller mycket. Äntligen är det dags att bege sig till kåren och sittningen. Pratar inte mycket när vi står utanför och väntar heller. Så mycket folk. Har svårt att höra vad alla säger också. Nu ska vi välja platser och jag kikar efter nån pratsam jag pratat lite med att försöka sno en plats brevid. Lite dålig plats i ett hörn, men ändå helt okej. Framför mig hamnar en grabb jag inte alls pratat med och snett framför mig en tjej jag tycker verkar både jättetrevlig och lite hipp så där. I väntan på förrätten pratas det lite och sen ska det väljas måltidsdryck. Ställer mig i kö till baren, men vet inte vad jag ska ha. Beslutsångest som vanligt, men ibland är det tacksamt för då står man där ett tag och se där, några ord växlas med en grabb som tydligen går samma program trots att jag inte vet om jag sett honom förrän dagen innan. Han som jag till en kompis nämnt som en söt grabb. Snart kommer en annan tjej och pratar med honom och genast känner jag mig i vägen på nåt sätt. Beställer mitt glas och går och sätter mig. Har bestämt mig för att jag under kvällen inte ska visa mig tråkig utan försöker prata med de vid mitt bord. Segt ett tag, dels för att jag inte hör och dels för att de pratar om saker jag inte har nåt att säga om. De har jobbat massa och det har inte jag. Börjar inse att flera är äldre än mig. Sen så, sen kommer jag igång lite mer. Grabben mitt emot frågar om min dialekt och sen är jag igång. Pratar på och tänker snabbt tanken ”inte för mycket”, men tror inte det är nån större fara ändå. Sen är det dags för vårt uppdrag och upp med ettorna för att underhålla de äldre. Lite kul så där. Får låna cider av tjejen brevid mig då mitt glas var slut till skålandet. Bjuder givetvis tillbaka sen. Tvåorna och treorna skrattar glatt och verkar nöjda med sin nya etta. Skrattar med och inte åt. Men inte godkänner de våran undanflykt inte. Så lätt kom vi inte undan. En trea ställer sig upp efter att ha konfererat med några kollegor och meddelar att vi får tio minuter efter varmrätten. Ettorna börjar febrilt tänka, men verkar inte komma nån vart och snart är samtalen tillbaka till det vanliga igen. Tjejen brevid mig har lite fått höra ettornas talan och trean tror det är hon som är tjejen som ska ta tag i allt. Efter varmrätten sprids en oro bland ettorna vid mitt bord. Ingen vill va den som ställer sig upp och säger nåt, men nån måste ju samla klassen. ”Kan inte du plinga i glaset?” Vet inte om jag ville ha frågan eller om jag var rädd för den, men stolt vart jag i alla fall när jag faktiskt plingade i glaset, ställde mig upp och fick med mig ettorna ut på gården. Stolt och glad. Glad, för jag ville ju va nån. Nu var det dags att fixa en pjäs och en grabb har faktiskt en idé. Alla nappar givetvis då ingen annan har nån som helst antydan till idé. Tre skådisar behövs. Två förutom han själv. Tjejen som satt brevid mig blir föreslagen men avböjer och snart blir det jag som får ena rollen. Lagom improviserad genomgång och sen går vi in. I väntan på toalettbesökare beställer jag in ett glas rött till och tömmer halva innan det är dags att dramatisera! Varför vet jag egentligen inte. Agera kan jag väl ändå. Kanske är jag rädd att fastna i det tråkiga. Inte så det gör nåt för så mycket har jag inte fått i mig. Inget förfestande och visserligen vrålhungrig till middagen, men vi åt ju ändå mat. Vet var gränsen går. Och idag känner jag för att bli lite påverkad. Ja, för jag vet ju ändå att jag är tjejen som kan ha kul utan. Jag kan umgås och va social utan att röra nåt. Och det är det jag tycker är viktigast. Och så vet jag att jag inte är den som kommer gå ut så mycket så det känns bra att visa att man för den skull inte ska ses tråkig. Tycker inte det är kul att gå ut jämt och tycker inte det är kul när det blir den där supastämningen som ibland dyker upp. Tycker man ska kunna ha kul utan att det är i centrum. Och det kan jag. Fast kanske inte på ett dansgolv. Och kanske inte där det är så hög volym att man inte kan snacka särskilt bra. Därför jag tycker bättre om sittning än om bara vanlig fest. Tycker om vanlig fest ibland, men oftast slår kladdkaka högre hos mig. Men nu har jag kul och nu är det dags för skådespeleri! Återigen mottags ettornas insatts med de äldre elevernas uppskattning och jubel och vi hälsas nu välkomna till programmet! Känner mig stolt. Jag har gjort en insatts, jag är nån i klassen. Och kul hade vi. Snart börjar folk flytta runt eller gå ut på rökpaus så jag blir ganska ensam på mitt hörn förutom några som jag har svårt att höra vad de säger. Spanar därför runt i lokalen och går sen med mitt nyköpta glas rödvin och sätter mig nära några jag inte alls pratat med tidigare. Om det är av mod eller rädsla vet jag inte, men det spelar ingen roll för efter en liten stund börjar grabben mittemot prata med mig och stämningen är trevlig. Rädsla för att verka ensam och utanför där jag satt eller mod att söka nya kontakter och ta egna steg alltså. Men det spelar ingen roll för nu pratar jag och jag är nån. Snart flyttas borden undan, musiken skruvas upp och in strömmar andra studenter för baren öppnar även för de andra och i andra salen blir det dansgolv och efter en stund är jag även där. Så småningom är det dags att gå hem och jag känner att jag är nöjd med kvällen. Ibland gör sig känslan påmind av att inte va lika inne som de andra, men så länge den går obemärkt förbi de övriga så gör det inget en kväll som denna. Jag vet att det kommer ta tid innan man känner man har folk omkring sig och man vet vilka som är ens vänner, men så länge jag är nån, blir sedd och pratar med folk så gör det inget. Åtminstone inte så länge jag vet att jag har vänner på andra ställen och det har jag. Blivit positivt förvånad sen jag flyttade hit. Inte alltid jag känner jag vet var jag har dem, inte alltid jag kan lite på att jag inte är för efterhängsen utan att det faktiskt även är de som hör av sig, men vänner har jag. Och vilken rikedom och glädjekälla det är! Det betyder så otroligt mycket! Med vetskapen om att ha vänner skaffar man mycket lättare nya vänner är en erfarenhet jag fått och jag tror det ska funka även denna höst!

På hemvägen låter jag tanken flyga förbi det jag skrev för några dagar sedan. Det om den tysta jag och den så pratglada och översociala jag. Det om att få, eller ingen, av mina vänner från förra skolan skulle kunna förstå att det för mig kan va ett problem att öppna munnen och prata med nya människor. Att det för mig är lätt att fastna i det tystlåtna och tillbakadragna som en gång var jag. Att jag kan va rädd för att bli ensam, rädd att det kommer gå lång tid utan vänner, rädd att bli utanför. Nej, det skulle nog va en ekvation som inte går ihop för dem. Den pratglada och översociala tjejen som så glatt pratade med de nya ettorna när hennes andra år började. Nej, det skulle inte gå. Men då var jag på hemmaplan och då är det inte samma sak. Har jag en trygg miljö, en bekant stämning eller vad som helst, då är det inget problem. Men helt ensam. Då kan det va problem. Året innan den där hösten när jag glatt pratade med de nya ettorna var en sån höst. Men det minns man inte nu. Jag minns, men inte de. En kompis minns och hon brukar le och säga att ”jag trodde du var en sån där tyst en, du vet, men det var du ju INTE!” Det dröjde månader innan jag sa ett ord till henne och sen pratade vi bort många nätter. Ja, nu är jag pratglad och utåt och jag trivs med det. Jag har folk omkring mig och folk får förtroende för mig, och jag trivs med det. Däremot tar jag lätt åt mig när jag får kritik för nånstans är jag ännu sårbar. Som när jag fick höra att jag pratade för mycket. Oj, vad jag tog åt mig. Nånstans är jag ännu liten och skör. Kanske är det därför jag har så lätt att hänga upp mig på saker, överreagera och älta saker onödigt länge. Inte så att jag är långsint. Förlåter lätt. Bara lättsårad…? Jag somnar snabbt den kvällen.

Pipipipiiip, pipipipiiip. Vad jag är glad att jag hamnade i tvåans grupp på onsdagsförmiddagar! De andra borde redan va på skolan och här ligger jag och sover. Härligt! Får bara se om jag överlever dagens lektion eller om det är ett misstag att jag hamnat i den gruppen. Skulle vilja sova lite till, men… Usch, vad den piper! Sträcker ut handen och missar även denna morgon klockan. Morgonhjärnan har fortfarande inte fattat att jag ställt klockan lite längre bort för att inte somna om. Sträcker mig efter klockan och stänger av den samtidigt som jag tänker att en gång var jag morgonpigg. Medan jag gör mig i ordning låter jag tanken snabbt gå igenom föregående kväll. Nej, det var inte så mycket vin att jag kan ha gjort nåt onödigt. Som sagt, jag gillar inte supastämningen och jag kan nöja mig med lagom. Tittar mig lite nöjd i spegeln samtidigt som jag en gång extra tänker efter vad jag egentligen kan ha gett för intryck. För trots allt visade jag mig mer än jag hittills gjort. Skulle va dansgolvet då, men äsch. Nej, jag anser mig nog nöjd med gårkvällen tänker jag och plockar fram frukosten. Medan jag lägger på osten undrar jag varför jag egentligen måste tänka så mycket. Äter upp mackan och beger mig till skolan och första lektionen med tvåorna. Hade innan fällt nån orolig kommentar till min nära vän från förra hösten som också börjat samma utbildning som jag. I alla fall häften samma som jag. Hon som skaffade pojkvän och då försvann från alla andra ett tag. Inte så att vi slutade va vänner, absolut inte, men det vart lite konstigt ett tag och ibland känner jag fortfarande att hon håller en viss distans. Synd, för vi kom varandra så nära då. Pratade om allt. Hon fick mig att säga mer än jag tänkt och jag kände mig förstådd och accepterad. Var seriösa samtidigt som vi gjorde skumma saker ibland som att jag sov över hos henne trots att vi bodde på samma skola. Det var roliga tider. Tänkte ibland tanken att om hon hade varit pojke… men sen skaffade hon pojke. Hon svarade i alla fall med att tala om att hon hört det var hög nivå här när jag var orolig för att jag hamnat i den bättre gruppen. Väldigt förstående. Konstigt det där med henne. Fortfarande kan hon locka fram det där hos mig som gör att jag får sånt förtroende för henne, men samtidigt kan jag känna att hon stör sig på mig. Hon tyckte nog jag var för mycket då. Men det var ju inte bara det att hon skaffade pojke och försvann. Inte behöver hon umgås med mig jämt och inte behöver hon va bunden till mig. Jag är inte den som gillar såna där låsta bästisrelationer. Men att bara se mig ibland. Det var ju det att det var samtidigt som jag tog illa vid mig av att glida ifrån min andra vän och samtidigt som några vänner på skolan ett par gånger hittade på saker i ett gäng där jag trodde jag skulle få va med. Men jag vart aldrig tillfrågad. En gång är det lugnt. Då tänker man inte på det. Men igen. Ville bara bli sedd och sen gjorde jag som jag alltför ofta gör. Jag släppte det inte förrän jag hade fått det sagt och hur bra lät det då? Tror hon bara tog det som om jag inte tyckte om att hon skaffat pojke, men så var det inte. Jag var jätteglad för hennes skull och krävde inte att hon skulle ägna mig lika mycket tid som innan. Jag bara hoppades på nån tid över huvud taget. Som efter den där bion när alla går till sitt och jag inte bara ville gå och lägga mig och ropar ”du ska inte ha lite te då?” och jag får svaret att hon ska dricka te med pojken sin och kvar står jag. Utan följdfrågan om jag ville hänga på trots att hon varit själv med honom varenda kväll nu förut. Tomt. Och som den gången hon frågade hur det var och jag svarade med hur min dag såg ut och hon vart irriterad och sa att hon inte tyckte jag skulle gnälla över att jag inte fick nån mat då jag faktiskt skulle vägrat ha det där repet i så fall! Tyckte inte man kunde vägra nåt sånt då vissa saker bygger på att man måste ställa upp och frågade förvirrat om hon aldrig avstått en lunchrast? Förvirrat för jag förstod aldrig att jag klagat. Jag bara talade om hur min dag så ut. Jag bara sa det. Och det en gång. Och när man erkänner att nej, visst, jag har inte vägrat repa då (eftersom jag faktiskt inte hade nåt val, enligt min mening) så får man som