Publicerat
Kategori: Novell

Destinaton frihet

Destination frihet

Tiden läker alla såg sägs det ju. Men det stämmer inte. Tiden kan bara lägga plåster på dem och gömma dem. Men så fort man stöter emot sina sår någonstans så rivs de upp igen och det gör ont, fruktansvärt ont. Nej, tiden kan inte läka alla de sår hos den som har förlorat något värdefullt. Och inte heller kommer tiden att läka riktigt alla de sår hos den som bär på mörker. Nej, för i ögonen, själens spegel kommer smärtan alltid bo. Mina ögon är svarta. Det visar på hat och en massa sorg. Och hur jag än anstränger mig och hur jag än gör så kommer det svarta i ögonen aldrig försvinna. Inte heller kommer jag att kunna förtränga det. För har man en gång blivit sårad så att det svider så glömmer man aldrig. Det sätter spår överallt på din kropp och i ditt inre, inte minst i ögonen. Det finns så många tårar man skulle vilja gråta ut men man håller de inom sig. Så småningom fryser de till is i hjärtat och man blir kallare och kallare. Stoltheten gömmer sig skickligt bakom sårbarheten, ensamheten och längtan. Man tappar tilliten för folk och man tar avstånd. Man sitter ensam i en livbåt på ett stormigt hav och kämpar för att överleva. Man är helt hjälplös och framförallt ensam. Det går bara att hoppas på att man inte ska förlora kontrollen över sin båt helt och hållet. Hoppas att stormen skonar en.
Nätterna är värst. De är djävulska. Som en stor, mörk avgrund öppnar de sig framför en. Mörkret är en fiende. Det är då man tvingas slåss med alla tankar och all bitterhet som kommer strömmande över en. Man slits sönder inuti. Efter varje slag, efter varje natt blir man mer och mer skadad, sårad. Under nätterna blir sömnpillren dina enda soldater. De är också de som får fungera som plåster. Men oftast är plåstren inte stora nog att täcka de färska såren.
Det finns fortfarande stunder i livet som är rätt bra. Det är de stunder då man minns. Minns de positiva tiderna. Då ljuset fortfarande härskade över mörkret. Då livet var ett enda stort leende. Då jag hade i stort sett allting jag kunde be om. När man hade någon att dela sin livbåt med när stormen blev som värst. För förälskelsen är intelligent. Den gycklar oss. Den lockar och binder med osynliga band. Den bedövar och avväpnar och sätter hela tillvaron på spel. Trots detta är det vad man strävar efter i livet. Och jag hittade det. För ett tag. Sedan krossades jag. Som en fågel med så skadade vingar att den aldrig mer kan flyga. Innan allt förlorade färg och form. Innan livet tappade sin mening. För med honom försvann en viktig del av mig. Han tog mitt liv. Och sedan bara gick han. Vände sig om och gick. Gick från allt det som varit också hans liv. Slog alla drömmar och all glädje i spillror. Han gick ut genom dörren. Men för mig var det som om det var jag själv som gick ut genom dörren. Jag har insett att den mannen som en solig sommardag kom in i mitt liv kom att bli min allra bästa vän, kanske min enda också. Han följde mig genom fem år och gjorde de åren till de bästa i mitt liv. Sedan svek han. Precis som alla andra.
Jag vet att jag måste bryta banden. Helt och hållet. En gång för alla. Men så länge jag är vid liv kommer det inte att gå. För jag lever genom honom. Jag andas honom. Han finns i min hjärna, i mitt hjärta och i min själ. Han har tagit över min kropp, hela mig helt och hållet. Och som sagt levande skulle jag inte kunna bryta banden. Ur mitt perspektiv finns bara en enda utväg. Jag visste att det är vad jag är tvungen att göra. För att någonsin kunna återvinna min frihet. För att någonsin kunna bli mig själv igen. Det har tagit en lång tid för mig att inse. Men nu var tiden inne. Jag tvättade min kropp. Det kändes som om jag för första gången på mycket länge blev ren. Jag kunde känna doften från schampot. Dofter var något jag inte kunnat känna på ett långt tag, eller kanske har jag bara ignorerat dem. Sedan klädde jag mig i den vackraste sommarklänningen jag hade. En klänning han aldrig sett. Jag hämtade sömpillren, mina soldater som nu skulle föra mig till seger. Jag lade mig på sängen. Utanför var det en bitande kall vinterdag. Snön föll från himlen. För första gången på länge kände jag inte smärtan så intensivt. Smärtan var inte den känslan som hade övertaget. Det var nu längtan efter frihet som tagit den platsen. Jag kunde inte vänta längre. Jag drog ett djupt andetag och svalde alla pillren i burken. Min längtan ersattes efter ett tag av en svindlande lyckokänsla. Jag log för mig själv. Jag hade nästan glömt bort att ordet lycka fanns. Det ljusa fina ordet hade begravts bland sorgen, allt de svarta. Jag drog ännu ett djupt andetag och tittade ut genom det immiga fönstret. Det hade slutat snöa och man kunde nu se stjärnor som lyste ovanligt starkt på himlen. De lyser för mig tänkte jag. De lyser för att leda mig vägen. Sedan slöt jag ögonen och begav mig bort. Begav mig väldigt långt bort. Till ett ställe ovan himlen, ovan stjärnorna och ovan molnen. Jag reste länge, länge och till slut fann jag rätt, jag fann frihet.

S. K.


Skriven av: Adidas

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren