'Det är bara att gå vidare', sa du.

Minns du alla delade andetag? Hur våra fingrar trasslades ihop med varandra, hur du kramade min hand lite hårdare än vad den tålde? Bara för att visa att du aldrig skulle släppa.Jag saknar det fortfarande, men nu vet jag att jag aldrig kommer få det likadant igen.


Tårarna rinner i stora floder ner för kinderna på mig. Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag saknar dig så mycket, att det hugger till i bröstet på mig när jag tänker på dig. Kanske är det för att jag vet att du inte tänker på mig. Jag torkar mig i ansiktet med tröjarmen, den blir svart efter mascaran som jag penslade på imorse. Mörkret har redan svept in över stan fast klockan bara är åtta på kvällen. Det märks att sommaren är förbi.


Jag vill hålla din hand när snön vinglar mot asfalten, vill värma dig när du fryser.Både utombords & inombords och få ditt blod att cirkulera igen då det frusit till is.


Jag rycker i dörren ihopp om att alla inte har gått och lagt sig. Lyckligtvis går dörren upp och jag smyger in försiktigt och låser efter mig. Jag smiter in på toaletten för att tvätta av mig. Tvätta bort alla de salta tårarna som smekt min rödflammiga kind. Jag tittar på mig i speglen, är detta verkligen jag? Har orden du aldrig sa förstört mig så mycket? Sedan går jag in på mitt rum för att tio minuter senare krypa ner i min kalla säng och åter igen gråta över dig.


Jag vill att du håller om mig tills jag somnar, att du smeker bort mardrömmarna.
Och att du fortfarande ligger bredvid mig när jag vaknar på morgonen.
Och alla morrnar efter det.


Någon knackar på dörren, men jag bryr mig inte om att öppna eftersom det oftast är någon annan uppe och tar hand om morgonens sysslor.
Tredje knackningen är hård som sten och jag tvingar mig upp ur sängen och tassar ut till ytterdörren. Jag vrider upp låset och öppnar. Där står du. Lika vacker som alltid, lika underbar som då. Som en nyutslagen blomma på en soldränkt sommaräng. Helst av allt vill jag bara gråta.
Jag tittar förvirrat på dig, men innombords pumpar hjärtat blod för tre veckor framöver. Tårarna tränger fram i mina ögon och min syn blir suddig. Jag gnuggar bort tårarna med pekfingret, men då är du borta. Det var bara en dröm.



Om du skulle ta mig i din famn, fylla mig med värme med dina armar.
Då skulle jag aldrig vilja släppa taget.
Jag vill liksom krama dig så hårt att du inte kan andas.
För visst gör kärlek ont?
Tillslut gör den alltid det, men just nu tänker jag banka ut alla
svarta tankar ur huvudet.



Klockan var bara fem på morgonen när jag ringde min bästa kompis för att fråga om hon hade tid att snacka. Jag hade aldrig kunnat somna om efter den hemska drömmen. Min kompis är inte precis någon sjusovare men ändå blev hon lite irriterad över att jag ringde SÅ tidigt. Hon ville inte bli väckt om det inte var något dödsviktigt. I alla fall så snackade vi en lång stund och bestämmde att vi skulle träffas senare på dagen.
Vi tog bussen till stan och fönstershoppade eftersom ingen av oss hade speciellt mycket pengar. Det var ganska skönt att umgås med henne och slippa tänka på dig. Jag fick bort all min sorg för en stund. Men precis när jag skulle berätta det för henne, då såg jag er. Du tittade på henne som om hon var ett stort choklad. Ett choklad fyllt av tonvis med socker.
Och vet du, det fick mig att känna mig värdelös.


Jag tror jag ska gå sönder varje gång jag ser dig titta på henne, så som du brukade titta på mig. Förlåt mig älskling, förlåt för att jag fortfarande älskar dig när jag inte borde. Jag måste inse att det är över, att det är slut. Men det är svårt för det gör så jävla ont.


När jag kom hem igen var jag helt slut. Jag hade tvingat mig själv att stå och kolla på er i fem minuter när ni höll på att gulla med varandra. Jag hade fått kämpa som ett djur för att hålla tårarna tillbaka. Jag hade lagt handen på hjärtat för att se om alla kunde se hur mycket det blödde av alla halvläkta sår du skapat och nu revit upp åter igen. Jag kunde bara inte titta längre, så jag drog en liten lögn för min kompis och sa att jag var tvungen att passa min lillasyster. Det fick mig i alla fall att försvinna därifrån.


Det är längesedan vi sågs nu och smaken av att någonting saknas har bildats i min mun.Fastar på kanterna av alla ord. Och du vet att jag har rätt. Jag vill skrika att jag har försökt. Och jag har älskat dig. Men vet du, det här sliter sönder mig.

När mörkret kommer som ett svepande skynke över mitt rum blir saknaden så svår att tårarna rinner okontrollerat och jag önskar att du var här.
Jag blundar så hårt jag kan och ber tyst för mig själv att du ska komma
hit.