en smäll i ansiktet ”då vill jag inte höra mer om det idag då!” Va?? Vad kom den ifrån? Förstod ingenting utan tog det som att jag vanligtvis var jättegnällig och klagande. Något som tog. Då var det så då, att hon tyckt jag påpekat en gång för mycket att hon umgicks med pojken? Men jag hade ju förklarat, ju! Satt kvar en liten stund i soffan för att inte visa hur sårad jag blivit. Tyst, med blicken riktad bortåt visserligen, men det var för att ingen skulle se. Sen gick jag. Så där som man gör när man suttit i soffan och tagit paus en stund. Försökte jag i alla fall få det att se ut som. Rummet längst bort. Det en våning ner där ingen letade när man letade efter nån. Vattnig blick, men jag försökte kasta bort händelsen, försökte släppa den. För annars skulle jag ju bara bli så där gnällig igen som jag tydligen var så ofta? Var det så? Kanske för att jag pratade mycket. Då säger man ju mycket. Det man gör. Jag ser det bara som att nämna i förbifarten tillsammans med det bra också. Bara berätta. Men det kanske är gnäll? Efter en stund knackade det på dörren och in kom min vän som just sårat mig. Försökte se oberörd ut. Jag, dölja en känsla? Jag som fått höra att jag är genomskinlig som en glasruta. Hon bad om ursäkt och höll med om att det var onödigt från hennes sida och jag förklarade, som alltid, mer än jag tänkt. Förklarade min oro över att bruka va gnällig. Förklarade hur känslig jag är för sånt. Att inte vilja va jobbig, nån folk stör sig på. Pratade en stund och det kändes bra. Hoppades på att ha hittat tillbaka och ibland får jag de där glimtarna än idag och jag tyckte om det. Tyckte om henne. Tycker ännu om henne. Fast nåt har förändrats. Vet inte vad, men hon känns så onåbar ibland. Men ibland så. Ibland känns det som förr. För en liten stund i alla fall. I vart fall är hon ännu min vän, om än inte på samma sätt. Men huvudsaken är ju faktiskt att jag har vänner – och det har jag!

Överlevde lektionen! Återigen matdags, men idag ska jag inte stanna hemma så länge utan hyfsat snart åter bege mig till skolan och få nåt gjort. Ytligt svin kanske skulle va nåt ändå, tänker jag ibland. Då skulle man inte älta allt så mycket och saker skulle varit enklare. För varje person som missförstår, varje jag glider ifrån, varje gång jag är rädd att va i vägen, varje gång jag får kritik, varje gång jag är rädd att ha sårat eller irriterat, varje gång nån inte ser… Det gör så ont! Det gör det. Jag tycker så mycket om folk, jag älskar relationer och att lära känna folk djupare, jag älskar att sitta och prata djupt, jag älskar att lyssna på folks berättelser och anförtro dem mina, jag älskar att bara prata strunt med dem, jag älskar kommentarerna med glimten i ögat, jag älskar den välkomnande stämningen, jag älskar att se dem och att själv bli sedd, men det gör så ont. Det gör så ont när nåt blir fel. Det gör så ont. Och jag tar åt mig. Det sätter spår. Ibland mer än nödvändigt, men sån är jag. Komplicerad och krånglar till allt. Förstorar saker. Sån är jag. Spontana tjejen var visst en grubblare. Ingen illusion, nej, eller hur var det nu då? Hade han sett vem jag egentligen var eller inte? Hade han sett igenom mig? Varför säger han i så fall det där med den perfekta kvinnan? Varför älskar han mig så mycket och varför ska även det göra så ont? För oss bägge. Varför ska allt va så komplicerat? Kommer man för nära nån så kan man ju faktiskt bli sårad, men ändå gör man det. Ändå öppnar man sig. För det är värt så mycket. Människor. Det är värt så mycket. Tycker om dem ändå. Det gör jag. Och vänner kommer och går. Det hör till. Så länge man ändå har vänner. Och inte ovänner. Hoppas några ska stanna längre och nån kanske stanna länge. Men så länge man har vänner. Och nära vänner. För det är värt så mycket. Att bli sedd. Att själv se. Det ger. Vem vet, en dag kanske man till och med hittar en livskamrat och en sån vill jag absolut ska stanna! Nån som verkligen ser mig och tycker om mig trots den grubblare jag är. Och kanske till och med kan få mig att sluta älta allt så hemskans mycket. Vem vet. Vem vet. Men för nu är jag nöjd med vännerna jag vet jag har och stämningen här på skolan och känslan av att va nån, att ha en roll och va sedd. Men vem vet…

Skriven av: tebby