Innan jag går och lägger mig sätter jag mig vid datan och skriver några rader i min blogg. Där skriver jag ner mina händelser från dagen och alla svarta tankar om dig och din flickvän. Mest om henne eftersom hon tog dig ifrån mig. Jag förstår inte vad du ser hos henne. Kanske är det för hon är smal och jag är mullig som du väljer henne och inte mig. Kanske är det för att hon är blåögd och jag har mörkgröna ögon. Kanske är det för att hon är väldigt framåt och jag är blyg. Jag kan komma på hur många anledningar som helst om du vill det. Men det som jag mest tänker på, är hur det skulle varit om det var du och jag nu.

Du blundar när mina ögon lyser av desperation och du andas högt för att inte höra tårarna som faller till marken och blir till ånga. Jag vet att bakom alla ögon gömmer sig en misstanke, ett minne som aldrig släpper taget. Jag tror du minns, men du vågar inte visa de.


När jag går och lägger mig ler jag inte, har inte gett någon ett leende på hela dagen. Förr när det var du och jag tyckte alla att jag var en glad person. Nu ser dom mig som en ensamvarg och tråkmåns. Men jag skyller inget på dig. För detta klandrar jag mig själv. Bara precis för jag lät dig gå. Kanske för att jag gav jag upp för tidigt.

Jag stirrar ut i det bäcksvarta mörkret, kniper ihop ögonen så hårt jag kan.Mörkret hånskrattar åt mig och jag kan inte göra annat än att ligga som förlamad och lyssna. Under natten hinner jag tänka på allt runtomkring, allt som hänt runtomkring oss när allt gick så fel. Hade vi inte byggt upp en tillräckligt stark mur som skyddade oss från hatets krafter? Hade jag inte gett dig tillräckligt med kärlek? Snälla jag vill bara veta sanningen. Men du är för upptagen för att ens höra mina böner. Du är för upptagen för att ens titta åt mitt håll. Därför vill jag inte anstränga mig för att le , varken mot dig eller någon annan.



Mina dagar slutar inte längre med ett leende på läpparna och inte längtar man längre till nästa dag.Nej fyfan, man ligger hellre och sover livet ut. För man vet att när man vaknar så finns det ingen mening kvar längre. Jag vet att jag verkligen har tappat bort mig nu.Jag sprang ut på olika vägar för att tro att jag skulle komma någon vart och jag tog mig ingen vart. För nu är jag ingenstans
och jag är ingen alls, längre..



Dagen efter skickade jag ett sms till dig bara för att få höra hur det var med dig eftersom vi inte pratats vid på ett tag. Men du verkade inte vara särskillt glad över det
-Hej, det är jag. Ville bara höra hur det är med dig?
Jag försökte intala mig själv att jag var glad, men det var svårt när hjärtat låg i bitar på golvet och alla sprang omkring på skärvorna och jag hoppas det svider när de trampar fel och får en skärva rätt i foten.
-Jo, det är bra. Själv då?
Hans svar fick min hjärna att explodera. Han hade det bra, men inte med mig. Med sin nya flickvän ! Hon gick mig på nerverna.
Jag klarade inte heller av att inbilla mig att jag var glad. Jag ville inte ha en gnutta hopp längre. Smärtan var för stor för att jag skulle kunna bära på den en sekund till. Jag ville bara höra honom säga att jag snart hittar en annan.Att det var dags att glömma honom. Även om jag visste att det skulle såra mig ännu mer, så var det bättre än att jag gick runt och hoppades på något som jag inte kunde få.
-Jodå allt är fint. Men du, jag måste fråga. Jag vill inte gå runt och inte veta någonting eller jag vill veta vad du tycker.
Där ljög ja faktiskt lite. För jag visste vad han skulle säga och det skulle dubbla tyngden på sorgen.
-Ja, okej svarade han.
Villig att svara på vad som helst.
-Jo, finns det någon chans att det kanske kan bli du och jag igen?
Jag darrade av rädsla. Rädsla för vad han skulle svara. Även om ja visste det.
Det tog en lång stund innan hans nästa sms kom. Och när det pep i min mobil skakade jag av både sorg och rädsla för jag visste vad han hade skrevit.
-Det är bara att gå vidare, svarade han.
Tårarna svämmade över och droppade ner på min fluffiga kudde som så många gånger hade fått stå ut med min gråt och tagit emot många vredes slag. Nu hade jag i alla fall fått veta och jag ska aldrig mer besvära dig.

Du tömde min mage på fjärilar och ersatte dem med värkande tomhet.
Du tömde mitt hjärta på glädje och stoppade in en sten i mitt bröst.
Men jag kommer aldrig glömma hur mitt hjärta glödde i takt med att
känslorna växte sig allt starkare och även om jag har förlorat dig för alltid
så lovar jag att minnas dig med en bitter sorgsen glädje.


Jag slutade skriva med honom, raderade hans nummer. Men fortfarande långt där inne finns minnet av honom kvar. Jag vet att det är hopplöst att försöka glömma, för det kommer inte funka. Så många gånger har jag försökt utan resultat och det svider.

”Det är bara att gå vidare”, sa du.Men hur lätt är det att gå ifrån glädjen
och hur bittert och svårt är det inte att glömma kärleken?

Skriven av: Tveksam